Gästbloggsinlägg - Fröken Rödlök om hur mobbing och psykisk ohälsa
Idag bjuder vi på ännu ett gästbloggsinlägg. Den här gången från Fröken Rödlök som är en fellow bloggare som berättar om sitt liv och sin vardag på sin blogg frokenrodlok.se. Här vill hon berätta om mobbingen hon utsattes för som ung och hur det kan påverka en människa många år efter det genom exempelvis psykisk ohälsa. Stort tack Marica för att du delar med dig av din berättelse. 
 
 (alla foton i inlägget: Linnéa Lindström - ByLittleNea)
 
"Hej alla glada! 

Jag är glad att jag får gästblogga hos Linnea och innan ni får läsa vad jag gått igenom vill jag bara presentera mig.
Alla vet ju inte riktigt vem jag är. Marica heter jag, är snart 33 år och kommer från Halland. Jag bloggar under alias Fröken Rödlök och det passar mig ypperligt. Jag är en fröken och är väldigt glad i rödlök, så japp! 
Jag är en väldigt glad, sprallig men osäker tjej som har väldigt lätt för att sprida kärlek och visa mina vänner uppskattning. I min blogg får ni förutom att läsa om mitt liv även se lite bilder, kika in på samarbeten, följa min kamp mot sockerberoendet, läsa alla mina
ärliga men ibland lite knasiga åsikter och vara med när jag umgås med mina galna och älskade vänner. 
Så jag tycker ni skall ta er varsin stol och slå er ner i soffan, så kör vi! 
 
Kramar Fröken Rödlök
www.frokenrodlok.se
@frokenrodlok på instagram
 
 

Att resa sig efter en unken skolgång.

Jag minns min skolgång både som bra och dålig. För trots att jag vart mobbad i alla år så fanns det även dagar som var bra som jag inte direkt kan klaga på. Men det som satt dem djupaste såren i min sargade själ är alla andra dagar då jag inte fick vara med och leka med de andra tjejerna. När det nervärderade mina kunskaper och valde att inte ge mig chansen till att lära mig för att kunna vara med och leka. 

Jag är glad att grabbarna fanns där med en fotboll, två mål och en fotbollsplan för där kunde jag vara med. Men blickarna sökte sig ändå bort emot gänget av tjejer som skrattade och verkade leka så roligt tillsammans. Varför var jag udda? Varför ansåg dem jag vara någon som inte gick att leka med?

Genom hela min skolgång har de elaka orden haglat emot mig och utfrysningen gjort mig kall inombords. Inte konstigt jag ibland var stökig, högljudd och inte kunde sitta still - jag ville ju ha någon form av uppmärksamhet. 

Jag var nästan aldrig fysiskt mobbad utan det var den psykiska nertryckningen som gjorde mig illa. Den som aldrig syns men som känns. Jag blev aldrig bjuden på fester utan istället hölls dem hemliga. På idrotten blev jag vald men enbart för att jag var stor nog att kunna skyla målet. Det sa dem högt till mig - att jag valdes för att jag kunde stå i mål, jag orkade ju inte springa och jag täckte ju målet så bra. Där och då vart jag glad över att jag blev vald, jag tog det som en komplimang mer än att bli ledsen över det faktum att dem faktiskt aktiv mobbade mig. I efterhand slog det mig vad dem hade gjort och det sårade.

Men det är inte dem gångerna där mina jämnåriga klasskamreter eller eleverna i klasserna under mig var elaka och sa dumma ord till mig som sårat mig mest. Dem finns där längst bak i tankarna och jag blir ledsen över det som skett, men det finns händelser som jag vart med om som sårar mer än nånsin. Händelser som alltid finns kvar som sår i själen, som aldrig läker hur jag än försöker. Händelser jag trodde aldrig skulle inträffa, händelser som jag alltid kommer minnas med tårar i ögonen och en stor klump i magen.

 

 

Inte konstigt jag inte vågade gå till skolan om dagarna - jag visste ju att jag inte skulle få någon hjälp av de vuxna. Ja, de vuxna, så kallade lärare. De var de som mobbade mig mest som jag ser det. Än idag, när jag är 31 år tänker jag tillbaka och tårarna rinner för jag undrar så mycket över varför en vuxen människa kan bete sig på det sättet. Att inte agera när hon vet och när hon ser vad som händer och sker.

Jag blev nedslagen av en klasskamrat för att han trodde att jag en gång hade tagit hans keps, nertryckt på stenplattorna låg jag och grät. Min klassföreståndare kom och jag började känna gläjde över att hon såg vad som hade hänt och kunde trösta mig men så fel jag hade. Nej, så klart, vad hade jag förväntat mig. Inte orkar en lärare ta hand om en sargad och mobbad elev, det är ju bättre man låtsats som ingenting hänt istället. Hon tog iofs med mig in till lärarrummet men där kom sparken i magen som fortfarande gör ont. Hon gav mig en bit hushållspapper och sa: "Här, torka bort snoret och gå ut igen, det där var väl inte så farligt". Inte så farligt? Okej. Jag blev precis nerslagen av en klasskamrat som faktiskt är med och mobbar mig dagligen, men okej. Jag är tacksam över pappersbiten jag fick, tack!

