Två och ett halvt år efter kraschen – vad är jag nu?

Det har gått två och ett halvt år sedan jag bröt samman och blev sjukskriven, men det hela började givetvis långt innan det. En utmattning byggs upp under lång tid och händer inte utan anledning. Det datumet då jag sjukskrevs är ändå en väldigt tydlig brytpunkt. Det var då jag brakade igenom och föll samman. Det var nog det enda sättet för mig att kunna stanna upp och läka iställ et för att vittra sönder helt. 


Vad är jag idag egentligen? Inte sjuk, inte sjukskriven, men inte helt frisk och inte helt i arbete heller. Jag vet inte riktigt hur jag ska se på mig själv. Det är väl inget jag grubblar på överdrivet mycket, men tankarna fin ns där bakom. Vad är jag idag? 


(null)


Om jag ser på mig själv som sjuk nu blir det svårt att komma framåt. Om jag ser mig själv som frisk nu kanske jag riskerar att falla igen – längre fram i tiden. Eller gör jag det? Jag tycker ändå att jag har relativt bra kontroll över läget nu. Å andra sidan är jag ju inte helt och hållet tillbaka i arbete. Det är som en platå jag kommit upp på. Hit men inte högre, bara vidare rakt fram på samma vis. Eller finns det en växel till utan att det slår tillbaka? Eller är tempot redan lite för  högt för att funka i längden. 


Sånt som ingen kan svara på. 


Idag jobbar jag ca 85% och har en viss anpassning fortfarande när det gäller arbetsuppgifter. Jag är tacksam för att det går att göra så. Samtidigt som jag ju vill utvecklas och komma vidare, inte bara hantera och balansera.  Jag gör mig själv så förvirrad ibland när jag tänker på allt detta. Livet och hur det ska levas. Å ena sidan. Å andra sidan…. 


(null)



Ibland undrar jag om det är rätt att fortsätta med den här bloggen, eller om jag ska göra om detta helt och skriva om andra saker. Eller på annan plats, i annat format. Samtidigt som de här frågorna intresserar mig mycket, vill jag lämna sjukdomsperspektivet mer bakom mig. Eftersom sjukdom inte dominerar min vardag längre. Den gör verkligen inte det. Där jag står och balanserar idag har jag det övervägande riktigt bra. Det är väl kanske därför jag känner suget efter att utvecklas, testa lite nytt och prova andra slags vägar. 


Jag skriver sällan här nuförtiden. Det beror på flera saker. Dels för att jag vill inte vill slänga ut innehåll bara för att fylla ut med vad som helst. Dels för att jag sällan sitter vid dator på fritiden. Jag jobbar framför en skärm hela dagarna och är oftast inte alls sugen på att göra det när jag kommer hem, vilket kan kännas trist för jag har många idéer som jag skippar  pga detta. Dels har jag lite andra projekt som jag vill lägga tid på hemma, när jag har ork och möjlighet. Och så skiner ju solen också. Antar att ni inte alltid har lust att läsa då, vad jag än skriver om?


(null)



Jag fortsätter gärna att prata om utmattning och om att inte må bra på olika vis, men jag vill inte fastna i att enbart prata om det när det inte längre är hela min värld. Jag mår inte bra av att bara , bara prata om det svåra. Jag mår inte bra av att älta mina berättelser i all evighet. Inte när jag upplever fina och härliga saker mellan det svåra. Livet och bloggen är inte svart eller vit, den är allt däremellan. Håller ni med? När det är svårt ska det vara ok att prata om det svåra, men  vi måste inte stanna i det svåra föralltid när det även finns en vardag utan svårigheter och mörker att prata om.


Den som vill veta mer om vad jag tidigare varit med om och upplevt kan ju alltid gräva i arkivet här på bloggen, men jag kommer inte att blicka bakåt mer än nödvändigt. Jag har pratat och pratat, skrivit och skrivit, ältat och ältat så många varv att jag är trött på mina egna ord snart. Jag har lärt mig av mina upplevelser och jag vill inte göra om alla misstag från förr. 


Så vad är jag? Naggad i kanten? Jag har rest mig upp på en ny plats än där jag var. Den är som den är, varken bättre eller sämre kanske. Där är där, där jag inte är och här är här, där jag är.


(null)