Ett litet inlägg om bön

Jag är döpt och konfirmerad, men gift borgerligt. Jag har ingen gudstro, ingen religion som jag identifierar mig med. Jag går inte i kyrkan eller någon annan religiös byggnad.  


Ändå vill jag skriva om att be. 


(null)


Jag har läst mycket psykologi. Jag har riktat in mig mot positiv psykologi dessutom. Eftersom jag är intresserad av vad som gör oss lyckliga. En sak som faktiskt finns med här och där är tro. Inte alltid en religiös tro, men oftast är det nog så den tar form. 


Det kanske snarare borde benämnas som tillit... 


Som av en händelse är det även ordet som jag valt som mitt ledord för det här året


Att lämna över sig och känna tillit till att saker sker av en anledning, att det går att leva med svårigheter, att det går att ta sig vidare. Eller bara tillit till att det ordnar sig tillslut. Tillit till sig själv. 


(null)



Så vad har bön och tillit med varandra att göra? Allt, tror jag. När vi känner tillit sänder vi ut en slags bön om att bli omhändertagna. När vi ber om, önskar oss, använder affirmationer och sätter intention behöver vi pröva vår tillit. Vi övar oss i att känna tilliten. 


Jag har börjat testa detta mer och mer. Att mot slutet av meditation öppna upp och be om hjälp att vara närvarande i mitt liv, att se möjligheterna framför mig och att ta mig igenom svårigheter. 


Att liksom sända ut en fråga utanför mig själv när jag vaknar om hur jag kan vara mitt bästa jag just idag. Eller kanske när jag ska sova. En tanke av tacksamhet och en bön om sömn och en bra morgondag. 


Jag riktar det inte till någon Gud eller mystisk, osynlig figur. Kanske handlar det bara om att sätta ord på det för mig själv, att medvetandegöra min vilja och mina förhoppningar hos mig själv. 


För att testa om jag kan känna tillit och tilltro. För att öva mig i att släppa taget om kontrollen, lämna över mig och mitt liv och öppna upp för sådant jag inte ser när jag krampaktigt försöker hålla fast i ratten. 


(null)


Det är lite otäckt, tycker jag, när jag alltid tidigare har lagt väldigt mycket ansvar för mitt liv på mig själv. Beskyllt mig själv när det blivit fel och försökt kontrollera mycket så det inte ska kunna bli fel senare. Det är även lite skönt att lämna bort det ansvaret och istället följa med i livet, medan det händer. För allt beror ju inte på mig och jag kan inte heller kontrollera allt. 


Har ni någon relation till detta? Att lämna bort en bit av kontrollen och känna tillit?