Linnéa

Är det någon här?
Jag undrar ibland...
 
 
Om jag kanske borde skriva mer...
 
 
Eller om tystnaden här är ett tecken på att jag lämnar mycket med utmattningen bakom mig...
 
På riktigt liksom.
 
 
 
 
För jag har inte haft så mycket att skriva om det senaste året. Inte för att jag alltid mår tipptopp-perfekt. Utan för att livet kanske mest är som ett liv ska vara. Förutom en pandemi då så klart. Vad den fört med sig är väl en ännu större ensamhet. Precis när jag kände att jag var på väg ut ur utmattningsisolationen, där jag på grund av den sjukdomen inte klarade av att vara så mycket med folk, så kom en annan sjukdom och hindrade mig från att umgås med människor jag nu verkligen ville träffa. Och nu är allt tyst känns det som. Ibland. 
 
Ingen ringer mig och jag ringer ingen. För att vi har tappat bort varandra i våra bubblor. Det är i alla fall så det känns. Som i ett vacuum. 
 
 
 
I alla fall. Jag vet inte om någon någonsin tittar förbi här ens. Kanske börjar jag skriva igen, eller så får texterna ligga kvar där de är för alla som någon gång kan tänkas behöva dem. För utmattningssyndrom har inget nödgodkänt vaccin än så länge. Så det kommer vi fortsätta att drabbas av. Tyvärr får vi inte heller antikroppar efter genomgången sjukdom. Vi kan drabbas igen och igen om det vill sig illa. 
 
Jag fortsätter att jobba på min balans och att få vardagen att gå ihop. Det går bra överlag, jag är inte så oroad, men det är klart att även jag har perioder när det kanske är lite kämpigare. Men så kan ju livet vara för oss alla. 
 
 
 
Jag hoppas att ni som följde med mig här mår bra idag och att ni har hittat bra vägar framåt. Jag hoppas att ni inte känner behov av att läsa här för ofta. Och att ni inte är alltför besvikna på tystnaden som uppstod här när orden och idéerna liksom tog slut. 
 
Jag önskar att ni alla får må bra framöver!