Saker att ge dig själv en klapp på axeln för:


 
• När du ger några minuter till dig själv för att bara vara.
• När du stannar upp och inte bara kör på.
• När du ger din kropp kärlek. Det kan vara genom bra näring, vila, sömn, rörelse, massage eller bara genom att säga till dig själv att du älskar din kropp för allt den gör för dig.
• När du accepterar nuet, speciellt när det är svårt. Även om du vill att det ska vara annorlunda.
• När du förlåter dig själv.
• När dina andetag kommer hela vägen ner i magen och hela vägen ut igen.
• När du vårdar dig själv, både kropp och själ.
• När du tomglor.
• När du tagit dig igenom något svårt.
• När du tillåter dig själv att njuta.
• När du ler mot dig själv i spegeln
Och så vidare.
Ibland är allt det här svårt, snudd på omöjligt. Jag vet det. Just därför vill jag uppmuntra alla att fira och tacka sig själva när det händer. När vi ger till oss själva, när vi är snälla och förlåtande mot oss själva och när vi vårdar oss själva. Fira med en dans, en applåd eller ett hjärtligt skratt. (Eller kladdkaka, det funkar alltid).
 
Ge mer fint till dig själv så kanske det blir mindre utrymme för självförbråelser och självförakt. Om du som jag gärna sätter andra först så kan det ibland hjälpa att se på sig själv som en ser på sina vänner, nära och kära. Skulle jag säga så här till dem? All omtanke som de får förtjänar ju även jag. <3

Hösttecken i Örebro

Dagarna krymper verkligen, det märks nu. Enstaka löv har börjat skifta färg. Sommaren lägger sig ner för hösten är här. 


Ett säkert hösttecken i Örebro nu för tiden är när konstutställningen Open Art plockas ner efter att ha prytt vår stad en hel sommar. Jag tror att de börjat montera ner den här veckan. Eller kanske nästa. 

Själv stålsätter jag mig lite, har jag märkt. Antagligen för att jag vet hur jag påverkas av gråa moln, regn i överflöd och mörka mornar samt kvällar. Jag kan inte helt värja mig. 


Just därför suger jag i mig av ljuset som ges och att cykla i sol. Jag har fyllt på min bokhög, puffat kuddar och luftat filtar, fyllt på med kronljus, chai, och rökelse. Jag planerar in läsning, målande och andra fina saker att längta till och tränar mig på att vara närvarande. Njuta av nuet. 

Hösten är vacker, men samtidigt en nypa bitterljuv.

Läget nu och på gång framöver
Eftersom jag sällan skriver saker här i realtid nu kanske vi kan ta en titt på nuläget och lite funderingar kring tiden framöver. 
 
I våras ökade jag försiktigt från 75% till 80%. Jag är fortfarande kvar på 80%. Tänker då och då att jag ju måste öka lite till. Till 85% kanske. Eller 90... Men så kommer de där dipparna och bakslagen mellan varven som säger mig att det är lite plusminusnoll just nu som det är. Mitt arbete är fortfarande en aning anpassat. Eller, vi har fått mer uppdelat på vår avdelning istället för att alla gör allt, även om det är en sak som jag fortfarande inte gör. Mest för att det inte är lika akut att jag finns med i den delen som det var tidigare. Innan avdelningen förändrades. 
 
Så länge inget händer kommer jag fortsätta på 80% tills jag känner mig ordentligt redo för annat. 
 
Jag ska ju även orka med att cykla till och från jobbet. Det blir totalt ca 15-16 km varje dag. Det tar en del energi, men det ger också. Jag kan inte säga att jag är missnöjd med cyklingen. Den gör så mycket gott för både kroppen och själen just nu.
 
