Återhämtning från utmattning är

Att vilja så mycket mer än vad som är möjligt. 


När jag ser tillbaka är det kanske inget nytt just för mig nu under utmattningen. Jag vill så mycket mer än vad jag rimligtvis skulle kunna hinna med. 

Jag vill känna meningsfullhet i det jag gör. Både i och utanför jobbet. Ett syfte. 

Inte ambition och prestation. Utan att det jag gör är värdefullt och meningsfullt. Helst inte bara för mig, även om jag börjat räkna in "för mig" i det hela för min hälsas skull. 

Jag tappade bort det meningsfulla, det fanns inte längre där hur noga jag än tittade. Det försvann. Och det var då det gick utför. 

Jag har egentligen inte riktigt hittat det när det gäller jobbet, jag har bara formulerat om min syn på det hela. Den nya bilden är att "för mig" är viktigare än "det stora hela". 

Jag är inte utbytbar i mitt eget liv. 

Övrigt kan pusslas om. Lätt eller svårt? Möjligt! 

För jag vill hela tiden mycket mer än jag klarar. Jag har bara ett liv och jag vill fortfarande fylla det med mening. 

För mig och för andra. 

Vändpunkter
De kommer då och då. Stunderna då en inser att en står inför en vändpunkt. Eller kanske att en passerat en viss gräns. Det betyder inte att allt är färdigt, perfekt, enkelt eller för alltid. Bara att något nytt har inträffat. 
 
Nu pratar jag mer specifikt om återhämtningen här. Återhämtningen från utmattningen. 
 
Jag tror att jag har nått en sådan nu, en brytpunkt eller vändpunkt. Vet inte vad jag ska kalla det. Den har varit på gång länge och jag har nämnt det tidigare, Att jag liksom känner mig starkare och allt mer sugen på fysisk aktivitet, rörelse och träning. Det har smugit sig på ett bra tag utan några större bakslag. Under min semester var det full fart med aktiviteter, resande, tältande osv och bara att klara de delarna (de många promenaderna till och från servicehus på campingen tex) har inte lämnat mycket lust eller ork till "att träna". Det har varit träning nog i sig själv. 
 
 
Sedan händer ju saker i livet som ändrar läget ibland. Som att min bil inte gick igenom besiktningen. När vi insåg att vi inte skulle kunna laga den just nu (för kostsamt att laga det som är trasigt tyvärr) så har vi ställt av den tillsvidare. 
 
Jag börjar kunna se en mening med det också. 
 
Min arbetsplats ligger 7-8 km bort, så det är inte precis runt hörnet. Stadsbussen går inte dit och bussen som går i närheten passar inte mina arbetstider. Så jag får cykla. Något jag länge tänkt vore ganska härligt att göra. Om jobb och hem låg lite närmre varandra. Nu gör de ju inte det, men jag måste cykla helt enkelt. Det tar sin lilla tid, ca 40 minuter pga kringelkrokig väg. Det finns en risk att jag får cykla genom storm och regn framöver. Jag har ännu inte hittat den mest optimala vägen dit...provar mig fram. Jag måste gå upp ännu mycket tidigare än innan. 
 
Men vet ni, det är rätt härligt! Att cykla genom en tyst stad i morgontimmarna, ut på landet. Ensamtid, motion, frisk luft. Jag kan lyssna på tystnad, musik, podd eller bok om jag vill. Eller bara trampa på med mina tankar. Genom vackra landskap.
 
Jag har nått punkten då fysisk aktivitet gör det den ska göra för mig: den piggar upp mig och ger mig må-bra-hormoner på riktigt. Inte som förut när det dränerade mig på allt som fanns att ta av. Inte som när mjölksyran tog över om jag bara stod upp för länge. Nu får jag istället en kick av det. Även om jag har mycket att bygga upp igen när det gäller både styrka och kondition.
 
Blir trött på kvällarna visserligen, men på ett bra sätt. Inte utmattad-sätt. På ett friskare sätt. 
 
 
Den här veckan har jag bara cyklat tre av fem dagar. Och jobbat alla dagarna. Efter fyra veckors semester. Veckan har gått väldigt bra. Överlag. 
 
Det var idag, lördag som det tog stopp. Vaknade med huvudvärk och en massa konstigt i kroppen. Illamående, matthet och trötthet. Nu framåt eftermiddagen börjar det lätta och det kommer gå över. Det blev en rivstart för mig. Men igår när jag cyklade hem, efter en hel vecka på jobbet, ville jag ändå inte att cykelturen skulle ta slut. För den stunden var så givande. 
 
Så det är en vändpunkt. Vägen framåt kommer inte vara spikrak, men något nytt händer nu ändå. Ett nytt läge att hitta balans i helt enkelt. 
 
Obs! Vägarna på bilderna här har inget med min väg till jobbet att göra :) Det är semesterbilder bara ;)