Vad hade kunnat stoppa dig från att bli utmattad?

Vad hade kunnat  stoppa dig?


Jag ställde frågan på Instagram häromdagen och jag vill lyfta den här också.  Vad hade kunnat stoppa dig från att bli sjuk på grund av stress? Eller har något kanske hindrat dig från att gå för långt redan? Har du kanske hittat ett sätt att stoppa en negativ stresspiral och klarat dig från utmattningens mörker? Berätta mer. 

 

(null)

Om du, som jag, stressat hela vägen till utmattning – finns det något som någon kunnat säga eller göra för att hjälpa dig att undvika "väggen"?  Vad hade din omgivning kunnat göra för dig? Vad hade du kunnat göra för dig? 

 

Anledningen till att jag frågar är för att jag uppriktigt undrar. Vad sjutton hade kunnat göra skillnad? 

 

För egen del har jag teorier kring vad som kunnat göra skillnad för mig. Samtidig inser jag att jag aldrig kunnat komma till de insikter jag har idag utan att  krasha. Det bitterljuva i det liksom. Det är ju teorier just för att jag aldrig kommer veta säkert om något kunnat göra skillnad. Jag är ju där jag är nu. 

 

Men vad tror du hade kunnat hjälpa dig att väja för väggen och istället hitta ett sundare sätt att leva? Dela gärna dina tankar här i kommentarerna, eller i mina sociala kanaler. Kanske kan jag sammanställa era tankar i ett nytt inlägg längre fram. Kanske kan det hjälpa någon annan som är på väg in i väggen?


(null)


Annica

Vilket bra inlägg och vilka kloka frågeställningar❤️❤️❤️.
Ja vad kunde ha stoppat mig eller oss från utmattning?
Jag tror frågan handlar mycket om personlighet,barndomsupplevelser,livssituation,
arbetssituation mm.m.m.
Frågan är inte enkel.
Vad hade stoppat mig?
# Insikt om att jag är inte mina prestationer.
# insikt om att de krav jag hade på mig själv var orimligt höga
# Insikt om min högkänslighet.(Som har fått mig att känna mig annorlunda ,utanför,
känslig ,lättrörd, empatisk,lättstressad,lätt uttröttbar)
# en tryggare barndom
# insikt om att alla kan inte gilla mig hur mycket jag än försöker och hur jag än
gör. Jag kan inte älska alla heller.
# insikt om att ju hårdare jag jobbar desto mer jobb får jag ( taget från en bok uttryckt
av en klok zenbuddistisk munk )
# insikt om att det finns egentligen ingen dåtid eller framtid . Konsten är att lära sig
sig vara närvarande här och nu.
# insikten om meditationens betydelse för välbefinnande,för ro och frid i själen.
# insikt om den lilla pausens betydelse
# insikt om min egen kropps begränsningar och de signaler jag fick under flera år
som jag valde att nonchalera för jag trodde att jag var svag och inte klarade det andra
på ytan orkade.
# insikt om att min själ egentligen var väldigt sorgsen och ledsen och inte mådde bra
i min sönderstressade kropp.
# en annorlunda arbetssituation där tid till pauser, reflektion och möjlighet
att påverka fanns. Där känslan av maktlöshet inte finns.
# större medkänsla med mig själv. Jag har varit min största kritiker själv.

Att bli sjuk i utmattning är det mest smärtsamma jag har fått erfara hittills i mitt liv men också
fått mig att inse vad som betyder något på riktigt. Vad som är viktigt.
Skönheten i en stilla promenad vid havet, naturens under , en god middag, att få måla en tavla,
min älskade familj ,min hund, nära och kära.
Finns så mycket att känna stor tacksamhet för.
Känner tacksamhet mot de människor jag mött i vården också.
Människor med stora hjärtan och empati. Det är många med oss som vården möter nu.
Människor i vården som mött mig på ett sånt sätt att jag har behållit min värdighet trots att jag är sjuk.
Allt gott Linnea.
❤️❤️❤️
Kram från
Annica

Lotta

Jag tror inte att det spelat någon roll vad som hänt. Jag hade inte gett mig förrän jag kraschat. Ordentligt. Om någon som tidigare bränt ut sig varnat mig, sagt att de sett att jag var på väg in i väggen, hade det inte hjälpt. Jag hade trott att det inte skulle hända mig. Jag var nog tvungen att braka ihop ordentligt, innan jag vaknade upp. Inga varningar eller försök till hjälp hade haft någon avgörande roll.

Ovanstående är ju sådant som kunde ha hänt precis innan jag blev sjuk. Det som möjligen kunde ha hjälpt, var om någon försökt ta ur mig duktig-flicka-syndromet tidigt i livet, för det fanns i mig från mycket ung ålder. Plus att mina närstående hjälpt mig när mina föräldrar försvann från mig (skilsmässa med många fel av mamma och pappa, där jag blev övergiven, för att ta det kort) istället för att jag fick försöka överleva själv. Ta hand om mig själv från tretton års ålder. DÅ hade jag behövt hjälp och någon som tog hand om mig. Kanske hade jag sluppit det här idag i så fall. Men jag vet inte...

En annan sak som eventuellt hjälpt hade varit en annan bild av hur man ska vara som kvinna. Att man inte måste fixa allt. Man måste inte kunna allt. Man måste inte ha ett perfekt liv. Men som sagt, det är nog inte den stora pusselbiten i mitt mående. Det är fler bitar som smält ihop och tryckt ner mig. Så är det i mitt fall.

Lorissa Lovebomb

Jag är mycket arg över att jag gick in i väggen, arg på alla komponentersom ledde mig dit.

Det enda som hade räddat mig hade varit att säga upp mig direkt jag kände för det. Vilket med andra ord var gott och väl 2 år innan jag väl blev sjuk och så småningom sjukskriven. Den arbetsplatsen har nära nog tagit mitt liv.

Jim

Hade ”småkrasher” flera gånger innan den stora väl kom. Var hela tiden normalläget och inget mer med det. Omgivningen påtalar att man ser lite trött ut, jobbar lite för mycket och borde ta några dagar ledigt. Inombords är det kaos och det som sägs till en går likafort ut som in. Så nej, för egen del var krashen oundviklig. Väggen som följde och månader däefter var en erfarenhet som rustar en för framtiden. Steg för steg. Växer genom erfarenhet till något bättre och hållbarare.

Funderar ofta på vänner/kollegor som jag nu ser visar de tecknen jag en gång hade. Hur hjälper man? Hur stöttar man utan att bli bortstött? Är öppen med min ”historia” och vill nog ändå tro att det hjälper. För man talar inte om det, iaf hade jag inte hört om så många som krashat innan jag gjorde så. Men efteråt, ja då öppnades plötsligt en dörr till verkligheten. För visst hade många på mitt arbete fallit och nu gladeligen berättade sina erfarenheter. Så ja jag fortsätter berätta min historia och hoppas det hjälper någon. Att de finns det vet jag nu med säkerhet. Ta hand om er alla!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress