Utmattning - det händer inte mig

För en tid sedan skrev jag en text på Instagram som blev överraskande uppskattad. Mitt mest gillade inlägg tror jag. Tänkte att jag kunde dela det med er. Innan ni frågar så handlar texten bara om minnen och en översikt av det som varit, inte om att jag blivit sämre eller sjukskriven igen :) Den kan tydligen vara lätt att missförstå <3 

 

"Det händer inte mig. Jag har koll på läget, det är lugnt. 

 

Jag har alltid kunnat bita ihop, bara jag löser det här så blir det bättre.

 

Varför får jag det inte att gå ihop? Alla andra verkar ju klara det. Vad är det för fel? Måste skärpa till mig.

 

Jag håller knappt samman… Jag kan verkligen, verkligen inte bli sjukskriven nu. Hur ska det då bli med allt?

 

Det. Finns. Inte. En. Enda. Droppe. Ork. Kvar. Att bli sjukskriven skulle vara katastrof för alla. Inte jag….

 

Sjukskriven. Jag är på botten. Hur kunde jag hamna här? Jag…

 

Andas in. Andas ut.

 

….

 

Jag hör mig själv skratta igen. Får jag göra det när jag är sjukskriven? Är det ok?

 

Jag orkar knappt något, men det jag orkar njuter jag av. Min diafragma jobbar av sig själv igen.

 

Hela tiden stöter jag på hinder och backar bakåt ibland, allting är helt nytt.

 

Ahaaa! Är det så här det ska kännas? Livet! Allting känns kristallklart, trots att jag är begränsad.

 

Jag har kommit så långt. Jag är känsligare och starkare än någonsin på samma gång.

 

Inget ska få knäcka mig på det viset igen. Varken någon annan eller jag själv. Jag har gränser och självmedkänsla nog att gå vidare. Jag har ett liv att leva!"

 

 
Emmelie - mamma till två och sjuksköterska.

Åh jag känner igen de orden. Jag har precis börjat jobba 25% efter fem månader hemma. Blev sjuk direkt i bihåleinflamation. Jag som aldrig är sjuk. På ett sätt tror nog omgivningen och jag att jag är frisk nu efter dessa månader hemma.

Svar: Ja, förstår exakt. När en är tillbaka förväntas allt vara som vanligt. Hoppas det blev bättre för dig snabbt och att du orkat fortsätta framåt.
bylittlenea.blogg.se

Linnéa

Hej!

Jag brukar tänka att livet är en utmaning - det är klart att utmattning är något som händer oss alla. Jag har nyligen varit sjuk och deprimerad blev jag ju såklart av det. Men det jag gör är att tänka positivt på allting som jag har i livet just idag. Jag uppskattar allt i min vardag, jag gör tacksamhets tankar och tacksamhets texter.

Det är bra att ge sig själv beröm, uppskattning, det är bra att tillåta sin kropp att få vila och ladda batterierna för att kunna leva ett så positivt inriktat liv som möjligt.

Ha det så bra!

Fin header!

Svar: Hej och tack! Väldigt kloka tankar och tips.

Inlägget är ett slags sammandrag av de känslor och tankar som jag upplevt från att jag var på väg in i sjukdom, sjukskrivning till idag som ”frisk” och i arbete. Jag har sett och hört många andra uttrycka ungefär samma. Tex det händer inte mig, hur ska det någonsin bli bra igen och att en är starkare på andra sidan :)

Tycker du verkar ha bra strategier för att ta dig igenom det du går igenom. Väldigt sunt att inse att livet har upp och nergångar. Vi gör oss själva en otjänst när vi tror att vi ska kunna undvika svårigheter. Jag själv - hade inte tid med svåra perioder, men att kämpa emot gjorde det bara värre tyvärr. Nu vet jag bättre :))

Ha det fint!
bylittlenea.blogg.se

Ajli Müller

Jag känner igen mig jättemycket i din text från tiden jag blev sjuk, var sjuk och började tillfriskna. Verkligen JÄTTEMYCKET. Och sista raderna är bara så oerhört sanna och jag försöker leva efter det varje dag!

Svar: Åh, fint att orden känns igen på något vis. Att vi är fler i detta, inte så ensamma som det kan kännas. Tack! Jag hoppas det fortsätter vara sant för dig framöver också :) Ha en fin vecka!
bylittlenea.blogg.se

Josephine

Åh, känner igen. Börjat jobba jag med på 25% nu.. måste verkligen påminna mig om saker så att jag inte ska hamna där igen när det var som värst. Fy! Aldrig mer. Jag - min hälsa kommer först!
Kram

Svar: Hälsan kommer verkligen först! Det kan vara en dyr insikt när den kommer efter sjukdom... hoppas att det funkar bra med 25% för dig. Ta det varsamt! Vi ska inte tillbaka :) Kram
bylittlenea.blogg.se

Sara

Jag 'är så galet rädd att inte komma tillbaka, att aldrig inse vart mina gränser går.
Jag kan vara "dum" nog att utmana mig lite extra ibland.
Jag får betala för det i dagar.
Sista tiden så får jag en galen synnedsättning när jag har gjort minsta lilla som kräver social kontakt.
Handlar jag maten själv så är det jobbigt i sig för även om jag har skrivit en lista så har jag svårt att få in vad som står på den.
Handlar jag med familjen med mig så blir det totalt kaos, alla ljud är lika höga och jag har svårt att höra när någon pratar med mig.
Eller jag hör personen, men jag hör allt annat samtidigt.

Jag så rädd för att bli kvar i det här måendet, det har jag ju inte tid med.
Livet ropar ju på mig och jag vill tillbaka, till världen med "normala" sociala kontakter.
Tillbaka till mamman som lekte i lekparken med sina barn, som hon som var glad och skrattade och skojade så ofta.

Jag vill tillbaka.

Svar: Hej 😊

Först och främst: Jag förstår din rädsla till 100%! Jag har varit där jag också! Det blir bättre, men sällan så snabbt som vi vill. Det är som det är just nu av en anledning och att sluta kämpa emot är märkligt nog ofta den bästa medicinen. Det är som det är, men det blir som det ska ❤️

För det andra: Du är inte och gör inte ”dumma” saker. Du är suverän (känner dig inte men är säker på det ändå). Du är i en väldigt, väldigt svår situation och du gör så gott du kan. Krama om dig själv, förlåt dig själv när det går fel och tillåt dig att vara ömtålig ett tag. Ovant kanske, men såå värdefullt! Säg inget till dig själv som du inte skulle säga till din bästa vän... eller dina barn.

Det hjälper! Stor kram //Linnéa

bylittlenea.blogg.se

yogapassion.blogg.se

Så bra skrivet, jag känner igen mig till 100 % särskilt det du skrev i början "Det händer inte mig. Jag har koll på läget, det är lugnt." Man trodde bara att det var något som hände andra och inte kunde hända en själv, det försöker jag förmedla till andra att man är ingen superwoman, någonstans går gränsen för oss alla tyvärr och det gäller att ta hand om sig själv innan det går för långt. Kram! :)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress