Bland kaninungar, nyfödda lamm och kycklingar
 
Det har varit många kortveckor, långhelger, röda dagar och klämdagar senaste tiden. Helt galet mycket. Det är skönt på många vis att få tillvaron lite uppdelad och vilan lite förlängd. 
 
Men samtidigt vill en ju GÖRA så himla mycket när det är ledigheter och enstaka dagar utan jobb. Inte bara vila. Passa på lite. Vi som är utmattade vet att det inte alltid är superbra att bara göra. Vilan och återhämtningen behövs även när den inte behövs (eller även när en inte riktigt har lust). 
 
En långhelg nyligen var maken och 12-åringen på fotbollscup i huvudstaden medan jag och 9-åringen styrde kosan ut till landet. Till lugnet, bondgården och mamman. Min mamma alltså. 
 
Vi satt under (kork?)eken och luktade på blommorna. Träffade nykläckta lamm, pipiga kycklingar och skuttiga kaninungar. Samt en gammal och trött katt. Vi hängde på en filt i solen och drack saft. Min 9-åring, jag och min mamma. Fint för själen <3 Fint som snus. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi åkte därifrån med så mycket energi och glädje. Dagen och kvällen var så otroligt skön och luften så lagom på alla vis att vi knappt ville åka hem. Vi planerade genast in att vi ska dit och bo kvar några dygn i sommaren. Insupa stillheten på gården långt ute på landet. Med lilla mormorn, bonusmorfarn och alla de många djuren.
 
Längt på det! <3 
 
 
 
52 Lists - och allt jag ser fram emot med dessa böcker
 
Alldeles nyligen läste jag när Wilda tipsade om 52 lists project och blev instant förälskad. Jag som skrivit här om att inte ha listor till allt hela tiden kunde inte motstå. Jag beställde hem två listböcker redan samma dag som jag läst blogginlägget. Författare är Moorea Seal och böckerna kostade strax över hundringen/st där jag köpte dem.
 
Det är alltså böcker, med 52 listor, en för varje vecka på året. Du fyller i listorna för att lära känna dig själv. Till listorna finns även små uppgifter för att reflektera djupare eller kanske implementera det du skriver i dina listor. Allt för att förstå vad som gör dig till dig, varför och vad som inte borde ta utrymme i ditt liv. 
 
 
Wilda skrev om boken 52 lists project som tar upp många olika områden i livet. Jag beställde den samt boken ovan: 52 lists för happiness. Jag valde att börja med boken om lycka. Den andra får vänta. Den är utformad för att startas vecka 1 på året. Kanske att den får vila tills dess. Under tiden ska jag försöka lära mig mer om min lycka. 
 
 
 
Började lite halvförsiktigt med ickedjup glädje, men fick efter några dagar börja tänka till. För vad gör mig verkligt lycklig på riktigt? Vad ger mig lycka, hur kan jag få in det i min vardag? 
 
 
(observera fina fixade naglar! Tack maken som gav mig det i present) 
 
Men förstår ni att jag verkligen ser fram emot att få gå igenom dessa båda böcker? Det ska bli intressant och kul. plus att de är så otroligt vackra. 
 
Någon som blir sugen att hänga på? Eller någon som redan testat? 
 
Tack för tipset Wilda! TACK TACK :) 
 
 
 
 
Det här är inte ett inlägg om vikthets!
"Mamma, du är mjuk och go likom. Som en säl...eller du vet, en valross" 
 
 
Bilden ovan är från förra sommaren. Citatet från förra veckan, sagt av min tolvåring. För att min tolvåring tycker att jag är mjuk och go. Det kanske stämmer. 
 
Oavsett så handlar det här inte om vikthets. Inte om vikt alls egentligen, för jag har ingen våg (tror jag) och kan därför inte mäta min vikt på något annat vis än med ögonmått. Mitt ögonmått är uruselt, det är sen gammalt. 
 
Det här inlägget handlar om välmående. 
 
Viktigast av allt är väl att må bra. På alla sätt och vis. Vara snäll, mot sig själv och andra. Och må bra. 
 
 
Det var månaderna innan "gå in i väggen" och bli sjukskriven som jag tappade kontrollen över min kropp. Det läskigaste var att tappa kontrollen över hjärnan. kognition och sinnen, när det slutade funka blev jag rädd. Men kroppen, den täkte jag inte så mycket på då. 
 
Jag tränade regelbundet ashtanga yoga, en ganska fysisk form av yoga, under året innan sjukskrivning. Men hösten 2015, dvs månaderna innan jag sjukskrevs, var jag tvungen att sluta. Inte för att det var för jobbigt. Det blev för svårt. 
 
Jag kunde inte längre skilja på höger och vänster. Kunde inte hålla räkningen när vi skulle stanna i en position i fem andetag. FEM ANDETAG! Det är ju hur lätt som helst. Jag klarade inte att räkna till fem, inte ens mina egna andetag, på egen hand. Jag glömde bort ordningen i serien jag tränat på i över ett år. Både i studion och hemma. Tappade balansen, blev yr, såg stjärnor, blödde näsblod. Jag fick ångest över att åka dit, för jag kunde ju kanske krocka på vägen dit och det var så himla svårt att hitta parkering.... 
 
Så jag slutade med yogan, som under ganska lång tid ändå varit mitt andningshål, min paus, min jordning och min träning. 
 
Sedan kom ju allt det där med utmattningssyndrom, sjukskrivning och återgång i arbete ni vet. Tiden då allt stannade av, när energinnivån sade att batteriet blinkade rött heeeela tiden. När det verkligen, verkligen inte gick hur mycket jag än önskade och ville. 
 
 
I perioder har jag gått mycket, både långt och kort, långsamt och snabbt. Men träning har det inte blivit så mycket av. 
 
Nu känner jag att det är nog. 
 
Min sjukskrivning hade fokus på att ta tillbaka kontrollen över min hjärna, över psyket och mina sinnen. Att känna hopp, tilltro och glädje. Slippa ångest, kunna föra samtal och räkna till fem andetag. 
 
Sedan var fokus på att klara av arbete. 
 
Medan kroppen inte fått någon hjälp alls. Ingen uppmärksamhet, ingen tröst, inget stöd. 
 
Det är inget inlägg om vikthets. Min kropp är inte min egen längre. De senaste två åren har den inte betett sig som tidigare och nu är det dags att ta tillbaka makten igen. Det är dags att ge välmående och välbefinnande till min kropp och till hela mig. 
 
Jag kommer inte prata om vikt, mått, dieter, bantning eller träningsmetoder. Jag kommer bara se till att utsätta mig för rörelse varje dag. Kondition, styrka och rörlighet. Vare sig det gäller promenader, att leka med barnen, cykla till affären eller några solhälsningar när jag vaknar. För att jag tror att det här kan vara en av de sista pusselbitarna för mig. 
 
Och det har inget med inköpet av ny bikini i lördags att göra. (Även om det kanske gav mig en knuff i den riktning jag var på väg åt redan). ;)