Det är lite mycket just nu
Hösten ser jag alltid framför mig som en lång sträcka av regn, tilltagande mörker och allmänt elände. Jag försöker lära om och tro på att det finns fina saker med hösten också, men jag har inte helt övertygat mig själv än. 

Ändå har jag lyckats fylla upp den här hösten med flera fina och roliga saker. Ingen vecka är riktigt den andra lik, inte helgerna i alla fall. Så i mörkret finns en mängd ljusglimtar som lyser upp vägen. 

Så pass många att det ibland känns som att jag vill säga att det är lite mycket just nu. Sedan minns jag att det ju inte alls är mycket just nu. Alla saker är ju faktiskt utspridda på olika tillfällen och kommer en i taget under hösten. Det är bara när de klumpas ihop som de känns mycket. 

(null)


Det är en snårig balansgång det där. Att ha en massa saker inbokade och samtidigt komma ihåg just det där med här och nu. Att ta alla tillfällen som uppstår mellan sakerna och se till att ha lite ingenting där. Att vara av och på om vartannat. Inte gå på tomgång, utan att stänga ner motorn helt mellan körningarna. 

Men det är en aning mycket vissa stunder ändå. Det blir mörkare (vilket påverkar min ork och energi), det händer saker på jobbet, det är aktivitet som vanligt hemma, min man har varit borta en hel del på både tjänsteresa och fotbollscup med ena barnet utöver alla hans andra aktiviteter. Jag har själv tagit på mig diverse projekt (med stor glädje och entusiasm) och inser ibland att jag nog inte hinner allt i år, men vem har bråttom (bara jag eftersom det är så kul). Jag vill mer och kan mer, men får inte glömma bort att lägga stunder av ingenting lite här och där. 

(null)


Jag vet ju att jag uppskattar de tomma, kravlösa stunderna lika mycket som stunderna i mina olika projekt. Det är så viktigt att träna sig på att bara vara i ett ingenting. Att få finnas till och existera bara för den du är, inte för vad du gör eller kan. Att bara stanna upp och vara... 

Jag tror jag har glömt något...? Äh, det var nog ingenting... lätt att glömma bort.

För någon vecka sedan var jag på vift i Stockholm. Hotell och en konsert utöver det vanliga. Nu i helgen ska jag på roligheter med min fina, fantastiska vän S som jag saknat senaste tiden. Om ett par veckor eller så ska jag och min man på roligheter, jag ska på en spännande föreläsning och så var det något mer jag inte kommer på just nu. Kanske är det att göra ingenting ;)

Lite mer än det vanliga, så kanske jag borde säga? 

Mitt sällskap utanför konserthuset i Stockholm 💕

Gick på Deva Premal-konsert och sjöng mantran. En annorlunda upplevelse som min moster fixat åt oss. Det var faktiskt en mäktig upplevelse när ett fullsatt konserthus tillsammans sjöng OHM så golvet darrade 🕉

Vi sov en natt på Grand Central by Scandic 👌

Jag och mamma på resa. Inget som hänt ofta. Bäst var nog att få överraska henne med hotellrum :)

Och vi fick frukt och godis på hotellrummet!


Halvvägs in i oktober
(null)

Vilka vackra höstdagar vi har haft! Vi är halvvägs in i oktober och jag är ganska mycket offline. Eller, inte helt offline. Jag är bara på annat håll. 

Bit för bit jobbar jag mig framåt med lite egna projekt som jag har vid sidan av. Lär mig helt nya saker och behöver mycket tid till att fundera och förstå. Det går långsamt med det jag pysslar med, men det är ok. Vem har bråttom egentligen? Det är idéer som grott i mig i många, många år. De kan få växa färdigt i sin takt. 

Vad det är får jag nog vänta med att berätta om. Det är så himla mycket kvar att göra. Dessutom är det lite skönt att jobba på egen hand med saker ibland, utan att dokumentera och dela med sig av allt. Hur härliga ni än är. 😊 

(null)

Under förra veckan var min man bortrest i jobbet och jag var själv hemma med barn och hushåll. Då låg fokus där. Vi hade en finfin vecka i stort, även om 10-åringen blev sjuk och två dagar gick åt till vab. Jag är ändå så otroligt tacksam över att kropp och huvud fixar såna saker utan att stressas sönder helt. Det var inga problem alls faktiskt. För ett, två, tre år sedan hade det inte varit en självklarhet. Idag, inga större bekymmer. Jag tar det som det kommer och det mesta brukar lösa sig. 

Apropå tre år sedan så är det snart tre år sedan jag kraschade samman och sjukskrevs...Mer än två år sedan jag började jobba igen. Galet att det kunnat gå flera år och galet att jag kan må så pass bra som jag gör idag. Då trodde jag i princip att mitt liv var över, att allt var kört. Så fel jag hade... 

Vilken tur! Att jag hade fel alltså. För idag känns livet förjäkla härligt trots att det inte är perfekt. Jag förverkligar drömmar, utmanar och utvecklar mig själv även om det går lite långsamt ibland. 

(null)

Så, halvvägs in i oktober och jag har upplevt de vackraste höstdagarna i mitt liv. Allt är gott just nu. Veckan börjar bra och jag har något riktigt roligt att se fram emot i helgen! Hoppas veckan verkar lovande hos er också 💛


“We are all broken...

That’s how the light gets in"…

Citatet ska vara en slags omskrivning av något som Ernest Hemmingway typ har sagt. Det är inte exakt och precist, men vem är exakt, precis och perfekt egentligen? Hur som helst så har jag läst de raderna många gånger och tänkt att det är bra att komma ihåg. Det behövs lite sprickor för att ljuset ska kunna sippra in. Ingenting är helt perfekt någonsin. Ingen person är helt perfekt. Det är det som är perfekt. Det imperfekta som finns hos oss alla.

Icke-perfekt spegelselfie 😉 Efter tre timmar i frisörstolen, ska tilläggas. Samt med ett rött och rinnande öga zombie-chic.

Mina två barn är båda födda med akut kejsarsnitt. Det innebär att jag har ärr på magen efter deras födelser. Ärret i sig är inte vackert, men ibland kan jag ändå tänka att det ser ut nästan som om magen ler lite åt mig i spegeln. För det vittnar ju om något helt fantastiskt. Vi hade nog dött om det inte varit möjligt att skapa det där ärret. Perspektiv…

Jag hade inte lärt mig många av de saker jag kan idag utan att gå sönder. 

Det måste vara mer ok att inte vara perfekt. Både hos oss själva och i samhället i stort. Vi måste få vara mänskliga och vi måste kunna se andra som mänskliga. Vi behöver ödmjukhet och tolerans i högre grad. Mot oss själva och andra omkring oss. Alla gör så gott de kan. Om vi har orimligt höga krav kommer ingen att kunna leva upp till dem. Vi kommer att pressa på och ta i så vi spricker. Då blir det sällan rätt. Då mår vi sällan bra. 

(null)

Jag tränar mig på att dyka in i de jobbiga känslorna istället för att trycka ner dem. Att acceptera det svåra utan att behöva gilla det eller ge upp. Jag övar mig på att se mina tankar och känslor utifrån, att sätta namn på dem och genom det kunna acceptera och därefter helt kunna släppa taget. Små saker som gör så otroligt stor skillnad. 

Vågar du möta dina jobbiga tankar och känslor? Eller trycker du ner dem, stänger locket och pressar bort? Vågar du se det som inte är perfekt? Se det för vad det är, varken mer eller mindre.

Varken bra eller dåligt. Bara se det som det är?


(null)

 Hade jag vetat hur stor lättnaden är, efter att ha dykt in i det jobbiga, hade jag använt mig av det långt tidigare. Kanske hade allt varit annorlunda då. Jag tränar mig på att ta varenda tjur i hornen, se den i ögonen, säga dess namn och därefter se hur luften går ur den helt. Jag övar. Det finns många tjurar och dyker upp nya längst vägen. Vissa otäckare än andra. Ibland väjer jag undan, men jag övar mig fortfarande. Jag är inte perfekt.