Att ta sig an en ny utmaning
Eventuellt borde jag kalla det en nygammal utmaning, men å andra sidan har så mycket hänt sedan sist att det på sätt och vis är en ny situation för mig. 

Jag fick ett halvt infall i höstas och lyckades i sista sekunden få iväg en ansökan till ett par kurser nu under vårterminen. Det var mindre kurser, på kvällstid. Inget jättemärkvärdigt. Samtidigt ganska stort för jag känner hur min skadade (pga utmattningen) hjärna längtar efter att få jobba lite igen. Jag VILL verkligen få lära mig mer. Om allt möjligt. 

Och så hittade jag en kurs på universitetet som var perfekt. För mig. Just nu. 

Men jag kom inte in. Jag blev reserv både i första och andra urvalet. Trots att jag ändå har maximalt och mer högskolepoäng redan. 

Såå tråkigt, men tanken fanns att jag kanske kan läsa den till hösten om den går då. Men... orka vänta. Jag släppte taget om den istället för att gräma mig och önska. 

Saker är ju som de är ibland. 

(null)


Men så från ingenstans kom ett mail. Sent i fredags eftermiddag som sade att jag kommit in på kursen jag helst ville läsa. 

"Kursstart på tisdag" 😱 

Det blev snabb omställning mentalt och snabbt uppstyrande av familjens schema för att få ihop allt. 

Jag har inte blivit nervös eller orolig eller rädd. Ingen ångest. Att gå omkring på campus kändes nästan lika hemma som för nio år sedan när jag var där sist. Jag saknar det stället och trivs där. Att läsa forskningsartiklar känns inte lika välbekant dock. Haha. 

Det fina med den här kursen är att det inte är några höga krav på prestation. Varken inifrån eller utifrån. Visst ett arbete ska in, men om det inte blir godkänt kvittar det. Jag behöver inte de här poängen, men jag vill åt kunskapen. 

(null)


Vad jag ska läsa? 

MBSR - Mindfulnessbaserad stressreduktion

Jag är helpepp på de närmaste veckorna även om det kommer innebära pluggande, uppgifter och längre dagar ibland. Det är tillfälligt. Det blir som det blir. Och det innebär mycket fokus på meditation framöver. En stor del av kursen är praktisk främst. 

Jag tror att jag kommer ha nytta av det och kanske kan jag använda det för att hjälpa andra på sikt. Vad tror ni? 


(null)

(null)

Vecka tre - full fart & fokus
Vi går in i den tredje veckan för året och den är FULLSMOCKAD med händelser. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt kom allt på samma gång. Mestadels är det väldigt roliga och spännande saker. Saker jag själv tackat ja till och planerat in, även om jag inte skulle ha lagt allt så här samtidigt om jag kunnat styra allt.

Men vi kan ju inte det, styra allt. Då får vi välja, hänga på och följa med dit vinden tar oss eller tacka nej och stanna där vi är. Jag gick mycket på magkänsla, kollade så det var praktiskt genomförbart och sa ok, jag kör! 


Hur det blir återstår att se, men en kan ju bara göra sitt bästa.


(null)



Fokus för just den här, intensiva veckan, blir alltså att ta en sak i taget, skala av och pausa mellan varven. Jag går från att kunna lyssna på musik när jag jobbar till att backa tillbaka till naturljud varvat med öronproppar för att skona hjärnan. Jag lägger fokus på meditation och vila istället för TV, sociala medier, ljudböcker och måla. Måla är visserligen en skön hjärnvila, men det är även något som kostar på andra vis. Därför kommer jag bara göra det om jag känner att jag faktiskt kan det. Det finns en plan, men det är inte alltid planer funkar. 


En sak i taget som sagt. Det är en begränsad tid och det kommer att lugna sig igen.


Terminen har nu kommit igång på allvar med skola, läxor, aktiviteter och kalasanden, även om några saker startar först om några veckor. I helgen ska vi hålla ett par kalas hos oss, ett barnkalas och ett för släkten. 


Under veckan ska vi på en lägenhetsvisning och det ska väljas skola till stora barnet som byter skola till hösten. Det är träning, ridskola och maken har massor att förbereda för nästa vecka då han istället har mycket som händer.


Dessutom ska jag utsätta mig för ett par saker som både känns väldigt intressanta, roliga, viktiga och samtidigt läskiga. Det är två oberoende saker och jag kommer att gå in lite mer på dem framöver.


Först ut av de två roliga/läskiga sakerna är redan imorgon. Jag fick ett roligt besked i fredags så det var snabb omställning och planering som gällde för att det skulle bli av.


Saker kanske inte alltid blir som vi planerat eller föreställt oss, men jag försöker lära mig att inte låsa mig vid vad JAG tänkt mig ska hända, eller hur det ska hända. För ibland blir det annorlunda och det kan bli minst lika bra på det andra viset. Om vägen svänger plötsligt kanske du når ett mål du inte kände till innan. (Jag har nog redan skrivit om det här va?)

 

Nu kör vi – vecka tre!


(null)


Ju mer jag sänker tempot desto tydligare blir allt

Det är en märklighet det där. Att ju mer jag saktar ner och skalar av, desto lättare blir det att hitta rätt, se klart och få ihop allt.


(null)


 

När tempot skruvas upp och ökas, när sakerna hamnar på hög och inte hinns med då blir en så fartblind. Det blir till en stor grå massa utan konturer, utan kontraster. Allt bara svischar förbi.

 

Svisch svisch…. In i tunneln.

 

När vi stannar upp hinner vi se var vi är, vi hinner känna dofterna och höra ljuden. Om vi går, eller skuttar, i ett mer lagom tempo kan vi lättare välja en väg som faktiskt passar oss. Det är svårt när vi springer, rusar, rasar framåt. Ständigt framåt. 


(null)


När jag skulle ta körkort för hundra år sedan sa min körskollärare till mig flera gånger att "i 110 km/h styr vi inte längre bilen, vi siktar bara". Jag tycker nog att det passar på livet också. När vi kör på i 110% och lite till utan avbrott siktar vi bara i en generell riktning. Vi missar avfarter och har ingen chans att se på utsikten där vi är.

 

Visst, den är inte alltid spektakulär och magnifik. Bara ibland, men kanske är de just de där ögonblicken när en glittrande sjö siktar mellan träden eller glimten av höga fjäll bortom vidderna, doften av hav över åkrarna och det ensamma trädet på fältet som ger resan värde. Inte bara det diffusa målet som vi, förhoppningsvis, siktar mot.

 

Ju längre och oftare jag pausar, samt ju rimligare tempo jag håller, desto klarare blir allt. Och lättare. Pusselbitar ramlar på plats och jag får mindre bråttom igen. För det är just här och just nu som saker händer. Vem vet vad som väntar där framme egentligen? 

 

Jag kommer nog hålla mig till stigar och småvägar ett tag framöver. Skippa motorvägarna så långt det går. Så får vi se var jag hamnar tillslut.

 

I enlighet med mitt lilla ord för året så tänker jag försöka skapa en långsammare värld och ha tillit till att saker blir som de ska bli, hur de än blir.


(null)