Ju mer jag sänker tempot desto tydligare blir allt

Det är en märklighet det där. Att ju mer jag saktar ner och skalar av, desto lättare blir det att hitta rätt, se klart och få ihop allt.


(null)


 

När tempot skruvas upp och ökas, när sakerna hamnar på hög och inte hinns med då blir en så fartblind. Det blir till en stor grå massa utan konturer, utan kontraster. Allt bara svischar förbi.

 

Svisch svisch…. In i tunneln.

 

När vi stannar upp hinner vi se var vi är, vi hinner känna dofterna och höra ljuden. Om vi går, eller skuttar, i ett mer lagom tempo kan vi lättare välja en väg som faktiskt passar oss. Det är svårt när vi springer, rusar, rasar framåt. Ständigt framåt. 


(null)


När jag skulle ta körkort för hundra år sedan sa min körskollärare till mig flera gånger att "i 110 km/h styr vi inte längre bilen, vi siktar bara". Jag tycker nog att det passar på livet också. När vi kör på i 110% och lite till utan avbrott siktar vi bara i en generell riktning. Vi missar avfarter och har ingen chans att se på utsikten där vi är.

 

Visst, den är inte alltid spektakulär och magnifik. Bara ibland, men kanske är de just de där ögonblicken när en glittrande sjö siktar mellan träden eller glimten av höga fjäll bortom vidderna, doften av hav över åkrarna och det ensamma trädet på fältet som ger resan värde. Inte bara det diffusa målet som vi, förhoppningsvis, siktar mot.

 

Ju längre och oftare jag pausar, samt ju rimligare tempo jag håller, desto klarare blir allt. Och lättare. Pusselbitar ramlar på plats och jag får mindre bråttom igen. För det är just här och just nu som saker händer. Vem vet vad som väntar där framme egentligen? 

 

Jag kommer nog hålla mig till stigar och småvägar ett tag framöver. Skippa motorvägarna så långt det går. Så får vi se var jag hamnar tillslut.

 

I enlighet med mitt lilla ord för året så tänker jag försöka skapa en långsammare värld och ha tillit till att saker blir som de ska bli, hur de än blir.


(null)



Lars Gustafsson

Jag gillar dina små fina avstressande råd. Njut av nuet och sakta ner njut av omgivningarna naturen Tack Nea

Svar: Vad roligt att höra! Tack, det ska jag försöka göra jag med :) Ha det fint Lars!
bylittlenea.blogg.se

Annica

Tack för ett klokt inlägg Linnea❤️❤️❤️
Du har så rätt i det du skriver. Hade vi hållt oss till de där småstigarna och mindre vägarna
från början hade nog sannolikheten att vi skulle bli sjuka minskat.
Det är just bara det att samhället och vår kultur till stora delar vill ha oss
att köra racingloppen på motorvägen.
Till det höga priser att vi blir utmattade,deprimerade och får ångest.
Så vi känner oss otillräckliga,misslyckade och inte känner att vi duger om vi nu tar en grusväg
istället.
Ibland, ganska ofta kunde jag titta på mig själv och mina kollegor och frågade mig själv:
Vad springer vi för och till vilken nytta ?
Ibland kunde vi lite lamt protestera och säga att det är för mycket,vi orkar inte mer men få till
svar att det är så det är.Vi har de resurser vi har och vi är varandras arbetsmiljö.
Det är sant.Bra kollegor kan man ha en stor trygghet i.Vi kan vara varandras styrka.
Men det finns en gräns.När den gränsen är nådd räcker inte bra kollegor.
När ångesten river och hela hjärtat gråter och man inte längre kan tänka klart har stressen
och den känsla av otillräcklighet den skapar tagit ut sin rätt.
Någonstans räcker det inte med att stå ut till helgen eller nästa ledighet.
Balansen måste finnas här och nu eller iallafall den här dagen eller veckan.
Annars är vi illa ute.
Utmattningen tvingar mig nu att dra ner på takten,göra en sak i taget och göra det långsamt.
Den känslan av att vara i nuet vill jag behålla när jag är frisk igen.
Jag vill bibehålla lugnet i mig själv och den harmoni ett lugnt tempo skapar.
Det är i det lugna tempot man både hittar sig själv och kan se det stora i det lilla.
Det behöver inte vara större och bättre hela tiden.
Arbetslivet måste förändras så att vi kan få passa in och hålla som individer utan att bli sjuka.
Det kräver ett annat tempo med en annan inställning till hur vi fungerar och vad hjärnan behöver för att
hålla sig frisk och få må bra.
Friska människor kanske måste få kosta något mer i ett arbetsliv.
Inte bara en lön i utbyte mot ett arbete.
Vi är alla alldeles för värdefulla.
Vi ska inte behöva bli sjuka av stress.
Tack för att du hjälper till att skapa en långsammare och klokare värld med dina ord.
❤️❤️❤️
Stor kram
Annica


Svar: Ja, det är ju tyvärr så att mycket är ett racinglopp. Men vad mycket bättre många av oss skulle må om vi hade tid att leva medan vi lever. Om vi sänkte tempot istället för att hetsa fram. Kram
bylittlenea.blogg.se

Lotta

Så sant, så sant. Och man minns ju hur det såg ut innan man kraschade in i väggen. Allt var ett enda misch masch, man såg ingenting. Det kanske man ska leva efter? När man inte ser klart, ska man sakta ner.

Svar: Ja, precis så. Jag tror att det kan vara ett bra riktmärke att hålla i bakhuvudet. När det blir otydligt sänker vi tempot så vi ser bättre igen. Kram
bylittlenea.blogg.se

Tess

Du skriver så otroligt vackert. Tack för ännu ett klokt och tänkvärt inlägg. Det är så lätt att köra på och aldrig stanna upp för att njuta av det man har här och nu.

Svar: Tack så mycket! Visst är det lätt att tappa bort sig i allt som händer och missa att sakta ner, stanna upp och bara vara längst med vägen. Kanske kan vi bli bättre på att köra lite långsammare framöver :)
bylittlenea.blogg.se

Ellen

Det är så sant det du skriver! Verkligen något man behöver fundera över!
Kram

Svar: Tack, vad fint att det väcker tankar hos dig och många andra. Jag hoppas att vi kan bli bättre på det framöver :) Kram
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress