Senaste tiden
På söndagar börjar jag min omstart. Jag sätter mig med min bullet journal och skapar ett nytt uppslag i boken för nästa vecka. Jag går igenom vad som behöver flyttas från förra veckan, sånt som inte hanns med eller glömdes bort, och skriver in allt som händer under veckan som kommer. 
 
Det är faktiskt ett väldigt skönt sätt att arbeta. Att hålla mig till en vecka i taget. Det finns även månadsplaneringar där jag kan srkiva in saker som kommer längre fram, men fokus ligger på en vecka i taget. Om jag inte skriver ner saker känns det som att jag har allt kvar hos mig. Det blir som om allt är på gång samtidigt. Så vill vi ju inte ha det. Igen. 
 
Idag bjuder jag på ett lite osammanhängande inlägg om livet som det är just nu. Allt kan inte vara så genomtänkt och planerat hela tiden. Here we go.
 
För en vecka sedan bar jag på en lätt skörhet efter begravningen. Som om jag blev lite extra berörd av allt som hände omkring mig. Grät lite här och där när jag såg dokumentären om Avicii bland annat. 
 
 
 
Livet har ju både ljus och mörker, så måste det vara. Så även med min ork och energinivå. Lite upp och lite ner. Jag cyklar igen, vissa dagar. Det blir 1,5 mil/dag om jag cyklar både till och från jobbet. Det är skönt för huvudet och humöret, men tar även på energin en hel del mer än jag vill. Känns bra att röra sig, men jag tar slut däremellan.
 
Jag har, den senaste tiden, roat mig med min nya leksak. Fick en instax mini i present av min man när jag fyllde år häromveckan. Det är som en gammal polaroidkamera där bilden kommer direkt. Ingen redigering, inga fancy inställningar, inga filter. Bara ögonblick som de är. Jag har samlat på mig ett gäng bilder nu på människor jag tycker mycket om <3 
 
 
Många bilder! Vilket kan bero på att jag haft turen att få ovanligt mycket besök här hemma senaste tiden. Av både vänner och släktingar. Som när min mormor, barnens gammelmormor, kom och överraskade mig i sällskap med mamma. Mormor bor ju en bit bort, som så många andra släktingar, så vi ses inte så ofta. Det beror ju på att jag flyttade från dem för snart 16 år sedan, men jag slutar ju inte önska att de fanns närmare mig. Trots att jag flyttade. 
 
Kolla in det här ulliga och gulliga mormors-huvudet! 
 
 
Jag har avslutat en målning jag jobbat med länge och påbörjat en ny. Det syns inte här, men det ska bli påfågelfjädrar till slut. När jag skriver detta har jag redan hunnit längre på målningen än vad som syns på bilderna :) 
 
 
 
Älskar målandet mer och mer för varje dag tror jag. Hur kunde jag sluta med det en gång i tiden? Hur kunde jag få för mig att det handlade om prestation och inte något njutningsfullt? 
 
Vi jobbar vidare med lägenheten och börjar bit för bit få ordning på vardagsrummet. Det är så skönt att skynda riktigt, riktigt långsamt nu. Att inte lösa allt på enklast möjligast vis utan att verkligen tänka efter och låta saker få ta sin tid. Vi letar ett par möbler just nu - på begagnatmarknaden. Sånt kan ta tid. Det känns ändå mer värt det för när vi väl hittar det vi vill ha kommer vi ha en möbel med historia och liv bakom sig samt en berättels om hur vi letade rätt på den. Ibland är det bra att få tag på nytt, men när det finns så mycket skatter redan... varför inte leta där först? 
 
Jag har även lyckats förmedla en bok till en person som jag tror kommer älska den. Det kanske någon av er också gör: Kaosologi av Micael Dahlen. Den är magnifik i sin briljans och alldeles, alldeles underbar. Läs, låna, lyssna, köp! Vilket som nu passar dig bäst. Jag kommer återkomma till den här boken fler gånger i livet. Den ger perspektiv, haha och aha genom hela boken. Älsk! 
 
 
Hur har du haft det? Har det hänt något särskilt eller osärskilt som du vill dela med dig av? 
 
Jag hoppas kunna komma med något önskeinlägg i veckan. Några utkast är klara, men jag tänker inte lova något. Livet pågår ju samtidigt. Det är väldigt roligt ändå, att få skriva sånt som ni efterfrågat. Det kommer så småningom om inte annat :) 
Lotta

Vet inte om det är något att dela med sig av, men jag har haft det tufft sista tiden. Trycket över bröstet är tillbaka, hjärtat slår lite som det vill, jag är ljudkänsligare än jag någonsin varit. Tror det beror på att jag vet att min studieledighet är slut om en och en halv månad och jag ska antingen tillbaka till jobb, eller sjukskrivning, och just nu lutar det åt det senare. Samtidigt är jag så glad över att jag tagit skrivandet på allvar och känner att jag mår bra av det. Det bästa som skulle kunna hända är att jag kan leva på det och bestämma över min tid själv. Håll tummarna för mig!

Det där med Avicii har varit svårt att släppa. Man riktigt led med honom när man såg dokumentären. Som han skrek på hjälp och ingen lyssnade.

Svar: Det är kanske inte konstigt om du känner en stress inför osäkerheten kring vad som kommer härnäst. Hur det än blir så hoppas jag att det blir till det bästa för dig. Till slut!

Ja, tänk om du kunde leva på skrivandet. Vem vet vad som händer Lotta 😊 Kram på dig!
bylittlenea.blogg.se

Annica

Ditt gulliga mormorshuvud är som att se min mormor bakifrån.❤️❤️❤️
Hon lever inte längre men var en av mina allra finaste vänner samtidigt som hon var
min mormor.
Hon kunde konsten att njuta av livets små mirakel.
Att få plocka den första buketten med vårblommor.
Att njuta av en kopp kaffe på den solvarma,gröna trappan till soldattorpet där hon
och morfar tillbringade sina somrar.
Att få baka en toscakaka.
Att lösa ett korsord.
Att bara vara en stund i stillhet.
Hon lärde mig att uppskatta gemenskapen med henne och morfar och mina syskon
i fotogenlampans sken då vi lyssnade till sagor som morfar berättade.
Då vi bäddade i den gamla kökssoffan och somnade trygga.
Hon hade alltid en öppen famn för vår son.
Hennes barnbarnsbarn som nu dansar med änglarna i samma himmel som hon.
Jag tror hon gräddar frasiga pannkakor till honom nu också. Precis som hon
gjorde i sitt kök på jorden.
Jag tänker idag på att låt oss skrapa ordentligt på varandras själsliga ytor.
Stanna upp och se de människor du möter runt omkring dig.
Försök få andra att förstå att de känslor vi alla kan uppleva av ensamhet blir så
mycket mindre om vi kan dela dem med andra.
Låt oss hjälpas åt att upptäcka de människor vars ögonljus sakta slocknar.
I detta samhälle där det inte riktigt är ” inne” att inte orka,vara sårbar och mänsklig.
Låt oss hjälpas åt att skapa ett samhälle där styrka definieras i att våga var sårbar och att
inse sina begränsningar istället för det motsatta.
Ett medmänskligt samhälle där vi får vara människor som vi är.
Allt gott.❤️❤️❤️
Kram från
Annica

Svar: Vilka fina minnen du delar. Det är viktigt och värdefullt med såna människor i sitt liv tror jag. Även om de lämnar oss finns de där specifika, varma minnena alltid kvar. Jag håller med dig, vi behöver nog mer närhet och mer äkta relationer än vi oftast har i dag. För att må bra och känna oss trygga. Det är viktigt, relationer <3 Kram på dig!
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress