Att ta sig an en ny utmaning
Eventuellt borde jag kalla det en nygammal utmaning, men å andra sidan har så mycket hänt sedan sist att det på sätt och vis är en ny situation för mig. 

Jag fick ett halvt infall i höstas och lyckades i sista sekunden få iväg en ansökan till ett par kurser nu under vårterminen. Det var mindre kurser, på kvällstid. Inget jättemärkvärdigt. Samtidigt ganska stort för jag känner hur min skadade (pga utmattningen) hjärna längtar efter att få jobba lite igen. Jag VILL verkligen få lära mig mer. Om allt möjligt. 

Och så hittade jag en kurs på universitetet som var perfekt. För mig. Just nu. 

Men jag kom inte in. Jag blev reserv både i första och andra urvalet. Trots att jag ändå har maximalt och mer högskolepoäng redan. 

Såå tråkigt, men tanken fanns att jag kanske kan läsa den till hösten om den går då. Men... orka vänta. Jag släppte taget om den istället för att gräma mig och önska. 

Saker är ju som de är ibland. 

(null)


Men så från ingenstans kom ett mail. Sent i fredags eftermiddag som sade att jag kommit in på kursen jag helst ville läsa. 

"Kursstart på tisdag" 😱 

Det blev snabb omställning mentalt och snabbt uppstyrande av familjens schema för att få ihop allt. 

Jag har inte blivit nervös eller orolig eller rädd. Ingen ångest. Att gå omkring på campus kändes nästan lika hemma som för nio år sedan när jag var där sist. Jag saknar det stället och trivs där. Att läsa forskningsartiklar känns inte lika välbekant dock. Haha. 

Det fina med den här kursen är att det inte är några höga krav på prestation. Varken inifrån eller utifrån. Visst ett arbete ska in, men om det inte blir godkänt kvittar det. Jag behöver inte de här poängen, men jag vill åt kunskapen. 

(null)


Vad jag ska läsa? 

MBSR - Mindfulnessbaserad stressreduktion

Jag är helpepp på de närmaste veckorna även om det kommer innebära pluggande, uppgifter och längre dagar ibland. Det är tillfälligt. Det blir som det blir. Och det innebär mycket fokus på meditation framöver. En stor del av kursen är praktisk främst. 

Jag tror att jag kommer ha nytta av det och kanske kan jag använda det för att hjälpa andra på sikt. Vad tror ni? 


(null)

(null)

Mitt år som sjukskriven
(null)
 
Det var mörka och isiga 1 december 2015 som jag verkligen förstod att det inte skulle fungera längre. Det var då det tog stopp. Egentligen borde det kanske ha tagit stopp för länge sedan redan då, men det gick ju hela tiden att ta i lite till, lite till och lite till. Tills det inte gick längre. Den 2 december 2015 sjukskrev jag mig och ringde vårdcentralen första gången. 
 
Nyligen skrev jag om den långa vägen fram till sjukskrivningen. Jag tänkte här skriva en överblick av det år jag var sjukskriven efter det. 
 
December 2015
Jag sjukskriver mig själv en vecka och tänker att jag ska vila ett par dagar, sedan sätta igång och "ta tag i mig själv", träna och så vidare. Vårdcentralens råd vid mitt första söndergråtna samtal är att återkomma om det inte är bättre efter en vecka. 
 
Det blir inte bättre. Träffar läkare och gråter mig igenom samtal och undersökningar. Akut stressreaktion heter intyget som sjukskriver mig två veckor till. Efter två veckor är jag tillbaka igen, ledsen, matt och orolig samt proppfull med symtom och inte ett dugg bättre än innan. Läkaren sjukskriver mig ett par veckor till. Jag har efter det julledigt och tänker att det nog ska räcka. Jag vill inte vara sjukskriven och tänker att jag ska se till att må bättre snart. Hela jul och nyår går åt till att oroa mig för hur sjutton jag ska kunna komma tillbaka till jobbet. Jag har mycket ångest och kraftiga symtom, även om jag knappt begriper någon av dem. 
 
Januari 2016 
Det går inte att bestämma sig för att må bättre tydligen. Första vardagen efter nyår ska jag jobba. Jag är ett vrak, åker till jobbet (fattar inte hur jag klarade av att köra bil så här i efterhand) och bryter ihop på parkeringen. Chefen skickar mig till läkaren. Krisreaktion heter nästa intyg, det sjukskriver mig två veckor till på heltid samt två veckor på halvtid. 
 
