GÄSTBLOGGARE: Lotta om utmattningen

Jag är väldigt glad att det finns flera som är intresserade av att skriva gästinlägg här på bloggen. Jag tror att det gynnar oss alla att få olika vinklar, upplevelser och berättelser kring utmattning, sjukdom och sjukskrivning, om stress och om att inte må helt bra. Lotta återkommer som gästbloggare, hon har tidigare skrivit om skam och skuld.  

Nedan har Lotta skrivit en ny text som jag fått tillåtelse att dela med er andra. Tack Lotta för ditt bidrag!

 

På utsidan ser jag kanske ut som vem som helst. En vanlig, medelålders svensk kvinna. Två barn och man. Villa. Volvo. Jobb på en myndighet. Stadigt.

Om man öppnade mig och såg mitt innersta skulle det dock se annorlunda ut. Mörkt, tungt och segt. Så föreställer jag mig det. Hur blev jag så här? Var det föräldrarnas oförmåga att ge kärlek? Var det duktig-flicka-syndromet som följt mig genom hela livet? Var det alla svikna löften som gjort mig bränd? Var det övergivenheten som funnits med mig nästan från allra första början? Jag vet inte.

Nästan hela livet har jag sprungit. Försökt komma bort från mig själv. Prestera så att andra ska se mig. Verkligen SE mig. Höga betyg i skolan, duktig på allt jag tog mig för, alltid schysst. Brydde mig mer om andra än mig själv. Samtidigt som ett stort svart hål gnagde i mig. Något saknades.

Så jag flydde. In i famnar som inte älskade mig, eller brydde sig om mig. Kastade bort mig som en trasig leksak. Flyttade utomlands, där jag kunde låtsas vara någon annan. In i arbete. Vart som helst, bara inte vara mig själv, här och nu. Alltid otillräcklig. Inte värd att älska.

 

Till slut kom väggen. Som en stor, svart bromskloss stod den där. Mitt i vägen för mig. Med ett brak flög jag rätt i den, bromsade inte ens. Kanske ville jag få ett stopp. Kanske var det nödvändigt för att överleva. För stopp tog det. Rejält.

Kroppen ville inte mer. Hjärtat slog inte jämna slag längre. Hoppade över och slog dubbelt. Mitt i ett köpcenter kom smällen. Var tionde slag slog dubbelt. Utredning efter utredning visade inget fysiskt fel. Smärta överallt i kroppen. Migränanfall. Gråt som kom över mig var som helst, när som helst. Trötthet som inte visste några gränser. Jag var slut.

Flera år gick, där jag bara försökte överleva. Mitt i småbarnslivet, där jag borde ha varit en huvudperson, satt jag istället bredvid och tittade in. In på min man och två barn, som levde vidare. Jag var inte med. Jag, som bara ville bli älskad, hade slitit ut mig så att jag hamnade utanför. Ironiskt.

 

I allt det här upptäckte jag något som gick lätt för mig. Som jag kunde göra utan att köra slut på mig. Ord. Jag kunde läsa, och jag kunde skriva. Läste bloggar om utmattning och fick nya vänner som förstod hur jag kände. Som visste hur det var. Så skönt att inte vara ensam, även om man inte önskade sin värsta fiende det här. Och en dag. Ett erbjudande att skriva ner sin historia. Om sin utmattning. Så jag skrev. Min novell fick vara med i en bok. Jag fick en nystart.

I samma veva började jag bli trött på hur livet var. Sjukskriven i flera år. Aldrig bli bättre. Jagas tillbaka till jobbet. Tappade sugen. Vad skulle jag göra? Diskuterade saken med min terapeut. Till slut bestämde jag mig för att söka till en skrivarkurs på distans ett år. Kunna sitta hemma och studera, utan att jagas av Försäkringskassan. Glädjen jag kände när jag kom in var något jag inte känt på många år. Jag bestämde mig för att friskskriva mig. Livrädd för att jag inte skulle hålla ihop. Att allt skulle braka igen. Ner i botten.

Men det gick bra. Att göra det här var det bästa steget jag tagit sedan jag blev sjuk. Jag har lust. Jag orkar mer. Jag är inte frisk, men jag mår bättre. Nu har jag skrivit min första bok och den kommer ut i höst. Jag vågade. Jag lever.

 

 

Anna Säfström

Orden kunde varit mina. Småbarnsförälder, utmattad, kampen, vardagen, bakgrunden. Tack för att du delar med dig och ger värdefull igenkänning.

Fröken Duktig

Så fint skrivet och så mycket igenkänning. Tack för att du delade med dig och lycka till med ditt skrivande och tillfrisknande. Du är inte ensam. Vi är många... ❤

Svar: ❤️
bylittlenea.blogg.se

Camilla

Tack för denna text! Igenkänning här också så klart. Att vi var tvungna att jaga det där som skulle göra att vi blev sedda och bekräftade?!
Fint att läsa om vägen tillbaka, det ger nog hopp till många andra. Kram! <3

Svar: <3 Kram
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress