Kristallklara ögonblick
Har ni också sådana? De där ögonblicken som finns här och där i livet. Som känns kristallklara trots att många år har gått. Jag antar att vi ändrar dem med tiden, hur klara de än blir. Vi ser ju alltid våra minnen genom dagens filter, i backspegeln blir inget någonsin helt rätt. Ändå finns det några som sticker ut, minnen och ögonblick. 
 
 
 
När jag är elva och ligger på en brygga i solen, försjunken i en bok. Bredvid mig har jag min bästa vän. 
 
När jag inser att killen jag varit hemligt kär i inte ens vet mitt namn. 
 
När jag och en vän smyger förbi sommarstugor en sen kväll i augusti för att ta oss till en liten sjö i skogen. 
 
 
 
När jag inte vågade säga ifrån då en jämnårig tjej hotades med stryk av ett gäng som gick i nian. När hon sa att "det är ok, Linnéa" och jag visste att det aldrig kommer vara ok att jag inte hade mod att backa henne. Hon blev slagen och jag ville aldrig vara så feg igen. 
 
När jag gick på trottoarerna i Pompeji. Vinden var sval. 
 
Att sitta på en stol i trädgården intill morfars sommarhus och lyssna på löven som rör sig i vinden. 
 
 
 
Att äta en riktigt god gulasch på ett litet torg i en liten by omgiven av solrosfält mitt i Ungern. 
 
När jag stod på en höjd och blickade ut över Hastings och Engelska kanalen. Omgiven av nyfunna vänner med ett stort äventyr framför mig. Jag delade rum hela språkresan med de finaste Ida, Emelie och Isabelle. Vilket gäng vi var. Tänk om vi vetat att vi skulle följas åt även 20 år senare. Ida och jag är ju visserligen släkt och kommer inte undan varandra så lätt ;) Hon är även den bästa vännen som låg bredvid mig på bryggan när jag var elva.
 
När jag satt på en hård bänk i en tom skolkorridor och min närmaste vän berättade en hjärtskärande hemlighet för mig. Som jag ångrar att jag inte hade något klokare att svara just då. 
 
När vi går längst med raderna av gravstenar mot farmors begravning. Hela världen är svartvit och jag kan inte släppa blicken från farfars rygg. De hade varit gifta i 66 år. 
 
 
Minutrarna innan vi går, hand i hand, mot vårt torp som har trädgården fylld med gäster. De väntar på oss och på att vi ska gifta oss. 
 
Första gången jag ser mina barn. Efter långa värkarbeten och akuta kejsarsnitt. Den där första synen innan de bars iväg från mig. Väntan innan jag fick träffa dem igen.
 
När mina barn träffar varandra första gången. Vår äldsta hade bakat äppelkaka ihop med mormor och undrade nog hur det hela hängde ihop. Min stora mage hade blivit till bebisen som vilade i en plastbalja på BB.  
 
Samt alla små och stora ögonblick som är både för vardagliga och personliga för att dela här.