Efter jobbet har barnen och maken sina aktiviteter, det är föräldramöten, utvecklingssamtal, kalas och annat. Jag vill inte krasha samman varje eftermiddag. Att det händer ibland kan jag acceptera (även om jag inte gör det i stunden), men det ska inte vara så varje dag. Därför stannar jag nu på 80%, för att inte behöva krasha varje dag efter jobbet. Som det är nu orkar jag fortfarande vara delaktig i livet efter jobbet. Jag kan skjutsa något barn till aktivitet någon gång i veckan. Jag kan ta en promenad någon gång, måla en annan dag, läsa bok någon kväll.
 
Inte alltid, inte mycket, inte hela tiden. Men det finns ändå med små smulor av det i livet. 
 
 
Under sommaren skickade jag in överklagan till Förvaltningsrätten. Jag bad om uppskov för att få lite mer tid att samla info. Allt det har skett med hjälp av facket. Det finns möjlighet att jag kan få hjälp av fackets jurister med mitt ärende. Därför har mycket energi under augusti gått åt till att samla ihop all info de vill ha. Begärt journaler från vårdcentral, kopior på sjukintyg m.m. En anmälan om arbetsskada/arbetssjukdom har gjorts. Även det gjorde facket ihop med mig. Det är något som arbetsgivare ska göra, men de måste inte. Det har inte blivit gjort i mitt fall. Brev på brev har jag skickat iväg till juristen.
 
Tiden börjar rinna ut nu och jag har inte fått någon återkoppling från juristerna än vilket gör mig osäker på vad som gäller. Jag tillåter mig att låta bli att oroa mig, tills nästa vecka då jag får lov att tvinga mig själv att ringa (RINGA!?!?!) till juristen för att fråga hur läget är mellan dem och mig. Om de bedömer att jag har rätt till rättshjälp. Det vill säga, om de tror att vi kan komma någonvart med överklagan eller inte. 
 
Om inte får jag väl försöka avbryta det hela. Jag kan inte dra ihop det på egen hand. För mig handlar det inte om pengar, det handlar om rätt och fel. Jag ser ett systemfel som inte bara drabbat mig utan många andra. Jag vill säga ifrån, men jag vet inte hur, om jag står ensam med det. Ledsen för det. 
 
 
Läget framöver är väl att fortsätta som nu. När det gäller överklagan vet jag inte vad som kommer hända, som sagt. Om juristerna säger ja får jag hjälp av dem. Det hela handlar om pappersarbete, ingen rättegång utan bara administration. Det kan ta upp till ett år innan ärendet är klart. Det är snart ett år sedan jag först fick brev från Försäkringskassan om att de tänkte dra in min sjukpenning. Snart ett år sedan! Det känns fel, den tidsrymden.
 
För nära och för långt bort på samma gång. 
 
På bloggen kanske jag kommer att göra lite ändringar, skriva om nya saker. Jag låter den följa mitt läge och mina intressen. När jag förändras får även bloggen göra det. Jag har kommit ur den akuta fasen, när jag skapade bloggen och skrev röriga, svajiga, uppgivna inlägg. Jag har kommit ur accepterandet, nyorienteringen, arbetsträningen, arbetsupprappningen, avslaget, tusen miljoner bakslag och en massa annat. 
 
Jag befinner mig i uppbyggnadsfasen. Jag bygger, skapar och möblerar om. Det är en fin fas. Svår, men fin. På sätt och vis är jag tillbaka till var jag började. Vad jag menar med det kommer jag berätta mer om framöver. Men det är på ett bra sätt. En början som var långt innan stressjukdom och sjukskrivning. Jag är där jag tänkt att jag ville vara för 10-15 år sedan, fast ändå inte. 
 
Klokare, naggad i kanterna, mer erfaren, ödmjukare, tryggare och starkare. Följ mig gärna framöver även om jag inte tjatar sönder er om utmattningssyndrom i samma utsträckning. 
 
Och fortsätt att trycka på hjärtat under inlägg ni gillar, på så vis får jag en bild av vad ni tycker är intressant också. (Det är anonymt och jag får inget betalt för klicken så det handlar bara om att jag är nyfiken på era intressen) <3