Två och ett halvt år efter kraschen – vad är jag nu?

Det har gått två och ett halvt år sedan jag bröt samman och blev sjukskriven, men det hela började givetvis långt innan det. En utmattning byggs upp under lång tid och händer inte utan anledning. Det datumet då jag sjukskrevs är ändå en väldigt tydlig brytpunkt. Det var då jag brakade igenom och föll samman. Det var nog det enda sättet för mig att kunna stanna upp och läka iställ et för att vittra sönder helt. 


Vad är jag idag egentligen? Inte sjuk, inte sjukskriven, men inte helt frisk och inte helt i arbete heller. Jag vet inte riktigt hur jag ska se på mig själv. Det är väl inget jag grubblar på överdrivet mycket, men tankarna fin ns där bakom. Vad är jag idag? 


(null)


Om jag ser på mig själv som sjuk nu blir det svårt att komma framåt. Om jag ser mig själv som frisk nu kanske jag riskerar att falla igen – längre fram i tiden. Eller gör jag det? Jag tycker ändå att jag har relativt bra kontroll över läget nu. Å andra sidan är jag ju inte helt och hållet tillbaka i arbete. Det är som en platå jag kommit upp på. Hit men inte högre, bara vidare rakt fram på samma vis. Eller finns det en växel till utan att det slår tillbaka? Eller är tempot redan lite för  högt för att funka i längden. 


Sånt som ingen kan svara på. 


Idag jobbar jag ca 85% och har en viss anpassning fortfarande när det gäller arbetsuppgifter. Jag är tacksam för att det går att göra så. Samtidigt som jag ju vill utvecklas och komma vidare, inte bara hantera och balansera.  Jag gör mig själv så förvirrad ibland när jag tänker på allt detta. Livet och hur det ska levas. Å ena sidan. Å andra sidan…. 


(null)



Ibland undrar jag om det är rätt att fortsätta med den här bloggen, eller om jag ska göra om detta helt och skriva om andra saker. Eller på annan plats, i annat format. Samtidigt som de här frågorna intresserar mig mycket, vill jag lämna sjukdomsperspektivet mer bakom mig. Eftersom sjukdom inte dominerar min vardag längre. Den gör verkligen inte det. Där jag står och balanserar idag har jag det övervägande riktigt bra. Det är väl kanske därför jag känner suget efter att utvecklas, testa lite nytt och prova andra slags vägar. 


Jag skriver sällan här nuförtiden. Det beror på flera saker. Dels för att jag vill inte vill slänga ut innehåll bara för att fylla ut med vad som helst. Dels för att jag sällan sitter vid dator på fritiden. Jag jobbar framför en skärm hela dagarna och är oftast inte alls sugen på att göra det när jag kommer hem, vilket kan kännas trist för jag har många idéer som jag skippar  pga detta. Dels har jag lite andra projekt som jag vill lägga tid på hemma, när jag har ork och möjlighet. Och så skiner ju solen också. Antar att ni inte alltid har lust att läsa då, vad jag än skriver om?


(null)



Jag fortsätter gärna att prata om utmattning och om att inte må bra på olika vis, men jag vill inte fastna i att enbart prata om det när det inte längre är hela min värld. Jag mår inte bra av att bara , bara prata om det svåra. Jag mår inte bra av att älta mina berättelser i all evighet. Inte när jag upplever fina och härliga saker mellan det svåra. Livet och bloggen är inte svart eller vit, den är allt däremellan. Håller ni med? När det är svårt ska det vara ok att prata om det svåra, men  vi måste inte stanna i det svåra föralltid när det även finns en vardag utan svårigheter och mörker att prata om.


Den som vill veta mer om vad jag tidigare varit med om och upplevt kan ju alltid gräva i arkivet här på bloggen, men jag kommer inte att blicka bakåt mer än nödvändigt. Jag har pratat och pratat, skrivit och skrivit, ältat och ältat så många varv att jag är trött på mina egna ord snart. Jag har lärt mig av mina upplevelser och jag vill inte göra om alla misstag från förr. 


Så vad är jag? Naggad i kanten? Jag har rest mig upp på en ny plats än där jag var. Den är som den är, varken bättre eller sämre kanske. Där är där, där jag inte är och här är här, där jag är.


(null)


Anna Li

Jag läser gärna det du skriver och det är faktiskt en hjälp för mig. Jag är i samma situation. Känner igen det där med att vara någonstans mittemellan sjuk och frisk. Hoppas du fortsätter skriva. Inte om det som varit men om det som är nu.
Kram!
Anna

Svar: Tack så mycket för din kommentar. Jag har haft sånt fokus på själva utmattningen och sjukskrivningen att jag nog glömde att det ju kan vara minst lika intressant att befinna sig där du och jag är nu. I mittemellanlandet på väg vidare. Jag vill fortsätta skriva, det handlar väl mest om hur och vad det ska handla om. Känns fint att så många ändå vill fortsätta följa med mig 💛 kram
bylittlenea.blogg.se

Hanna Karlsson

Det känns som om, när jag läser det här inlägget, att du ändå kommit till många insikter. Du vet var du är och vad du inte vill. Men jag kan tänka mig att det är en lång resa som inte är klar än. Jag är övertygad om att det kommer bli bra till slut.

Svar: Ja, på många vis har jag lärt mig otroligt mycket och kommit långt. Jag tror som du, att det blir bra tillslut. Tack snälla 💛
bylittlenea.blogg.se

Maja - Våga prata om psykisk ohälsa

Fina du, skriv om precis vad du vill här i din blogg!

Kanske 85% andra saker och 15% om psykisk ohälsa? Eller 99% om ditt liv idag, och 1% om psykisk ohälsa? Eller balansera det precis hur DU vill! Du ska aldrig känna att du skriver för någon annans skull, och är det inte psykisk ohälsa du vill skriva om idag så är det helt okej!

Som du skriver så måste vi ibland testa nya vägar för att komma vidare och utvecklas, och det gäller såklart också när det kommer till skrivandet :)

Kram ♡

Svar: Ja, tack för dina kloka ord. Självklart ska skrivandet vars för min skull, men jag uppskattar verkligen att ni är några fler som följer mig längst vägen. Det är fint att vi kan ha varandra. Jag är nog i ett läge där jag längtar efter utveckling, inte bara på bloggen, och därav de här funderingarna. Så, tack igen för kloka ord 😊 kram
bylittlenea.blogg.se

Josefine Seitl

Så fint och klokt skriver! Och en sådan hoppfullhet för mig, att livet fortsätter och att man då inte VILL fokusera på det som varit. Tycker att det låter så insiktsfullt och friskt❤

Svar: Åh, tack för din kommentar. Jag förstår hur du menar. Jo, det finns alltid hopp och det blir bättre. Jag börjar bli redo att lägga många bitar bakom mig även om utmattningen finns med i bakgrunden varje dag fortfarande. Dock på ett helt annat vis jämfört med för två, eller bara ett år sedan. Kram 💛
bylittlenea.blogg.se

Simone

Nu är det förvisso första gången jag är inne på din blogg, men för mig som blev sjukskriven helt i februari (eller januari, men då för lunginflammation) ger det hopp. Utmattningen och depressionen är som hela min värld ännu (tillsammans med make och tre barn, en utmaning i sig), men oj vad jag längtar framåt. Försöker fortfarande hitta balansen, att göra upplyftande saker så depressionen hålls i schack samtidigt som jag behöver göra tillräckligt lite för att utmattningen inte ska bli värre. Just nu en omöjlig balans. Jag har räknat med att det tar år, det tog ju ett helt liv att komma hit! Men att du är så pass arbetsför efter 2,5 år ger i alla fall mig hopp! Tack!

Svar: Åh, hej och välkommen. Ledsamt att höra att även du drabbats och jo, det kan ta tid att må bättre igen. Allas vägar ser olika ut, men det går framåt även om det går långsamt. Fint att min resa kan inge hopp :) Det är nog det bästa med att dela med mig av allt. Igenkänningen och att hitta stöd i varandras berättelser. Tack 💛
bylittlenea.blogg.se

Jag

Hej Linnea!
För det första, tack för din fina blogg! Du skriver väldigt vackert och jag njuter av att läsa dina inlägg och att se på dina vackra foton!
Det här är ju din blogg, så känn dig fri att skriva om vad du vill, sluta med bloggen om det känns bra (jag hoppas verkligen att du fortsätter 🙏 men respekterar dig om du väljer att sluta).
Jag har full förståelse för om du inte vill skriva om utmattning mer. Jag är själv fortfarande 100% sjukskriven sedan två år, vilket jag är fullt medveten om. Trots detta ser jag inte mig själv som sjuk, då det bara gör det svårare för mig själv att komma framåt.
Summan av kardemumman, gör helt enkelt det som känns bra för dig.
Kram!

Svar: Tack snälla för dina fina ord och för din förståelse. Det är så underbart att känna stöd från er som läser här när jag själv är osäker eller tvivlar. Vi får se hur jag går vidare framöver. Jag fortsätter lägga upp inlägg när jag känner för det och i den utsträckning jag hinner. Tack igen!
Kram
bylittlenea.blogg.se

yogapassion.blogg.se

Väldigt fint skrivet, jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag kraschade också för cirka 2,5 år sedan och mycket har förändrats under den tiden, man är som du skriver mitt emellan på något sätt och vet inte riktigt vilken väg man ska gå och hur mycket man vågar utmana sig själv för att inte hamna där igen. Kram :)

Svar: Ja, precis det är en balansgång. Ändå lite skönt att veta att jag inte är ensam just här. Tack för att du skrev detta. Vi fortsätter vingla oss framåt härifrån 😊 kram
bylittlenea.blogg.se

Linnéa

Wow!
Vilken snygg header, naturen är vacker!

Svar: Tack 🙏
bylittlenea.blogg.se

Anonym

Stor igenkänning. Både sjuk och frisk. Eller fortfarande kompetent men med nedsatt kapacitet.
Kram Hjärntrötta Hemmafrun/Din Digitala Terapeut

Svar: Ja, det är ett bra sätt att se på det! Tack ❤️ kram
bylittlenea.blogg.se

Jasmine

Bra att du skriver om ett så viktigt ämne. Skriv i den mån du själv önskar - det är ju din blogg och därmed ditt val av innehåll. Det tycker jag är extra viktigt att tänka på när man väljer att skriva personligt.
Fortsätt ta vara på dig.
Kram

Svar: Tack snälla för pepp och stöd. Ja, jag håller med dig och fortsätter fundera kring hur jag ska gå vidare härifrån med bloggen 😊 Kram
bylittlenea.blogg.se

Linda Lövberg Hjären

Du skriver om ett viktigt ämne, fortsätt skriva om det för din skull , ingen annans skull.=)

Svar: Absolut, det utgår från mig hela tiden 😊 Tack snälla ⭐️
bylittlenea.blogg.se

Fröken F

Första stycket är liksom mina ord också. Och ytterligare en gång slås jag av hur lika en utmattning upplevs. Och om att inte vara sjuk men heller inte frisk. Att vara skör, kompetent, skör och hjärnskadad på samma gång. Går det? Jag faller ibland, skillnaden är att jag tillåter mig det och jag klättrar upp, ställer om snabbare och ärligare än tidigare. Med hela mig, om det är begripligt. Jag surfar in här ibland, ofta när jag uppdaterar minn blogg, vilket inte heller är så ofta längre. Man vill vidare men inte för mycket vidare så att man riskerar att göra om samma misstag. Ja jag tror på dig. Du gör det som känns rätt för dig. Oavsett vad du gör är jag glad att jag fann dig när jag själv mådde som sämst, och att vi blev som systrar i ensamhetens utmattning. Vänliga hälsningar Frida, Fröken F

Elisa.B

Fina ord och tankar du har!
Jag har nu varit hemma 2 månader pga samma. Känner att jag vill komma framåt, inte bakåt..
Men att du jobbar 85% är väl bra!!?
Man måste ju även klara av och orka med fritiden. Är lätt att vara hård mot sig själv..
Någon har sagt till mig att det tar dubbelt så lång till att bli "frisk" som det tar att bli sjuk... För mig är det tänkvärt och ger det lite mindre press att vara åter i arbetslivet.

Fortsätt kämpa! Du klarar det!

Michaela Johansson

Hoppas verkligen att du mår bra nu och att du fortfarande kämpar med det du gör!
Du är väldigt stark över att du skriver detta och delar med dig!

Stort lycka till med allt du gör! :)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress