Now o´ clock

Jag tittar alldeles för ofta på min mobil. I tid och otid. Jag har vissa regler som jag satt upp för mig själv. När jag äter mat med familjen tittar jag aldrig på telefonen, när jag går och lägger mig tittar jag inte på telefonen, då är jag klar med den för dagen.  I övrigt... 😏 Det kan stressa och få tankarna att bli splittrade, tycker jag.

 

Men! Nu har jag börjat märka en förändring. En liten en, inte alls perfekt, men ändå. Tack vare en liten accessoar. 


(null)

Jag är så himla nöjd att jag tillslut hittade en klocka. Det är något jag har funderat på hela hösten, att skaffa ett armbandsur igen! Efter att ha googlat runt och kollat i butiker vid tillfälle under hösten och vintern hittade jag den perfekta, bara sådär, på flygets taxfreevagn när vi flög hem. De kom tillsammans med matchande och supersöta armband som jag tyvärr inte har på bild just nu. 💕

 

(null)



Sjukt nöjd! För ju mer jag vänjer mig vid att ha den på armen (och att använda den), desto mindre slötittar jag på mobilen. Det är en marginell skillnad, men många bäckar små… 


(null)



Ett annat tips för den som vill minska mobiltittandet är att stänga ner så många notiser som möjligt. Jag har extremt få notiser igång. Jag missar sällan något viktigt. Allt kan vänta. 


Just nu är allt som existerar!

 

Har du tankar kring mobilen och hur du använder den?


(null)


Ett 2018 över alla förväntningar
Jag hade kanske inte så höga förhoppningar efter de tuffa år som varit innan. När det liksom blev tyngre och svårare åren innan jag sjukskrevs. När utmattning var ett faktum i slutet av 2015, sjukskrivning dominerade 2016 och utförsäkring, omprövning samt hanterande av allt det tog upp mycket av 2017. 
 
Efter det visste jag inte vad jag skulle tro, men 2018 har varit ett riktigt bra år för mig. Det har egentligen inte inneburit några omvälvande förändringar, men inuti mig har jag hittat mer hem än någonsin innan. Det har stabiliserats och jag har en bättre balans än på många år. Om ens någonsin. Det finns nog många orsaker till det. 
 
Vill börja det nya året med en tillbakablick på det som gått. Detta är bitar av mitt 2018: 
 
 
 
Jag började året med insikter om att jag kommer längre genom att sakta ner på tempot. Redan från start hade jag dessutom en ganska klar blick kring vad jag ville göra med året framför mig. Jag hade satt upp målbilder för hur jag ville må, vad jag ville göra och vad jag hoppades på. Jag kan nog säga att mycket av det har blivit som jag ville och att jag fortsätter jobba mot de målen även under 2019. 
 
Jag startade även året med att bli student igen! Efter att ha blivit reserv i båda urvalen fick jag ett besked bara veckan innan kursen drog igång om att jag blivit antagen! Kursen var en kvällskurs på kvartsfart så det var något jag gjorde vid sidan av jobbet. Vad jag pluggade? Mindfulnessbaserad stressreduktion. Något motsägelsefullt att läsa på universitetet där det ändå krävdes viss prestation för att få betyg i en kurs som handlar om att inte prestera. Jag gick in med inställningen att jag ville lära mig för min skull och att ett betyg är totalt ovesäntligt. Jag har betyg och poäng så det räcker och blir över! Så tänkte jag (Jag fick VG på kursen/mvh svårt att låta bli att skriva ett bra PM trots allt). :) Kunskaperna jag fick med mig från kursen, för att inte tala om erfarenheterna, bär jag med mig VARENDASTE dag nu. Varje dag har jag med mig tänket från den kursen och det har hjälpt mig väldigt mycket i min vardag. 
 
 
Vi fortsatte söka ny lägenhet pga att den vi bor i har ett rum för lite för vår familj. Vi har fortfarande inte fått tag på en ny lägenhet, men kommer efter en paus att ta upp sökandet på nytt igen. Vi trivs, men behöver verkligen större. 
 
En annan utmaning jag tog mig an i början av 2018 var att låta mig bli intervjuad kring mina erfarenheter av utmattning bland annat. Dels av Camino magasin (nr. 50) som pratade om hur stressen och utmattningen påverkat vår hållbarhet i stort. Dels hälsomässigt och dels i hur vi lever. Vi pratade även om hur jämställdhet påverkar stress, ohälsa och hållbarhet. Både jag och min man deltog och det var intressanta samtal. Vi har varit en mycket mer medveten familj, eller vi har inte tappat vår medvetenhet, men när utmattningen drabbade vår familj fanns inte mycket utrymme för att sortera sopor och äta ekologiskt i säsong eller odla själva som vi gjort tidigare. Vi jobbar oss tillbaka mot det igen, för hållbarhet är viktig för oss. Både den inre hållbarheten och den som berör hela vår jord. 
 
 
 
 
Jag fick äran att bli ambassadör för BlueCall även om det blev under en kort tid bara. Ändå fint att få sprida info om hur deras arbete fungerar för att hjälpa människor som mår dåligt på olika sätt och vis. 
 
2018 var det år jag på riktigt blev av med den ångest och oro som jag nog burit på länge. Inte så jag är helt totalt befriad från oro, men det är fler dagar utan någon oro och när den kommer klarar jag oftast av att hantera den. Jag blev piggare och kände mig starkare än på länge. Dock är det inte lätt att hitta tillbaka till en vardag som jag under så lång tid jobbat mig bort från. Långt innan jag blev sjukskriven började jag ju isolera mig genom att tappa kontakten med folk och sluta delta i saker. Jag har funderat en del på ensamhet under året som gått och kan fortfarande göra det. Att jag önskar mig fler människor runt mig och att jag hoppas kunna bygga upp det igen nu. 
 
 
Något som verkligen hjälpte mig vidare ut ur utmattningen var att jag fick möjlighet att prova ATP fuel. Ett kosttillskott som hjälper kroppen att reparera sig själv på cellnivå. Jag hade förväntat mig att få mer energi och att känna mig starkare igen, men det som var den primära effekten för just mig var att hjärndimman och hjärntröttheten lättade. Jag åt ATP fuel under några månader och märkte en skillnad ganska fort även om det krävdes tid för det att få full effekt. Det har snart gått ett år sedan jag slutade med dem och ingen stund under det året har jag upplevt den hjärndimma jag hade innan. Hjärntröttheten och dimman var nog bland det svåraste med utmattningen, för mig. Att vara trött och sova mycket är en sak, men att inte känna sig som sig själv, att inte kunna fatta beslut, planera, organisera eller ens tänka en tanke från start till slut var svårt och sorgligt. Att kunna tänka igen har fått mig att känna mig som mig själv igen. För det är jag evigt tacksam.
 
En annan intervju jag gjorde 2018 var med Blogg.se när min blogg blev veckans blogg! Roligt att få frågor om det som jag tycker är så viktigt och det har varit roligt att blogg.se velat lyfta mitt lilla hörn av deras stora bloggvärld vid olika tillfällen! 
 
 
 
Året innehöll även sorg. Under våren gick min fina farfar bort och min tröst är att farmor säkerligen väntade på honom på andra sidan. Det hölls en fin begravning i vårsolen där vi både grät och skrattade. För något han kunde, min farfar, var att ställa till med tokigheter och ge oss berättelser att minnas. Hans elpiano hamnade hos oss och vår 10-åring spelar på det. Varje gång jag hör musiken från den är det som att en del av honom finns kvar hos oss. 
 
 
 
 
En annan prövning, av det mildare slaget, under vårkanten var att tapetsera om i ett par rum i vår lilla lägenhet. Under några dagar bodde vi i ett rum o kök medan utvalda delar fick en uppfräschning. 
 
 
Jag målade, delade tips kring stress och utmattning, jag tog in gästbloggare och vi hade väldens varmaste sommar! 
 
I somras hade jag fyra underbara veckors ledighet med min familj. Tillsammans och på olika håll. Norrut och söderut. En del av semester som jag tidigare inte berättat om är när jag och 10-åringen tog tåget ner för några dagars semestrande i Malmö. Det var varmt men alldeles alldeles underbart. Jag gillade verkligen Malmö. Vi tog även en dagstur till Köpenhamn för att möta upp resten av familjen som var där för en fotbollscup. Vi åkte till Bakken och åkte bergochdalbanor resten av kvällen innan vi sent omsider återvände till Malmö igen :) 
 
I övrigt var vi i fjällen igen 
 
 
Och tog stortältet direkt till stranden för att fly från värmen i stan 
 
 
 
Vi var på bröllop och jag lekte bröllopsfotograf med en alltmer krånglande kamera. 
 
 
Jag åkte till Gnesta för att delta i deras allra första Prideparad. En parad som kommit till tack vare min 15-åriga kusin <3 Jag hade även målat ett par tavlor som de auktionerade ut så de fick in pengar till Regnbågsfonden. 
 
 
Jag höll i min egen första meditationsklass och hoppas få fler möjligheter till det under 2019. 
 
Jag minskade bloggandet under året och skriver nu väldigt sällan. Något jag skrev en del om var om återhämtning. Något som jag lagt fokus på istället för bloggandet. Fast på annat håll istället
 
Alltmer ser jag mig själv som föredetta utmattad, även om jag kanske aldrig blir helt fri från det. Jag skriver om det och om hur min vardag ser ut idag. Det är en anledning till att jag har allt mindre att skriva om här. Livet är inte bara utmattning längre. Snarare handlar livet om livet och jag har börjat få slut på utmattningsrelaterade inlägg att skriva om. Har ni idéer om vad jag ska skriva här eller vad ni vill veta så säg till :) 
 
I övrigt så uppmuntrar jag er att gräva i arkiven. Jag har skrivit saker när jag var mitt inne i utmattning, sjukskrivning och annat som jag nog inte skulle kunna sätta ord på idag på samma vis. Jag har ett annat perspektiv idag. 
 
Under 2018 har jag provat nya saker, jag har utmanat mig själv och lärt mig oerhört mycket. Jag har blivit mindre rädd, mindre orolig och varit mycket mer närvarande i mitt liv. Året känns längre, på ett bra sätt. Det känns att jag har deltagit i det. 
 
Trots att jag nyligen skrev att jag var så himla nöjd med tillvaron och hur den såg ut hamnade jag och familjen, ganska spontant, på Gran Canaria för en veckas semester ihop veckan innan jul. Det kan vara ett av våra bättre beslut. Vi hade inte helt planerat det även om vi i flera år pratat om att vi skulle vilja göra en resa ihop igen. Chansen dök upp och vi tog den. Det ångrar vi inte, även om klimatsamvetet gnager. Jag har fått 2,5 vecka ledigt ihop med familjen, en vecka utomlands och 1,5 vecka på hemmaplan. Vi har haft ett fantastiskt bra avslut på ett fantastiskt fint år och jag kan bara hoppas att 2019 blir minst lika lärorikt, intressant och givande som 2018! 
 
Med tacksamhet och ödmjukhet önskar jag er alla ett gott nytt 2019! 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lite julstämning...
(null)

Jag har grävt i bloggbildsarkivet och hittat lite julbilder från tidigare år. I år har vi ingen gran hemma och med tanke på krånglande kamera kanske det inte blir mycket fotat heller. Bra då, med ett arkiv. I januari är det tre år sedan bloggen startade. Känns både som nyss och väldigt länge sedan. Årsdagen för både sjukskrivning och utförsäkring har passerat utan större uppståndelse. Tre år sedan jag sjukskrevs, två år sedan jag utförsäkrades. Två år på "egna ben" utan stöttning från sjukvård eller samhället. Bara mig själv, min familj, mina vänner och kollegor. Inte så bara kanske. Det går ju ändå helt ok. 

På sätt och vis känns det bra att jag inte längre kommer på lika mycket att skriva om. Temat för bloggen har ju till största delen varit  utmattningssyndrom och det är ju inte längre en framträdande del av mitt liv. Det är mest vardag nu. Mina hobbyprojekt och min familj tar plats, men det vill jag inte alltid skriva om här... ni får gärna gräva i arkivet ni med om ni vill. Det är synd att de gamla inläggen bara svävar bort i glömska när de lika gärna skulle kunna göra nytta. :) 

Hur som helst... Om vi inte hörs tidigare: jag önskar er en fridfull, kärleksfull, varm-i-hjärtat jul hur ni än väljer att fira den! 

Mina allra varmaste kramar 

Linnéa ❤️

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


(null)

(null)

(null)