Ett litet inlägg om bön

Jag är döpt och konfirmerad, men gift borgerligt. Jag har ingen gudstro, ingen religion som jag identifierar mig med. Jag går inte i kyrkan eller någon annan religiös byggnad.  


Ändå vill jag skriva om att be. 


(null)


Jag har läst mycket psykologi. Jag har riktat in mig mot positiv psykologi dessutom. Eftersom jag är intresserad av vad som gör oss lyckliga. En sak som faktiskt finns med här och där är tro. Inte alltid en religiös tro, men oftast är det nog så den tar form. 


Det kanske snarare borde benämnas som tillit... 


Som av en händelse är det även ordet som jag valt som mitt ledord för det här året


Att lämna över sig och känna tillit till att saker sker av en anledning, att det går att leva med svårigheter, att det går att ta sig vidare. Eller bara tillit till att det ordnar sig tillslut. Tillit till sig själv. 


(null)



Så vad har bön och tillit med varandra att göra? Allt, tror jag. När vi känner tillit sänder vi ut en slags bön om att bli omhändertagna. När vi ber om, önskar oss, använder affirmationer och sätter intention behöver vi pröva vår tillit. Vi övar oss i att känna tilliten. 


Jag har börjat testa detta mer och mer. Att mot slutet av meditation öppna upp och be om hjälp att vara närvarande i mitt liv, att se möjligheterna framför mig och att ta mig igenom svårigheter. 


Att liksom sända ut en fråga utanför mig själv när jag vaknar om hur jag kan vara mitt bästa jag just idag. Eller kanske när jag ska sova. En tanke av tacksamhet och en bön om sömn och en bra morgondag. 


Jag riktar det inte till någon Gud eller mystisk, osynlig figur. Kanske handlar det bara om att sätta ord på det för mig själv, att medvetandegöra min vilja och mina förhoppningar hos mig själv. 


För att testa om jag kan känna tillit och tilltro. För att öva mig i att släppa taget om kontrollen, lämna över mig och mitt liv och öppna upp för sådant jag inte ser när jag krampaktigt försöker hålla fast i ratten. 


(null)


Det är lite otäckt, tycker jag, när jag alltid tidigare har lagt väldigt mycket ansvar för mitt liv på mig själv. Beskyllt mig själv när det blivit fel och försökt kontrollera mycket så det inte ska kunna bli fel senare. Det är även lite skönt att lämna bort det ansvaret och istället följa med i livet, medan det händer. För allt beror ju inte på mig och jag kan inte heller kontrollera allt. 


Har ni någon relation till detta? Att lämna bort en bit av kontrollen och känna tillit? 




Till alla anhöriga som går itu vid vår sida
Det hade väl egentligen passat bra med ett inlägg om vår midsommarhelg här, men så ramlade jag över något som jag vill dela med er. 
 
 
Jag har älskat Mumford & sons sedan det första banjoplinket strök sig mot mina trumhinnor. Häromdagen låg jag i solstolen när jag lärde mig att det släppts nya låtar på deluxversionen av deras album Babel på spotify... De kan ha släppts för länge sedan, men jag har missat det. Jag hörde i alla fall just den här specifika låten häromdagen för första gången och tårarna rann innan jag hann förstå varför. 
 
Ni får ett youtubeklipp med låten här, men jag har även skrivit in texten nedan. Lyssna och läs så kanske ni förstår. 
 
Till alla trasiga, men inte minst till alla anhöriga som står starka vid vår sida trots att det gör ont i er med. 
 
 
 
 
Helpless she lies across the stairs
Haunting your days consuming your prayers
There will be healing but don't force this girl to stand
As she's counting the ceilings with pale voice and trembling hands

You told me life was long but now that it's gone
You find yourself on top as the leader of the flock
Called to be a rock for those below

Whispered notes from the piano in the corner of the room
Hold your throat is that healing that your hearing in her tune
Wanting change but loving her just as she lies
Is the burden of the man who's built his life on love

You told me life was long but now that it's gone
You find yourself on top as the leader of the flock
Called to be a rock for those below

I'll be locked up and stored
In the lavender ward
Cause my mind is just like her's
Just as broken, just as crippled, just as burned

And then I find myself on top as the leader of the flock
Called to be a rock for those below
 
....
 
Och lite kuriosa. En snabb googling berättade att lavender ward är en avdelning på Queen Mary´s University Hospital i London som behandlar patienter med div. psykiska sjukdomar. 
 
 
 
Midsommarnattsdrömmar
(null)

Först och främst hoppas att ni har en fin midsommar! 

(null)

Jag har fått en släng av nostalgi och scrollade igenom gamla bilder från tidigare midsomrar. 

(null)

Som några av alla vi firade i torpet under åren vi hyrde det... 

(null)

När specialkosten var ett måste och vi satt ute halva natten trots mygg. 

(null)

Eller året när vi blev bortbjudna att fira med vännerna och deras släktingar. 

(null)

(null)

(null)

... och jag "bakade" en raw cheesecake med avocado och lime. 

Dagen efter packade vi ihop oss och drog till skogs ett par dagar. 

(null)

(null)

(null)

Eller häromåret när vi helt struntade i midsommar och spenderade en dag i skogen (igen), fiskade och grillade. Den midsommaraftonen åkte vi istället till Gustavsvik äventyrsbad och åkte i vattenrutschkanorna hundra miljoner gånger. För det var ju ingen kö när alla andra lekte grodor på annat håll. 

(null)

(null)

(null)

Så förra året, när vi var hos mamma på landet. Min bror och hans familj kom. Det var svinkallt (som i år) och vi satt under varsitt berg med filtar. 

(null)

(null)

Det är fint. Att sätta saker i perspektiv och minnas att saker och ting förändras, tiden går och så vidare. 

(null)