Kristallklara ögonblick
Har ni också sådana? De där ögonblicken som finns här och där i livet. Som känns kristallklara trots att många år har gått. Jag antar att vi ändrar dem med tiden, hur klara de än blir. Vi ser ju alltid våra minnen genom dagens filter, i backspegeln blir inget någonsin helt rätt. Ändå finns det några som sticker ut, minnen och ögonblick. 
 
 
 
När jag är elva och ligger på en brygga i solen, försjunken i en bok. Bredvid mig har jag min bästa vän. 
 
När jag inser att killen jag varit hemligt kär i inte ens vet mitt namn. 
 
När jag och en vän smyger förbi sommarstugor en sen kväll i augusti för att ta oss till en liten sjö i skogen. 
 
 
 
När jag inte vågade säga ifrån då en jämnårig tjej hotades med stryk av ett gäng som gick i nian. När hon sa att "det är ok, Linnéa" och jag visste att det aldrig kommer vara ok att jag inte hade mod att backa henne. Hon blev slagen och jag ville aldrig vara så feg igen. 
 
När jag gick på trottoarerna i Pompeji. Vinden var sval. 
 
Att sitta på en stol i trädgården intill morfars sommarhus och lyssna på löven som rör sig i vinden. 
 
 
 
Att äta en riktigt god gulasch på ett litet torg i en liten by omgiven av solrosfält mitt i Ungern. 
 
När jag stod på en höjd och blickade ut över Hastings och Engelska kanalen. Omgiven av nyfunna vänner med ett stort äventyr framför mig. Jag delade rum hela språkresan med de finaste Ida, Emelie och Isabelle. Vilket gäng vi var. Tänk om vi vetat att vi skulle följas åt även 20 år senare. Ida och jag är ju visserligen släkt och kommer inte undan varandra så lätt ;) Hon är även den bästa vännen som låg bredvid mig på bryggan när jag var elva.
 
När jag satt på en hård bänk i en tom skolkorridor och min närmaste vän berättade en hjärtskärande hemlighet för mig. Som jag ångrar att jag inte hade något klokare att svara just då. 
 
När vi går längst med raderna av gravstenar mot farmors begravning. Hela världen är svartvit och jag kan inte släppa blicken från farfars rygg. De hade varit gifta i 66 år. 
 
 
Minutrarna innan vi går, hand i hand, mot vårt torp som har trädgården fylld med gäster. De väntar på oss och på att vi ska gifta oss. 
 
Första gången jag ser mina barn. Efter långa värkarbeten och akuta kejsarsnitt. Den där första synen innan de bars iväg från mig. Väntan innan jag fick träffa dem igen.
 
När mina barn träffar varandra första gången. Vår äldsta hade bakat äppelkaka ihop med mormor och undrade nog hur det hela hängde ihop. Min stora mage hade blivit till bebisen som vilade i en plastbalja på BB.  
 
Samt alla små och stora ögonblick som är både för vardagliga och personliga för att dela här. 
 
 
Min söndag

Idag blir det lite livebloggande här direkt från soffan i vår lilla lägenhet. Med mobilfoton tagna på direkten 🙂

Jag är trött idag och försöker uppskatta att det inte är någon stress än så länge. Egentligen. Ändå är jag en aning rastlös. Jag sitter med lite litteratur och artiklar som jag vill ha läst innan nästa pass på universitetet. Det är väldigt intressant, men just nu känner jag mer för att ta en promenad. Det är faktiskt just vad jag tänkt göra när jag skrivit klart detta. En promenad och lite meditation. Sen kanske jag kan fokusera på de intressanta texterna samt motivera mig att ta tag i städningen 😉 
(null)
Pluggdags - Lite MBSR forskning till morgonkaffet!


Apropå städning och vår lilla lägenhet så är motivationen att städa relativt lätt att hitta. Vi ska nämligen visa den idag för en familj som är intresserad av att byta lägenhet med oss. Det är planen i alla fall. De har inte varit här än. 

Vi tittade på deras i veckan och för en gångs skull var hela familjen eniga om att vi vill bo där. Meeeen, vi har ju varit med förr. Vi vet hur det kan vara. Det är mycket som ska klaffa för att få till ett byte. Vi får se vad som händer helt enkelt. 

Jag fortsätter att jobba med att hålla mig till en sak i taget, men om jag är trött(are än vanligt) blir det svårare. Då rusar tankarna vidare. Just därför är jag extra glad över att ha kursen över mig, med allt vad den innebär. Även om jag inte kan fokusera på texten i artiklarna nu kan jag ändå öva mig på min uppmärksamhet när som helst. Jag smakar på mat och dryck med mina sinnen. Jag tar någon minut till att uppmärksamma andetagen. 

(null)

(null)


Häromkvällen när jag hade huvudet fullt av katastroftankar och inte kunde somna var det just detta som hjälpte mig. Att bara fokusera på mina andetag och att var vänlig mot mig själv när tankarna vandrade. När du samlar ihop ditt fokus så och lägger till självmedkänsla har du inte utrymme för tänkbara katastrofer. 

Men det är en övningssak som inte händer på direkten. 

Nä, nu ska jag sippa klart på kaffet, klia Stampe bakom öronen och ta mig ut i friska luften. 

Ha en skön söndag! 


(null)
Stampe, vår klart gosigaste flockmedlem!



Meditation har förändrat mitt liv

Det har det verkligen. På ett positivt sätt.

 

Framförallt är det förmågan att se saker för vad de är, utan att värdera dem, som har påverkat mig. Det har tagit tid att träna upp, men i slutänden har det fått mig att se på mig själv med helt nya ögon. 

 

Snällare ögon.

 

Att betrakta utan att värdera och döma har ökat min medkänsla. Både för andra och för mig själv. Antagligen främst mig själv, eftersom där knappt fanns något innan. Medkänsla och förståelse för att vi alla gör vårt bästa, att sämre stunder kommer och går. Det är ok. Jag tror att vi alla behöver mer av det. Mer luft att få vara människor.


(null)


 

Meditationen har även ökat min mentala närvaro. Jag ser mer och hör mer, smakar och upplever mer i livet. Allting blir klarare, skarpare och mer äkta. Stress har en förmåga att sudda ut allt, snurra ihop det i en enda otydlig allt-på-samma-gång-tunnel-utan-slut. Jag står mer sällan i den tunneln nu. Jag är där jag är just nu, jag ser det jag ser och hör det jag hör. Vad som finns längre fram kan jag undersöka då. Det som har varit har redan varit. 

 

Det här har rejält minskat på min oro, ångest, förväntansångest, nervositet och rädsla inför nya situationer och platser. Att idag oroa mig för något som eventuellt händer om en vecka hjälper ingen någonstans. Jag tränar mig hela tiden på att ta en sak i taget och att just nu är det just nu som gäller. Det börjar funka på riktigt nu. När jag var mitt i utmattningen (a.k.a. stresstunneln) så var det en omöjlighet att inte ha alla eventuella händelser, utmatningar och medföljande möjliga katastrofscenarior i huvudet samtidigt. Både sånt som redan hänt (även om ingen katastrof inträffade, det hade kunnat hända) och sådant som kanske skulle kunna hända framöver. Det har gått åt oändliga mängder energi. Helt i onödan. 


(null)


 

Så jo, meditation har verkligen förändrat mitt liv till det bättre. Det känns även bra att jag nu påbörjat en kurs i mindfulnessbaserad stressredution som dessutom bekräftar mina upplevelser som faktiska effekter av meditation och mindfulness. Det är så lyckosamt att jag fick möjlighet att gå den här kursen just nu.

 

Det är ingen quick-fix, aldrig det. Det är ingen engångsbehandling. För att de goda effekterna ska finnas kvar tror jag att det behöver vara en del av mitt liv. Men vad gör det när jag mår så jäkla bra av det. Jag upplever välmående nu, på riktigt och jag klarar att hantera tuffare stunder mycket bättre. På riktigt.

 

Några minuter/dag för ett mer välmående liv.

 

Tack till mig själv för att jag ger mig själv detta.


 Namaste

 

(null)