Förra helgens utflykt - Gnesta Pride
Förra helgen åkte jag och barnen till Gnesta för att fira Gnestas första Pridefest. Anledningen är att det är min 15-åriga kusin som ligger bakom det hela. Det var hennes förslag att en Prideparad behövdes i Gnesta. Hon har även agerat Pridegeneral och arbetat hårt tillsammans med sin mamma Ida och Vevve Jäderlund för att skapa den fantastiska dag det till slut blev. 
 
 
Det började med drama. Jag och barnen åkte relativt tidigt från Örebro. Min man var på kurs i Stockholm hela helgen. När vi åkt en kvart och barnen satt med hörlurar i sina öron slog jag på radion för att mötas av "Viktigt meddelande till allmänheten i GNESTA". Det var bokstavligt talat det första jag hörde när radion startade. Det brann i en lokal där det hanterades/tillverkades plastkomponenter (sämsta tänkbara) och alla skulle gå inomhus och stänga dörrar. Oh no! 
 
När vi kom fram, i väldigt god tid, hoppades jag att röken ändå var en bit utanför samhället, men icke. Det första vi ser av Gnesta är en stor rökpelare mitt från centrum. Vi närmar oss och får stanna ganska snart. En byggnad framför oss står i lågor och elden når en bit över taket. Vi vänder och kör runt för att parkera på andra sidan. När vi gått till platsen vi ska vara ser vi att taket på byggnaden rasat, elden är tvärs över vägen från platsen där pridefesten ska hållas efter paraden. 
 
Efter att ha skjutit upp paraden en liten stund blev den av. Branden hölls under kontroll, även om byggnaden brann ner till grunden. Bara en hög stenar fanns när vi åkte därifrån några timmar senare. 
 
Min uppgift var att leverera två målningar som jag skapat och skänkt till Gnesta pride. De hade auktionerat ut dem på sin facebooksida och båda lyckades bli sålda. Så himla roligt att kunna hjälpa Pride-gänget och kul att någon ville köpta tavlorna. Jag hade turen att träffa en av köparna och fick höra lite tankar kring tavlan. Kände att den uppfattats så som jag hoppats på. Här kan ni se fler bilder från den mer officiella fotografen, mina foton ser ni i det här inlägget. De är något oskarpa eftersom min kamera börjat krångla mer och mer på fokussidan :) Den är väl sliten. 
 
 
Min jämnåriga moster Ida tillsammans med min barndomsvän som jag träffar för sällan, men ändå har en snart 30 år lång histioria ihop med <3 Efter så lång tid är en nog mer familj än bara vänner. Stort tack för att du tog dig tid att träffas! 
 
 
 
 
 
 
 
Tuff 15-åring inleder Pridefirandet med ett litet tal :) 
 
En extra bonus var ju att många andra från släkten fanns på plats. Även en barndomskompis kom dit för att passa på att träffas när vi var där. Efter några timmar med fika skapat av några f.d. Hela Sverige Bakar-deltagare, livemusik, föreläsningar, tipspromenad samt ett kort besök av mig själv på scenen för att ta emot tackpresent för mina tavlor tog jag med mig barnen, min bror och hans minsta barn hem till dem. För där skulle vi sova. Det blev middag med mycket fniss och kvällen avrundades med chips framför filmen Totoro. vid 22 hade alla lagt sig, helt slut hela högen :) 
 
Det blev en riktigt rolig helg, men det kostade energi som jag försökt betala igen hela veckan efter. Så är det ibland. Den här gången var det verkligen värt det. Tack Matilda, Ida och Vevve för att ni fixade Gnesta Pride och bjöd på en härlig upplevelse i kärlekens tecken <3 
 
Och tavlorna kan ni se här: 
  (null)

(null)

(null)

(null)



“We are all broken...

That’s how the light gets in"…

Citatet ska vara en slags omskrivning av något som Ernest Hemmingway typ har sagt. Det är inte exakt och precist, men vem är exakt, precis och perfekt egentligen? Hur som helst så har jag läst de raderna många gånger och tänkt att det är bra att komma ihåg. Det behövs lite sprickor för att ljuset ska kunna sippra in. Ingenting är helt perfekt någonsin. Ingen person är helt perfekt. Det är det som är perfekt. Det imperfekta som finns hos oss alla.

Icke-perfekt spegelselfie 😉 Efter tre timmar i frisörstolen, ska tilläggas. Samt med ett rött och rinnande öga zombie-chic.

Mina två barn är båda födda med akut kejsarsnitt. Det innebär att jag har ärr på magen efter deras födelser. Ärret i sig är inte vackert, men ibland kan jag ändå tänka att det ser ut nästan som om magen ler lite åt mig i spegeln. För det vittnar ju om något helt fantastiskt. Vi hade nog dött om det inte varit möjligt att skapa det där ärret. Perspektiv…

Jag hade inte lärt mig många av de saker jag kan idag utan att gå sönder. 

Det måste vara mer ok att inte vara perfekt. Både hos oss själva och i samhället i stort. Vi måste få vara mänskliga och vi måste kunna se andra som mänskliga. Vi behöver ödmjukhet och tolerans i högre grad. Mot oss själva och andra omkring oss. Alla gör så gott de kan. Om vi har orimligt höga krav kommer ingen att kunna leva upp till dem. Vi kommer att pressa på och ta i så vi spricker. Då blir det sällan rätt. Då mår vi sällan bra. 

(null)

Jag tränar mig på att dyka in i de jobbiga känslorna istället för att trycka ner dem. Att acceptera det svåra utan att behöva gilla det eller ge upp. Jag övar mig på att se mina tankar och känslor utifrån, att sätta namn på dem och genom det kunna acceptera och därefter helt kunna släppa taget. Små saker som gör så otroligt stor skillnad. 

Vågar du möta dina jobbiga tankar och känslor? Eller trycker du ner dem, stänger locket och pressar bort? Vågar du se det som inte är perfekt? Se det för vad det är, varken mer eller mindre.

Varken bra eller dåligt. Bara se det som det är?


(null)

 Hade jag vetat hur stor lättnaden är, efter att ha dykt in i det jobbiga, hade jag använt mig av det långt tidigare. Kanske hade allt varit annorlunda då. Jag tränar mig på att ta varenda tjur i hornen, se den i ögonen, säga dess namn och därefter se hur luften går ur den helt. Jag övar. Det finns många tjurar och dyker upp nya längst vägen. Vissa otäckare än andra. Ibland väjer jag undan, men jag övar mig fortfarande. Jag är inte perfekt. 


Vardagen som ex-utmattad

Varning för långt inlägg idag. 

Jag jobbar med berättelsen om mig själv, för mig själv alltså. Vi har ju varit inne på det förut, det där med att inte vara frisk och inte sjuk utan någonstans mittemellan. När jag ska forma en berättelse om mig själv – för mig själv – behöver jag ta hänsyn till utmattningen, men inte fastna i den. Känner ni igen er? 

 
Hösten för tre år sedan minns jag knappt. Det var då jag sprang de sista kilometrarna innan stupet kom. Eller väggen som vissa säger. Jag kände mer att jag föll handlöst neråt. Det gick fort att komma ner till botten. Från den punkten har det varit en kämpig väg uppåt och  jag är inte helt över kanten än. Ganska nära ändå. 
 
(-Hösten 2015. Jag tog ut enstaka lediga dagar för att få tid till återhämtning. Det hjälpte inte... Bilden är fotad en sådan dag som jag var ledig och spenderade i skogen)

 

Jag jobbar idag mellan 80-85%. Provar mig fram med någon halvtimme extra arbetstid här och där. Den här nivån har jag legat på i nästan 1,5 år. Jag blev utförsäkrad december 2016, fick öka från 50%-75% lite tidigare än jag egentligen klarade. Efter några månader upp till 80%, men därifrån har jag haft svårt att komma vidare. Allt handlar ju inte heller bara om timmar och %. Det handlar ju om vad som förväntas och ska utföras medan en är på jobbet. Jag gör tex inte exakt samma saker som innan jag blev sjuk. Jag har inte lika många ansvarsområden eller lika hög press. Delvis beror det på att det skett förändringar i stort på min arbetsplats som inte har med mig att göra, delvis på grund av att vi idag är fler personer och ansvaret kan spridas mer.

Det kan vara värt att fundera över generellt. Att det inte bara handlar om att sitta av tid på jobbet, det handlar om vad som händer när du är där. För varje tidsökning kan det ju hända att även förväntningarna på prestation ökar. Det är inte säkert det är så, men det kan vara så. 

Lite mer konkret om vardagen idag kan jag säga att jag jobbar månd-fred varje vecka. Jag börjar samtidigt som mina kollegor, men går hem en halvtimme – timme tidigare än dem. Det är tack vare att jag har fått ok att vara tjänstledig den tid jag inte klarar att jobba som jag kan ligga på en nivå som funkar för mig. Jag är tacksam så länge jag har ok på det. Något jag märker är att bara några halvtimmar hit och dit gör skillnad i vad jag orkar på sikt. Några dagar går bra, kanske att en hel vecka på heltid skulle funka, men sen tar det stopp och jag blir helt hemma minst någon dag eller två istället. Det är frustrerande, för jag tycker det skulle vara oerhört skönt att bara kunna jobba heltid utan krångel och utan att må sämre. Utan karens och sjukdagar varje månad. Men jag är inte där än, trots att jag helst av allt skulle vilja det. 

(Ännu en bild från 2015) 
 

Jag arbetar på kontor i öppet kontorslandskap med att knappa siffror, så kan vi väl säga. Svarar på mail och håller koll på saker och ting. Jag har tidigare suttit i växel och svarat på samtal, men blir fortfarande både stirrig och stressad av telefonen och är därför inte med i växeln utan jobbar bara med datorn. Det är inte fysiskt ansträngande med andra ord, men kan kräva en del noggrannhet och att hålla saker i huvudet. Jag har möjlighet att jobba med öronproppar eller hörlurar med musik om det behövs. Ibland lyssnar jag på instrumentell musik (texter distraherar mig oftast) eller typ regnljud om jag känner att jag tar in för mycket av omgivningen. 

Jag cyklar till och från jobbet de flesta dagar, det är ca 7,5-8 km enkel väg. Ibland får jag skjuts av min man på morgonen och cyklar hem, ibland har jag bilen. Det beror lite på väder och hur jag mår samt vad som är möjligt. Han kan skjutsa mig tack vare att barnen är så stora att de kan käka frukost, packa gympakläder osv själva under tiden, samt att min man börjar jobba senare än mig. 

Under min förmiddagsrast, som är 15 minuter, brukar jag gå in i det pyttelilla vilorummet som vi har fått på jobbet. Jag drar för och släcker ner för att meditera 10-15 minuter. Ibland, om jag är rastlös, rullar jag ut yogamattan som finns där och gör några solhälsningar. Oavsett så handlar det om att stänga av och rikta fokus inåt en kort stund. 

Min lunchrast är 45 minuter och då kanske jag går ut i dagsljuset en stund när jag har ätit klart. Det är lite olika vad jag väljer att göra med tid som blir över, men generellt behöver jag oftast använda de här stunderna för mig själv. 

När jag väl kommer hem brukar jag oftast behöva få en liten paus innan jag gör något annat. Det kan handla om att ligga på spikmattan en kort stund eller bara att lägga mig raklång ovanpå täcket för att landa. Det är få tillfällen jag behöver sömn eller djupare nedvarvning efter jobbet. Till skillnad från när jag först kom tillbaka till jobbet för två år sedan när det kunde krävas timmar av sömn. Det händer dock fortfarande ibland, idag till exempel. Oftast är det kopplat till huvudvärk/migrän. 

(Januari 2016, jag hade varit sjukskriven en månad för akut stressreaktion och krisreaktion. Utmattningsdiagnosen är inte långt borta, utmattningen i sig är redan där) 
 

Någon dag i veckan skjutsar jag och hjälper ena barnet med sin aktivitet. De andra dagarna har jag inte så mycket tider att passa, men min man har olika aktiviteter som gör att jag är den som är hemma. Trots det är det fortfarande han som sköter mycket av matinköp och matlagning, även om jag nu tar större del i dag än för bara ett halvår sedan. Jag brukar köra igång en tvättmaskin, se till att barnen gör läxor, kanske skjutsar minsta barnet till någon kompis osv. Det är en mer aktiv slags återhämtning för mig nu för tiden. Jag kanske vattnar blommor och diskar, men vilan är att jag inte lämnar lägenheten utan skrotar omkring i mysiga kläder hemma, kanske målar eller läser en stund. På så vis blir jag lite begränsad på vardagarna, att orken inte räcker helt till att både jobba och göra ett ärende/åka och träna/umgås med vänner eller liknande. Men det är ganska stort bara att orka jobba och sköta några hushållssysslor, orka vara kreativ, hjälpa med läxor och sen kanske till och med titta på tv. Så det går ju framåt. Långsamt… Cyklandet ger mig ändå motion vilket gör att jag får rörelse i vardagen. Jag känner ingen press på att ta mig iväg till ett gym eller liknande så länge jag har det. Yoga då och då med hjälp av Yogobe ger mig ändå lite styrka och hjälper ryggen. 

Jag har börjat lära mig den här böljande vägen och kan acceptera att vissa dagar går smidigare än andra. Oavsett vad eller hur jag gör tycks bakslag komma då och då, oftast i form av migrän. I övrigt reagerar jag så tidigt på symtom att jag kan stävja det mesta ganska tidigt. Även om jag såklart inte kan styra över allt i livet. Jag utsätts ju för saker utom min kontroll och då spelar det ingen roll om jag registrerar mina symtom tidigt. Vissa saker måste ju göras oavsett. Jag har ingen ångest längre, väldigt sällan hjärtklappning, yrsel, total matthet och liknande. Minne, koncentration och närvaro funkar för det mesta utan problem. Det är väl främst uthålligheten som inte riktigt sitter som den borde. Än. Jag jobbar på det. Ett problem är att jag kan ha svårt att få tillräckligt mycket sömn under vardagarna. Mina barn är större nu och lägger sig senare, det gör det svårare för mig att komma i säng i tid och jag måste ändå gå upp lika tidigt varje morgon, tidigare än resten av familjen. Så sömnen blir lite på gränsen alldeles för många nätter, men oftast kan jag ta sovmorgon på helgen och komma i ok balans ändå så veckorna funkar. 

I det stora hela mår jag ju alltså väldigt bra. Jag har få symtom kvar och de kommer sällan. Migrän stoppar mig helt ibland men i stort känner jag mig som mig själv igen. Glad och vaken, omtänksam och närvarande. Inte nedstämd, frånvanade, cynisk och bitter som för tre år sedan. Den personen var liksom inte jag. 

(Juli 2017, på god väg att bli mig själv igen...)

 

Fråga gärna om du undrar över något, det finns ju mycket att berätta om och jag vet inte om jag svarat på alla frågor här, men jag vet att ni är fler i samma sits som funderar på hur livet ser ut så här efteråt. Det är olika för alla, men så här är det för mig just nu i alla fall.