Jag satt ensam i matsalen och åt när en lärare kom förbi. Vid denna tiden hade mobbningen gått så långt att jag hade vart tvungen att byta klass. Läraren som kom förbi här var min nya klassföreståndare, en lärare som hade vart med och fixat bytet av klass pga mobbningen. En vuxen som visste hur jag mådde och alltid hade haft det. Hon kommer emot mitt bord där jag ensam sitter och äter, ställer sig bredvid och uttrycker sig: "Jaha, här sitter du ensam, hur mår du?" När man psykiskt inte mår bra vill man inte alltid dra upp det och då man allmänt är frisk är väl det självklara svaret att man mår bra, så jag svarade det - att jag mår bra! Då rycker hon på axlarna och ger mig ett svar: "Så bra" sen går hon därifrån. Jag blev förvånad, men när jag ser vart hon är på väg tappar jag hakan och klumpen i magen växer sig större och större. Jag känner hur tårarna bränner under ögonlocken när jag förstår vart hon ville. Hon slog sig ner vid det bordet där resten av mina klasskamrater redan satt. En lärare som vet hur en elev blir mobbad väljer att fortsätta mobbningen. Aktivt sårar hon. Hon låter en redan ond själ störta emot marken genom att agera på det viset. 

 

Ytterligare en händelse med en klassföreståndare finns i mitt minne som en hemsk tagg i hjärtat. Förra läraren slutar och vi får en ny, en ny person man öppnar sig för, som vet hur läget är. Som man tror är bättre men som man snart inse är precis likadan. En som ser men som ingenting gör. Förutom klassföreståndare var hon också musiklärare och hon frågade oss elever om det var någon som ville ställa upp på skolavslutningen med något roligt och jag och två grabbar ville vara med. Jag har alltid älskat att sjunga - det låter mindre bra men jag sjunger hellre än bra om man säger så. Alltid uppträtt och spelat teater så jag såg en chans att ställa upp, visa alla elever att jag står rakryggat upp trots alla år av förnedring och hemska ord. Jag ville visa att jag trots allt vågade stå där och visa dem. De andra två gav upp och jag bestämde mig för att ensam ställa upp, för att just det, visa! Jag ville inte visa mig besegrad av mobbningen, jag ville visa att den gjorde mig starkare istället. 

Jag övade och övade och ett par dagar innan det var dags för skolavslutning säger läraren att programmet är fullt och att jag tyvärr måste sluta öva. Att mitt uppträdande inte skulle äga rum. Jag var besviken! På själva skolavslutningen avbyts uppträde efter uppträde när rektorn plötsligt säger: "Då vi inte fick ihop programmet helt så har lärarna fått hoppa in och vill nu uppträda". Jag blev så ledsen! Istället för att vara ärlig emot och säga vad hon egentligen tyckte och som kanske i slutändan egentligen var det bästa valde hon att ljuga. Jag som så gärna ville visa alla att jag vågar. Att jag står med mod i blicken trots alla år av mobbning.

Idag mår jag bra förutom vissa händelser som sagt etsats sig fast i själ och hjärta. Jag har klarat mig igenom mobbningen och jag är stolt över att jag orkade stå ut. Att jag klarade av det som skedde, att jag är den som klarat mig bäst. För det är inte jag som idag lever med dåligt samvete - det förmodar jag och hoppas jag alla som orsakat denna skadan istället gör. Jag tror att jag har tagit till vara på saker och ting på vägen och det är det som gjort att jag klarat av att överleva och velat kämpa! Trots alla hårda ord har jag innerst inne veta hur betydelsefull just Jag är och hur viktig och unik just Jag är och att även jag har fötts av en anledning. Jag är lika viktig som alla andra!

Under denna period av mitt liv har jag mått fruktansvärt dålig och mitt självförtroende har legat långt under noll, men ändå har jag kämpat för att jag har velat komma upp. Velat bygga upp mitt självförtroende, bli en hel människa.

Efter åren av mobbning har min resa börjat och jag känner att jag nu äntligen är i hamn. Även om mitt självförtroende fortfarande inte är uppe på max och jag kämpar för att nå dit så har jag ändå kommit till en viktig punkt för att orka leva vidare. Jag har lärt mig att älska mig själv! Någonting jag aldrig upplevt tidigare. Kanske har jag tvingats genomgå detta för att bli den jag är i dag?

Även om jag hade velat slippa så vill jag ändå inte ändra på den jag är!"

Annica

Tack för ett gripande blogginlägg Marica❤️❤️❤️.
Glöm aldrig bort att du är bäst på att vara du.
Det kan ingen annan vara.
Jag blir väldigt ledsen när jag läser om din skoltid och
dina svåra erfarenheter av den.
Mest ledsen blir jag på vuxenvärldens svek mot dig.
Att inte lärarna stod upp för dig.
Vi har alla ett ansvar att stå upp för varandra.
Att se varandra och inte blunda för det obekväma och svåra.
Att lära oss acceptera att vi är olika och att det berikar oss alla.
Du har inte svikit dig själv.
Du är jättemodig.
Varmt lycka till på din fortsatta väg genom livet.
Kram från
Annica
❤️❤️❤️

Fröken Rödlök

Svar till Annica: Vilka fina ord du skriver, stort tack! <3 Ja det är fruktansvärt när de vuxna sviker, dom man trodde skulle vara stöttepelarna och hjältarna i skolan, men näe.. Inte där jag gick! Tack för dina värmande ord <3

Fröken Rödlök

Tack så mycket, Linnea för att jag fick gästblogga hos dig <3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress