Förändrade stressorer

Jag hittade nyligen en lista på vitt skilda saker som orsakar stress hos mig. Vet inte när den är skriven, men kanske för ett halvår sedan eller mindre. Inte mer. 


Det var både små och stora saker. Vardagliga och ovanliga. Fysiska och känslomässiga. 

Det fina med att läsa den lista var att se att den inte stämmer med dagsläget. Många av de saker som stressade mig förut skulle inte orsaka samma reaktion idag. 

Eftersom jag lärt mig, fått erfarenheter, lärt om, tränat mina tankar. Framförallt har jag läkt. 

Några av mina punkter på den listan har jag vuxit ifrån. 

Det är ett steg mot frihet. 

Överklagan är skickad till Förvaltningsrätten
Efter mycket, mycket tvekan skickade jag in överklagan till Förvaltningsrätten till slut. En överklagan av Försäkringskassans beslut på omprövan. Deras avslag. Att jag slängdes ut ur sjukförsäkringen innan jag var klar. När jag precis klarade 50% arbete. Exakt ett år efter första sjukdagen, som så många andra råkar ut för med Försäkringskassans hårdare regler. Vad de än säger, så är det så det funkar nu för väldigt många av oss. Jag råkar vara en av de som drabbats.  
 
 
Jag tvekade eftersom det kommer innebära en massa jobb för mig. Jag tvekade även eftersom det innebär att jag måste gräva i allt det jobbiga som varit. Allt det som jag försöker lämna bakom mig. För helst av allt vill jag nog gå vidare, släppa taget och fokusera på att ta mig vidare från den punkt där jag är nu. 
 
Både offerkoftan och hjältecapen väger tunga och jag vill helst släppa dem båda två. Gå vidare och sluta tänka på allt jag gått igenom. Vill inte sitta här och överklaga så det låter som om jag tycker synd om mig. Jag tycker inte synd om mig. Inte idag. Jag har nog gjort det i perioder. Vissa stunder. Mest har jag varit arg, ledsen, besviken, orolig, rädd och riktigt förbannad. Att överklaga handlar om att jag vill protestera mot ett system som är fel. Inte för att jag tycker synd om mig själv. 
 
Det kommer dock ta tid och jag vet ännu inte om jag får rättshjälp via facket, men chansen finns. Efter semestrar och sånt ska jag få hjälp att anmäla det som en arbetsskada, eftersom min arbetsgivare inte gjort det hittills. Jag, för min del, har en massa journaler och sjukintyg att samla ihop, mail att hitta för att skicka till fackets jurister. Med hopp om att de ska hjälpa mig genom detta. Om inte får jag väl lösa det på egen hand. 
 
Eller blåsa av det hela om det blir för mycket. Mitt välmående går före kampen i stort. Det måste den faktiskt göra nu. Men så länge jag kan, kommer jag ändå försöka. 
 
 
 
Långsamheten
Det är svårt att göra saker långsamt om en har utrymme för att göra det snabbt. Det har jag ju inte alltid haft. Det utrymmet. 
 
 
När jag varit sjukskriven en månad fick jag frågan från en person om jag kanske klättrade på väggarna vid det laget. Klättrar? Det är knappt jag står upp i 10 minuter på raken, var min tanke då. Det fanns inget utrymme för att bli rastlös. Jag ville att det skulle bli bättre och gå fortare, men jag kunde inte röra mig fortare hur mycket jag än ville. Kunde inte göra mer, längre, hårdare eller snabbare. I takt med att energin återkommer och energibalansen kommer bättre på plats finns det större utrymme för rastlösheten. 
 
Men jag vet att rastlöshet ofta är ett tecken på att jag är uppe i varv och inte kan komma ner till nivån jag behöver vara för att må bra. 
 
Det är lätt att missta rastlösheten för hög energinivå. Men bränner jag all energi då, får jag betala för det senare. 
 
Så min semester började med en helg där jag först hade huvudvärk, sedan var trött följt av rastlöshet och stirrighet. 
 
Innan jag landade. I långsamheten och tillåtandet av det långsamma. 
 
Det är befriande att inte skynda. Att gå promenad med 9-åringen utan att ha planerat ut den i förväg. Att tillåta oväntade stopp just där vi hamnar. Att lyssna på en rolig historia  och stanna för att titta på fåglar. Eller liknande. 
 
 
Att vara ensam nu, först en helg och kort därpå en vecka, med en 9-åring vars kompisar är bortresta kan vara lite påfrestande för hjärnan dock :-) Det är mycket som ska tittas på, lyssnas på och göras ihop med utöver att sköta det dagliga som matlagning, disk och tvätt. Jag njuter så mycket jag kan av vår tid tillsammans och vilar hjärnan där det går. För jag behöver det. Fortfarande. Att jobba 80% innebär inte att jag pallar hur mycket som helst ens under en långsam, obokad semestervecka på hemmaplan. 
 
Tittar in här när jag kan, men finns nog främst på instagram stories under min ledighet. 
 
Ta hand om dig <3