Jag kommer tillbaka för att jobba halvtid. Gör mitt yttersta för att inte pressa mig själv, inte ta ut mig själv utan istället vara lite mindful och närvarande för att klara av mitt jobb. Min arbetsgivare och jag har inte samma syn på hur det går för mig. Jag bryter ihop (igen) när det är dags för läkarbesök i slutet av andra halvtidsveckan. Läkaren ser mer än jag just då och inser att det inte funkar. 
 
Jag får diagnos utmattningssyndrom och blir sjukskriven i 6 veckor. 
 
Februari 2016 
Jag är sjukskriven hela månaden. Oroar mig för att inte få sjukpenning, men kan för första gången på allvar börja förstå vad som händer. De korta sjukskrivningarna innan har bara givit mig ett fåtal dagars vila innan jag behövt ladda upp för att eventuellt återgå till jobbet. Nu slipper jag den osäkerheten och kan ägna mig helt åt mig och att förstå diagnosen. 
 
Mars 2016
Lite samma som i februari. Jag mår skit, verkligen skit. Full av ångest, symtom och tom på energi. 
 
 
 
April 2016
Stort möte med FK, arbetsgivare, läkare och facket. Jag har med mig min man som stöd. Försäkringskassan beslutar att jag ska börja med "aktiv sjukskrivning" omgående och fortsätta med det tills efter sommarsemestrar då det är dags att arbeta 25%. 
 
Aktiv sjukskrivning innebär att jag ska vara på jobbet 10 timmar/vecka (max) utan att jobba. Bara vara där, kanske läsa mail, men inte ha arbetsuppgifter. Vänja mig. Detta gör jag i flera månader. 
 
Maj-Juni 2016
Jag gör mitt bästa för att klara av aktiv sjukskrivning. Många gånger klarar jag bara 2-3 dagar i veckan, 1-2 timmar/dag. Mer är inte möjligt. Att köra bil till och från är en påfrestning bara det. 
 
Juli 2016
Jag har tre veckors semester och även om jag inte är symtomfri, frisk eller ens kan vara vaken en hel dag mår jag bättre än jag gjort på år och dar under de tre veckorna. De är kravlösa och jag får mycket frisk luft. 
 
Augusti 2016 
Jag börjar jobba 25%. Efter att ha spenderat flera månader på arbetsplatsen är det inte en så stor påfrestning som det hade varit jämfört med att gå från noll till 25%, men det tar på krafterna. 
 
 
 
Jag skickas av arbetsgivaren till en sjukgymnast/rehabkoordinator som säger att jag måste köpa gymkort och börja träna, att hen ser på mig att jag ju visst inte gör allt detta för att slippa undan jobb utan faktiskt är arbetsvillig. Jag känner mig överkörd och arg. Vid ett senare möte kände nog arbetsgivaren likadant, att hen inte hade en susning om vad hen sysslade med. 
 
September 2016
Jag fixar 25% arbete men inte mer. Jag jobbar ett par timmar på förmiddagen, åker hem och äter lunch. Efter det sover jag. Ibland kanske jag orkar något mer efter det, som en promenad eller en cykeltur. Sällan mer än så. Barn ska hämtas på fritids och eftermiddagarna innehåller ju aktiviteter som sig bör i en familj. 
 
Oktober 2016
Sjukskrivningen minskar till 50% och därmed får jag dubbla arbetstiden. Det är en mycket tuff ökning och jag får tillbaka många symtom, mår sämre och orkar mycket mindre. Jag måste sjukskriva mig helt flera dagar på grund av detta. 
 
November 2016 
Jag fortsätter på 50% och mår inte mycket bättre. Det är många gånger tuffare än att jobba 25%. Mellanläge finns inte. Jag behöver fortsatt sjukskriva mig helt vissa dagar på grund av symtomökningarna. Det finns dagar då jag inte kan stå på benen mer än korta stunder. 
 
 
 
December 2016
Planen var att jag skulle vara uppe i 75% i mitten av november, men då jag har svårt att klara 50% känns det helt orimligt. Det skulle innebära ännu fler helt sjukskrivna dagar med ännu en ökning. Läkaren skriver ett nytt intyg på 50% fram till mitten av januari då jag ska öka till 75%. 
 
En vecka in i december har jag varit sjukskriven ett år. Försäkringskassan skickar ett brev till mig strax innan jul och meddelar att de tänker dra in sjukpenningen. inte bara från dagarna innan jul utan bakåt i tiden. På dagen ett år efter att läkaren skrev det första intyget åt mig. Jag kämpar med 50% men anses vara 100% arbetsför. Valet är att gå upp i heltid eller att säga upp mig och gå till arbetsförmedlingen. Den julen var tung och full av tårar. Jag visste inte hur vi skulle ha råd att betala hyran den månaden. Eller månaderna efter det. Vad skulle hända om jag blev sämre. 
 
Ni som har hängt med vet att jag valde alternativ c, att jag tack vare arbetsgivaren kunde välja att öka till 75% i januari och vara tjänstledig resten. Dyrt för mig, osäkert med tanke på den svajiga återhämtningen som utmattning innebär och väldigt jobbigt personligt att känna mig misstrodd av myndigheten när jag redan kämpar varje dag. 
 
Detta är i korthet mitt år som sjukskriven. Jag minns inte allt och det är väl därför den här bloggen finns. Den startade jag i januari 2016, den som är nyfiken kan alltså läsa sig till väldigt mycket här i bloggen. Alla känslor och upplevelser av att vara sjukskriven får nog hamna i ett eget inlägg. Jag vet att våra resor ser olika ut. Läkare och FK gör olika bedömningar, vi har olika symtom som kan vara olika svåra. Detta är i korta drag min berättelse. Det är overkligt att det redan gått ett år. Eller, ja två år sedan skiten drog igång. 

Totalt var sjukskrivningsperioden ett år. Åtta månader på heltid varav hälften i aktiv sjukskrivning. Efter det var jag sjukskriven 75% i två månader samt 50% i två/tre månader innan sjukpenningen drogs in. Skriver två/tre eftersom det hann gå nästan tre månader innan jag fick veta att den senaste månaden inte var godkänd, bara två av de tre godkändes. Totalt prick, exakt ett år. 
 
Jag är inte frisk helt och hållet ens idag, ett år efter sista sjukskrivningsdagen. Det är ju ett annat läge idag, även om jag fortfarande inte är på 100% på något vis. 
 
 
 
 
 

En sak jag skäms över...
...men ändå vill dela med er. För jag tänker att någon annan kanske har tänkt likadant. Eller liknande.

Det är väl ingen som undgått att se rubriker om hur sjukpenning och assistansstöd dras in och hur regeringen drar åt snaran genom Försäkringskassan. Sjuktalen ska ner. En vän till mig med långvarig sjukskrivning, pga sjukdom som inte kommer bli bättre, har press på sig att bli sjukpensionär. Hen är 35 år gammal och vill inte alls hamna i den situationen. Inte heller vara sjukskriven, men vad har en för val när sjukdomar som inte kan botas drabbar en? Jag antar att sjukpension (vet att det inte heter så längre) får bort människor från sjukskrivningsstatistiken. Det ser fint ut när politiker visar hur många som är sjuka. ”Se så friska vi är i det här landet”… Precis så som utförsäkringar gör (vet att inte heter så heller längre). När jag inte fick min sjukpenning godkänd för ett år sedan blev jag inte frisk. Jag tilläts inte vara sjukskriven för den sjukdom jag drabbats av. Enligt statistiken är jag frisk, i verkligheten sjuk och betalar min rehabilitering själv genom utebliven lön för de timmar jag inte orkar jobba trots att jag vill.

 

För mig själv har jag ältat detta i oändlighet. Det här med avslaget och utförsäkringen (som inte heter utförsäkring, I know). Jag kan fortfarande älta det nu ett år efter. Jag tog striden så långt jag klarade av, men kan inte vinna. Jag är inte frisk, men sjuktalen ska ner.

Det är här det kommer, det som jag skäms över.

 

Jag tog avslaget från Försäkringskassan väldigt hårt och personligt. Det var tufft för jag visste inte hur vi skulle ha råd att betala hyran och räkningar samma månad i och med att avslaget gällde en tid bakåt från att jag fick beskedet. Där gick jag och trodde att jag hade sjukpenning en tid framåt och så visar det sig att jag inte har haft det de senaste veckorna. Jag kände mig så överkörd.

Men sen kom flera personer fram och berättade om att de fått avslag, jag ser det nu också. Fler och fler och fler. Jag gläds inte alls åt det. Jag vet precis hur hemskt och förödande det kan vara. Jag har följt andra genom processen, gått igenom den själv. Jag är ändå, i detta, glad över att inte vara ensam. Det är vad jag skäms för. Att jag finner en slags tröst i andras avslag.

Jag är ledsen för det, men på något vis måste jag få ta mig vidare. Jag gör det genom att trösta mig med att jag inte är ensam. Det är inte bara jag. Vi är många.

 

Tyvärr.

Kärlek och omtanke till alla andra som drabbats, från en medmänniska!