Om ensamhet

(null)



Det slog mig nyligen, ensamheten. Jag har inte sett det förut, inte så här tydligt. Att det finns så mycket ensamhet i min vardag. Jag vet så väl att du kan vara i ett sammanhang med hur många människor som helst - och ändå känna dig ensammast i världen. Så känner jag. I vissa sammanhang.  

 

Jag insåg det precis. 

 

Jag har min familj, med dem är jag aldrig ensam. Jag har några vänner och några bekanta. Inte jättemånga, men sån har jag alltid varit. Jag har några få utvalda som jag innerligt bryr mig om och känner mig helt hemma med. Bekanta som jag uppskattar att träffa och gärna släpper närmare. Jag är inte folkskygg och blir inte heller stressad av nya möten som när jag var sjukskriven. Jag är nyfiken på att träffa nya människor. Jag tycker det är spännande. Så det är inte det att jag är asocial, även om jag inte springer fram till varje person jag råkar på för att berätta om mitt liv eller fråga om deras.  


(null)


 

Men i vardagen känner jag nog mycket ensamhet. Som i en bubbla, något avskild från alla andra. Att jag inte sett det förut?

 

Visst har jag en del i isoleringen själv, på jobbet måste jag nästan isolera mig för att orka hela dagarna. Jag har tyvärr inte kvar den som kunde ta sig in längre, hon som kom in på insidan av mig i alla lägen och alltid fanns där. Hon som verkligen brydde sig. Hon är inte kvar. På min arbetsplats alltså. Hon finns i mitt liv, men inte varje dag som förut. Inte för att allt någonsin hängt på en person. Men det slog mig nu hur tomt det faktiskt är utan henne i min vardag. Eller hur tomt det är utan någon sådan person i min vardag alls... hänger ni med? 

 

Min lediga tid går åt till en hel del återhämtning, vila...sköta om hem och barn, ni vet. Jag har ett behov av självsamhet för att må bra, men jag mår inte bra av ensamheten mitt bland människor….


(null)


 

Så, ibland….i vissa situationer är jag i den där bubblan, avskild från alla andra, osäker på om någon skulle märka om jag klev ur den ens. Jag är inte heller helt säker på hur jag ska lösa det i nuläget, men jag känner hur fel det är och hur illa det kan göra mig.


Märkligt nog känner jag mig ibland mer ensam idag än när jag var hemma och sjukskriven på heltid. 


Lotta

Jag har blivit väldigt ensam sen jag blev sjuk. Har inte orkat/velat/kunnat träffa vänner varken hemma eller någon annanstans. Jag var inte jättesocial innan heller, men nu ibland kan jag sakna det. Har liksom ingen att ringa när jag känner för att träffa någon. Det låter tragiskt, när jag säger det högt. En del har ju försvunnit under resans gång, när de inte orkat med att man är sjuk, inte orkar prata om det, inte förstår eller ens vill förstå. Inbjudningarna till träffar och sånt har blivit färre och färre. Och jag vet inte om jag tycker det är ok eller inte.. Om du fattar.

Svar: Jag fattar precis! På många vis är det ju sorgligt, även om vi måste dra oss undan på grund av sjukdom. Även om vi behöver lite mer tid för oss själva än andra. Jag kan se nyttan av att ha människor runt sig som känns trygga, omtänksamma och pålitliga. Att hitta såna som orkar med att vi bara kan vara med lite grann, ibland, det är inte alltid lätt. Kram
bylittlenea.blogg.se

Mia

Känner jättemycket igen mig. Lever i min egen bubbla, som om jag genomgått något som ingen kan förstå och som inte syns utanpå. Avskild från alla andra. kan vara så att jag utstålar att jag vill vara ifred, helt omedvetet, eller så är jag inte lika tillmötesgående, glad och busig längre. Skojar inte lika mycket kanske. Ja det är nåt märkligt med det hela.

Svar: Ja, det är precis så jag känner i många lägen. Kanske kan vi hjälpa oss själva att bli lite mer öppna och våga sträcka ut en hand - och hoppas att någon på andra sidan tar den.
bylittlenea.blogg.se

Jim

Så rakt på sak. Förstår väl och just att ha någon på arbetet är så värdefullt. Känner mig tacksam för att jag ha det så idag. Samtidigt fullt medveten om att det efter detta året inte kommer vara så längre. Så jo jag hänger med ditt resonemang om tomhet.

Har nog alltid haft ett behov av att vara själv. Få tid att fundera och vara lite osocial på mitt egna vis. Men på senare tid insett att för mycket av det inte gör mig gott. Får mig att falla. Kanske för att utmattningen nu öppnat upp hela känsloregistret. Och jag hanterar inte alltid detta bäst själv i mina egna tankar utan behöver bolla dem med andra. Och då kommer känslan av ensamheten lätt fram.

Svar: Precis som du skriver tror jag att det är viktigt att ha någon eller några att bolla tankar och känslor med. Inte minst när vi mår dåligt. Att vara ensam ibland och få ladda om batterierna kan vara väldigt viktigt, men inte att vara isolerad och känna sig utanför andras gemenskap.
Efter det här inlägget skrevs kände jag att jag själv vill göra vad jag kan för att påverka detta. Jag ska försöka vara mer delaktig, även om jag inte har en "bästa vän" nära hela tiden så finns det så klart personer jag bryr mig om och gillar.

Forskning har ju faktiskt lyft fram nära relationer som en av de viktigaste anledningarna bakom varför vissa människor lever länge. Jag tycker därför att det är värt att lägga energi på att odla sina relationer. Trots att jag är introvert och behöver egentid ;)
bylittlenea.blogg.se

Själens Ro

Jag har varit där många gånger själv. Oj vad jag var i mitt huvud. Men det har släppt. Av så många olika anledningar att ingen är mer rätt än den andra. Idag när jag ser tillbaka på den här tiden, så är det min kompis. Min vän som vägleder mig i de beslut mina sinnen tar. Jag hoppas du har börjat hittat din väg. Det är du värd. Det är alla värda.

Svar: ja, det är alla värda. Visst är det spännande hur vi kan ändra perspektiv och få hjälp av svårigheterna vi går igenom. Ta hand om dig och ha en fin söndag!
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress