Vardagen som ex-utmattad

Varning för långt inlägg idag. 

Jag jobbar med berättelsen om mig själv, för mig själv alltså. Vi har ju varit inne på det förut, det där med att inte vara frisk och inte sjuk utan någonstans mittemellan. När jag ska forma en berättelse om mig själv – för mig själv – behöver jag ta hänsyn till utmattningen, men inte fastna i den. Känner ni igen er? 

 
Hösten för tre år sedan minns jag knappt. Det var då jag sprang de sista kilometrarna innan stupet kom. Eller väggen som vissa säger. Jag kände mer att jag föll handlöst neråt. Det gick fort att komma ner till botten. Från den punkten har det varit en kämpig väg uppåt och  jag är inte helt över kanten än. Ganska nära ändå. 
 
(-Hösten 2015. Jag tog ut enstaka lediga dagar för att få tid till återhämtning. Det hjälpte inte... Bilden är fotad en sådan dag som jag var ledig och spenderade i skogen)

 

Jag jobbar idag mellan 80-85%. Provar mig fram med någon halvtimme extra arbetstid här och där. Den här nivån har jag legat på i nästan 1,5 år. Jag blev utförsäkrad december 2016, fick öka från 50%-75% lite tidigare än jag egentligen klarade. Efter några månader upp till 80%, men därifrån har jag haft svårt att komma vidare. Allt handlar ju inte heller bara om timmar och %. Det handlar ju om vad som förväntas och ska utföras medan en är på jobbet. Jag gör tex inte exakt samma saker som innan jag blev sjuk. Jag har inte lika många ansvarsområden eller lika hög press. Delvis beror det på att det skett förändringar i stort på min arbetsplats som inte har med mig att göra, delvis på grund av att vi idag är fler personer och ansvaret kan spridas mer.

Det kan vara värt att fundera över generellt. Att det inte bara handlar om att sitta av tid på jobbet, det handlar om vad som händer när du är där. För varje tidsökning kan det ju hända att även förväntningarna på prestation ökar. Det är inte säkert det är så, men det kan vara så. 

Lite mer konkret om vardagen idag kan jag säga att jag jobbar månd-fred varje vecka. Jag börjar samtidigt som mina kollegor, men går hem en halvtimme – timme tidigare än dem. Det är tack vare att jag har fått ok att vara tjänstledig den tid jag inte klarar att jobba som jag kan ligga på en nivå som funkar för mig. Jag är tacksam så länge jag har ok på det. Något jag märker är att bara några halvtimmar hit och dit gör skillnad i vad jag orkar på sikt. Några dagar går bra, kanske att en hel vecka på heltid skulle funka, men sen tar det stopp och jag blir helt hemma minst någon dag eller två istället. Det är frustrerande, för jag tycker det skulle vara oerhört skönt att bara kunna jobba heltid utan krångel och utan att må sämre. Utan karens och sjukdagar varje månad. Men jag är inte där än, trots att jag helst av allt skulle vilja det. 

(Ännu en bild från 2015) 
 

Jag arbetar på kontor i öppet kontorslandskap med att knappa siffror, så kan vi väl säga. Svarar på mail och håller koll på saker och ting. Jag har tidigare suttit i växel och svarat på samtal, men blir fortfarande både stirrig och stressad av telefonen och är därför inte med i växeln utan jobbar bara med datorn. Det är inte fysiskt ansträngande med andra ord, men kan kräva en del noggrannhet och att hålla saker i huvudet. Jag har möjlighet att jobba med öronproppar eller hörlurar med musik om det behövs. Ibland lyssnar jag på instrumentell musik (texter distraherar mig oftast) eller typ regnljud om jag känner att jag tar in för mycket av omgivningen. 

Jag cyklar till och från jobbet de flesta dagar, det är ca 7,5-8 km enkel väg. Ibland får jag skjuts av min man på morgonen och cyklar hem, ibland har jag bilen. Det beror lite på väder och hur jag mår samt vad som är möjligt. Han kan skjutsa mig tack vare att barnen är så stora att de kan käka frukost, packa gympakläder osv själva under tiden, samt att min man börjar jobba senare än mig. 

Under min förmiddagsrast, som är 15 minuter, brukar jag gå in i det pyttelilla vilorummet som vi har fått på jobbet. Jag drar för och släcker ner för att meditera 10-15 minuter. Ibland, om jag är rastlös, rullar jag ut yogamattan som finns där och gör några solhälsningar. Oavsett så handlar det om att stänga av och rikta fokus inåt en kort stund. 

Min lunchrast är 45 minuter och då kanske jag går ut i dagsljuset en stund när jag har ätit klart. Det är lite olika vad jag väljer att göra med tid som blir över, men generellt behöver jag oftast använda de här stunderna för mig själv. 

När jag väl kommer hem brukar jag oftast behöva få en liten paus innan jag gör något annat. Det kan handla om att ligga på spikmattan en kort stund eller bara att lägga mig raklång ovanpå täcket för att landa. Det är få tillfällen jag behöver sömn eller djupare nedvarvning efter jobbet. Till skillnad från när jag först kom tillbaka till jobbet för två år sedan när det kunde krävas timmar av sömn. Det händer dock fortfarande ibland, idag till exempel. Oftast är det kopplat till huvudvärk/migrän. 

(Januari 2016, jag hade varit sjukskriven en månad för akut stressreaktion och krisreaktion. Utmattningsdiagnosen är inte långt borta, utmattningen i sig är redan där) 
 

Någon dag i veckan skjutsar jag och hjälper ena barnet med sin aktivitet. De andra dagarna har jag inte så mycket tider att passa, men min man har olika aktiviteter som gör att jag är den som är hemma. Trots det är det fortfarande han som sköter mycket av matinköp och matlagning, även om jag nu tar större del i dag än för bara ett halvår sedan. Jag brukar köra igång en tvättmaskin, se till att barnen gör läxor, kanske skjutsar minsta barnet till någon kompis osv. Det är en mer aktiv slags återhämtning för mig nu för tiden. Jag kanske vattnar blommor och diskar, men vilan är att jag inte lämnar lägenheten utan skrotar omkring i mysiga kläder hemma, kanske målar eller läser en stund. På så vis blir jag lite begränsad på vardagarna, att orken inte räcker helt till att både jobba och göra ett ärende/åka och träna/umgås med vänner eller liknande. Men det är ganska stort bara att orka jobba och sköta några hushållssysslor, orka vara kreativ, hjälpa med läxor och sen kanske till och med titta på tv. Så det går ju framåt. Långsamt… Cyklandet ger mig ändå motion vilket gör att jag får rörelse i vardagen. Jag känner ingen press på att ta mig iväg till ett gym eller liknande så länge jag har det. Yoga då och då med hjälp av Yogobe ger mig ändå lite styrka och hjälper ryggen. 

Jag har börjat lära mig den här böljande vägen och kan acceptera att vissa dagar går smidigare än andra. Oavsett vad eller hur jag gör tycks bakslag komma då och då, oftast i form av migrän. I övrigt reagerar jag så tidigt på symtom att jag kan stävja det mesta ganska tidigt. Även om jag såklart inte kan styra över allt i livet. Jag utsätts ju för saker utom min kontroll och då spelar det ingen roll om jag registrerar mina symtom tidigt. Vissa saker måste ju göras oavsett. Jag har ingen ångest längre, väldigt sällan hjärtklappning, yrsel, total matthet och liknande. Minne, koncentration och närvaro funkar för det mesta utan problem. Det är väl främst uthålligheten som inte riktigt sitter som den borde. Än. Jag jobbar på det. Ett problem är att jag kan ha svårt att få tillräckligt mycket sömn under vardagarna. Mina barn är större nu och lägger sig senare, det gör det svårare för mig att komma i säng i tid och jag måste ändå gå upp lika tidigt varje morgon, tidigare än resten av familjen. Så sömnen blir lite på gränsen alldeles för många nätter, men oftast kan jag ta sovmorgon på helgen och komma i ok balans ändå så veckorna funkar. 

I det stora hela mår jag ju alltså väldigt bra. Jag har få symtom kvar och de kommer sällan. Migrän stoppar mig helt ibland men i stort känner jag mig som mig själv igen. Glad och vaken, omtänksam och närvarande. Inte nedstämd, frånvanade, cynisk och bitter som för tre år sedan. Den personen var liksom inte jag. 

(Juli 2017, på god väg att bli mig själv igen...)

 

Fråga gärna om du undrar över något, det finns ju mycket att berätta om och jag vet inte om jag svarat på alla frågor här, men jag vet att ni är fler i samma sits som funderar på hur livet ser ut så här efteråt. Det är olika för alla, men så här är det för mig just nu i alla fall.  

 

Annica

Tack för att du berättar om din vardag.❤️❤️❤️.
Den vardag där man befinner sig i att vara ganska frisk men ändå bär med sig
sviter av utmattningen.
Jag är så glad för din skull att du ändå har kommit så långt. Du har verktygen att hantera
din vardag,en förstående arbetsgivare och en stöttande familj även om du drabbas av bakslag ibland.
Det ger mig hopp om att även jag en dag ska kunna leva ett friskare liv. Jag är inte där än efter flera års
sjukskrivning men vi är alla olika.
Det är bitvis svårt att fortfarande befinna sig i en återhämtningsperiod som känns så
otroligt lång .Även livet kan ge oss saker i livet som försvårar en återhämtning.
Sorgen kom in i mitt liv och återhämtningen stannade på paus.
Det viktigaste är ju trots allt att komma vidare till ett liv som man upplever som meningsfullt.
Att slippa starka symtom på utmattning som man mår väldigt dåligt av och att kunna hålla
sin energi så pass att man till stora delar kan leva ett vanligt liv utan att känna sig mer eller
mindre sjuk hela tiden.
Jag tror aldrig vi blir som förut oavsett hur pass friska vi kan bli igen.
Det finns ett före och efter.
Ett efter som trots allt gör livet mer helt trots att en utmattning är bland det värsta och mest
plågsamma man kan genomlida som människa.
Hoppas att din förmåga till uthållighet successivt ökar med tiden.
Jag längtar efter dagar då batteriet håller skapligt en hel dag utan att ladda ur men känner
samtidigt tacksamhet för en kort promenad i skogen, att kunna umgås en kort stund med
någon jag tycker om,kunna skapa något genom att måla, orka lyssna på en bok en stund eller
något annat som gör livet värt att leva.
Var rädd om dig.
Du är fantastisk.
❤️❤️❤️
Stor kram från
Annica

Svar: Tack fina Annica <3
Jag tror inte heller att vi blir som förut igen. Kanske är det en bra sak och jag håller verkligen med om att det finns ett före och ett efter.

Förstår att du kan känna att du misströstar ibland. Det är tungt att röra sig i snigeltempo framåt när det enda man vill är att må bättre och bli frisk. Jag hejar på dig hela vägen. Jag har en bit kvar att gå jag med, kanske resten av livet som du skriver, även om jag redan kommit längre än jag trott för ett par år sedan bara. Kram och hoppas du har en fin helg! <3
bylittlenea.blogg.se

iseedee

Tack för att du delar med dig av dina kämpor. Jag sitter lite i samma sitts just nu... sjukskriven till 50% på grund av bland annat utmattning och en kronisk fysisk sjukdom. Så för mig så är jag mitt i en uppförsbacke för tillfället och kämpar mig uppåt.

Vad skönt att läsa hur det går för dig och att det går att bli bättre.

Svar: Tack för din kommentar <3 Vad tungt med känslan av uppförsbacke och dubbelt tungt med två sjukdomar att kämpa med. Skickar pepp och värme till dig :)
bylittlenea.blogg.se

Emmelie - mamma till två och sjuksköterska.

Gillar att du delar med dig. Jag kraschade ju i juni och har sedan dess varit sjukskriven. I Oktober börjar jag arbeta 25% igen och jag är orolig samtidigt som jag ser fram emot det. Visst är jag bättre nu än juni, men långt ifrån som innan. Och i mitt arbete som sjuksköterska måste jag vara tillänglig och kan inte skärma av så som du beskriver.
Du har kommit långt, kram

Svar: Åh, jag förstår att det är svårare för dig att skärma av dig på ditt arbete. Som det såg ut i mitt arbete förut hade jag inte kunnat jobba som jag gör idag. Att ta bort telefonen gör att jag får större möjlighet att styra över mitt arbete, förut satt jag redo och tillgänglig hela tiden. Och oftast ringde telefonen just hela tiden så allt var splittrat och på gång samtidigt. Men det är långt från alla som kan få möjlighet att göra som jag gör, med hörlurar i öronen och paus i vilorum.
Har du börjat jobba nu? Hur känns det i såna fall? Jag hoppas att du får en bra återgång i arbete och att du och din arbetsgivare hittar en bra balans så du kan hitta en bra väg för just dig, just nu. Stor kram
bylittlenea.blogg.se

Anonym

Vägrade för ett år sen ganska precis. Utförsäkrad sen i mitten på juni. Kan man få tag på läkare som vet vad FK vill ha i intygen. Läkarens budskap är solklart, jag ska ta det varligt med upptrappningen o den ska gå långsamt. FK tycker jag klarar andra arbeten. Hjälp!!

Svar: Åh, jag önskar att jag kunde hjälpa med sånt här.... Tyvärr ser jag bara fler och fler som hamnar i samma sits och jag blev själv utförsäkrad i december 2016 prick ett år efter första sjukskrivningsdag trots läkarintyg och trots att jag bara kommit upp i 50% då... Jag har ägnat mycket tid åt att prata om detta i sociala medier och här på bloggen. När jag kastades ut ur sjukförsäkringen fick jag och min arbetsgivare chansen att träffa två riksdagspolitiker från socialutskottet för att prata om hur sjuk hela den situationen är. Att bli utförsäkrad när en är på väg tillbaka, där jag, facket, arbetsgivare, läkare och handläggare på FK har en plan - men ändå får besked om att jag åker ut och ska söka ett annat jobb på 100%.
Jag hoppas att det löser sig för dig hur det än blir och jag hoppas att sjukförsäkringen förändras så vi inte behöver se detta hända på det här fruktansvärda sättet längre. Varma kramar Linnéa
bylittlenea.blogg.se

Jim

Tack L för att du delar din resa. Passerar själv snart 1,5år sedan min krasch. Att inte låta det definiera en är svårt. Låt det vara en del, en viktig lärdom, som tog en vidare från det mot nya tankesätt och vägar. Acceptera att kroppen och hjärnan fortfarande läker, låta sig ta den tiden, utan att klanka ner på en, attans tusans svårt äre, men nödvändigt. Så illa nödvändigt. Börjat träna så sakteliga igen, rörelse och styrka i små doser, ger hopp i sinnet, små saker som tillsammans blir stora. Behöver det. Vill det. När jag orkar med det. Värderar mig själv högre nu, mitt mående är prio ett, inget går före. Och jo jag är nog allt en annan person idag. Vet vad jag vill och varför jag gör de val jag gör. Står på mig. Visst sen finns det dagar då allt faller och vila i sängen är enda recepet. Låter dem finnas där när jag behöver dem. Som en påminnelse om vad som varit utan att bli fast i det. Meningsfullheten är svår. För egen del flyttar jag fokus från jobb och prestatin där till andra saker. Inte alltid lätt men så sakteliga tror jag nog allt jag hittar fram även på denna väg. Är hoppfull om framtiden. Om livet. Om mig själv. Ta hand om er alla därute i höststormen!

Svar: Låter väldigt bra att du är på rätt väg och vet mer vad du vill och inte vill. Att vara hoppfull inför framtiden tror jag vi tar oss långt med :) Bit för bit blir vi lite klokare. Ta hand om dig du med Jim :)
bylittlenea.blogg.se

Jenny L

Till Anonym: Läkare på företagshälsovård är ju vana vid utmattningsfall och att hantera Fsk. Försök få kontakt med dem ifall du har en anställning.

Svar: Bra tips!
Själv hade jag inte tillgång till företagshälsovård, men vårdcentralen själva sa att det är en bättre väg att gå om det finns...
bylittlenea.blogg.se

Anonym

Tack för detta!
Igenkänning och många klokskaper.
Hittade hit idag för att jag såg tips i underbara claras kommentarer. Här kommer jag kolla mer.
Är i rehabimiyeringsfas och jobbar 50% av 75% Och ska snart gå upp, troligen blir det 75% av 75%. Funkar bra nu men vet att det kommer vara en pucken att ta sig över.
Tack!

Svar: Hej och välkommen hit! Vad roligt att du hittade mig via kommentarer där :) Känns väldigt fint!
Då är du ändå på väg framåt och har kommit ganska långt, låter det som. Vad skönt. Hoppas att det fortsätter så för dig. Det är en puckel att ta sig över, men bara att vara medveten om att den kommer kan göra stor skillnad. Önskar dig lycka till, berätta gärna hur det går framöver om du vill och orkar :)
bylittlenea.blogg.se

Lotta

Tänk vad långt vi har kommit! I dagarna är det fem år sen min krasch, och jag är, precis som du, inte samma människa som jag var då. Jag vill inte vara sån heller. Som jag har kämpat, försökt lyssna på min kropp, vad den behöver och vad den vill, funderat på vilken väg jag ska gå, om jag ska jobba, och i så fall hur mycket. Om jag orkar fortsätta vara en del av den här familjen, eller om de har det bättre utan mig. Om jag verkligen är en social person eller om jag är introvert. Om jag försökte vara någon annan än den jag verkligen är. Om jag slagits mot en fiende som egentligen inte fanns där. Om jag bara försökte leva upp till andras förväntningar tidigare, eller om kraven kom ifrån mig själv. Idag har jag i alla fall kommit så långt att jag försöker göra det jag mår bra av. Jag tog tjänstledigt från kontorsjobbet och började skriva. Först då började jag må bättre. En dag i taget, ett steg i taget. Kram och tack för att du är du och delar med dig!

Svar: Ja, tänk så långt vi kommit! Fem år Lotta! Du är så grym som hittat din väg framåt och det som får dig att må bra, som dessutom verkar funka ganska bra i övrigt också :) eller hur!

En dag i taget, ett steg i taget. Livet pågår nu och nu och nu :) KRAM
bylittlenea.blogg.se

Anonym

O där kom lite hopp igen. Ska träffa företagshälsovården för första gången i morgon. 😜

Svar: Hopp behöver ibland fyllas på :) Hoppas att ditt möte med företagshälsovården var givande!
bylittlenea.blogg.se

Anonym

Det sket sig i vanlig ordning. Företagshälsovården trodde de skulle bli svårt att ta sig an mig när jag redan har bra kontakter på VC. Det har ju gått ett år.... Tänk om man kommit dit från början....Nu lär det komma nytt avslag från FK, men jag tänker såga den Sk handläggaren längs fotknölarna. Trots läkarens bock om önskad kontakt på varje läkarintyg har hon vägrat höra av sig då hon ”trott” att krysset suttit där av misstag. Rättssäkert, eller hur!! Ge mig styrka....

Svar: Åh, vad tråkigt att höra. Det är verkligen inte lätt att veta hur en ska bete sig eller var en ska vända sig i det här. Att bli sjuk och dessutom så förlamande som en utmattning kan vara gör det inte lättare. Ta allt från där du är nu och var snäll mot dig själv. Du har hela tiden gjort så gott du har kunnat utifrån din förmåga. Tyvärr är FK heta på avslag för många, men det kan hända att de ändrar sig ibland så hoppet finns. Problemet med FK kommer ju tyvärr uppifrån, från politikernas ambition att få ner sjuktalen... Oavsett om folk är friska eller ej... Styrkekram från mig <3
bylittlenea.blogg.se

Caroline

Hur känner du med tröttheten är du trött i kroppen eller känner du dig helt pigg de bra dagarna? Är du trött efter jobbet och du ska cykla hem?

Svar: Nu för tiden är det mest huvudet som blir trött eller att jag känner mig sovtrött. Kroppen känns inte trött på det viset som när utmattningen gjorde att jag knappt kunde stå upp. Däremot är jag inte speciellt stark eller uthållig direkt, men det är väl mest för att jag är otränad.

Efter jobbet är det oftast huvudet som behöver vila. Det kan jag göra genom att vattna blommor, diska eller vika tvätt (dvs sysselsätta händerna med något som inte kräver så mycket tanke) :))
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress