GÄSTBLOGGARE - Okigiari: "Var är mamma?" "Hon vilar"

Jag är stolt över att få presentera ytterligare gästbloggare. Det är så fint att ni är fler som vill dela med er av era upplevelser. Här kommer Okiagaris berättelse, hon heter egentligen Anna, men namnet Okiagari är det hon använder i sociala medier, vad det betyder berättar hon här i sitt inlägg.

Om Okigari

Född -75, två barn (2010, 2013). Jobbade med support för ett stort affärssystem när jag 2013 – i slutet av min andra föräldraledighet - fick diagnosen utmattningssyndrom. Arbetsträning just inletts med glädje och tillförsikt på annat företag. Kvar är kognitiva besvär och en uttröttbarhet vilken kräver planering och att komma ihåg återhämtning, något jag hade önskat jag vetat vikten av tidigare och som jag önskar fler ska förstå i ett tidigare skede. Berättar om min vardag på Instagram under namnet Okiagari. Det var där vi hittade varandra. Del av antologin Utmattad – en novellsamling om stresssamt ger under 2018 ut en bilderbok för barn inom temat att en förälder inte orkar delta i vardagen. Något såväl utmattade eller andra drabbade vuxna såväl som de som "bara har lite mycket just nu" kan känna igen sig i. Haft hjälp av Mediyoga™, skrivande och inte minst acceptans (som jag lärde mig om på Stressmottagningen i Stockholm våren 2014 och tillämpat framåt) i min läkningsresa framåt. Utbildar mig under 2018 till MIMY-instruktör (f.d Balansinstruktör) på Balansinstitutet, med syfte att hjälpa mig och andra balansera upp tillvaron och vid behov läka genom en kombination av mindfullness och Mediyoga. Tar även utbildningar inom barnyoga, då barnen är framtiden och att ge dem (mina och andras barn) en god grund att utgå ifrån, det känns viktigare än någonsin. 

 

Instagram: instagram.se/okiagari

Hemsida: www.annasafstrom.se

Blogg: okiagari.blogg.se

 

 

"Var är mamma?" "Hon vilar."

Från vintern 2009 framåt slungades jag runt i livets villervalla; mamma gick oväntat bort, IVF inleddes, en efterlängtad graviditet med ovälkomna komplikationer (värk) följde. När jag fick mitt första barn under stor dramatik och trauma drabbades jag av en mild (vilket ord!) förlossningsdepression efteråt, förstår jag nu i efterhand. Kropp och knopp var slut redan innan vaknätterna börjat. Mitt i det somnade min pappa in två månader efter att dottern fötts. Tog mig så igenom den värsta tiden och ut på andra sidan, på något sätt. När dottern var tio månader insjuknade svärfar i cancer. Så när lillebror väntades (oväntat, välkommet, otroligt då IVF var inblandat vid första barnet) följde ännu en komplicerad graviditet men nu mer kontrollerad förlossning (auroramottagning inkopplad och så vidare). Svärfar gick bort när lillebror var i magen. Livet. Kryddat med någon flytt, prestationslust på jobbet och en vilja att hjälpa alla andra.

När så lillebror kommit hade jag än mindre utrymme att känna efter hur jag mådde, på riktigt. Jag uppslukades av det nya. Kände mig ensam i kampen, som jag upplevde att det var. Förstod inte att det var kroppen som började signalera STOPP.

Småbarnstiden blev en kamp.

Utmattningen – som nu byggts upp under flera år – började signalera och ge symptom; yrsel, hjärtklappning. Jag förstod inte. Kunde inte gissa ens varför timmarna tills maken kom hem kändes som dagar. Att det var ångesten som rev och slet i kroppen. Satte kropp och tanke i överlevnadsläge istället för liv.

Viljan VS orken blev en daglig match med redan given utgång. Orkesbristen vann konstant.

Skammen, skuldkänslorna och sorgen satt likt en järnklammar runt hjärtat.

Utmattningssyndromet var ett faktum.

 

 

Efter möte med oförstående läkare (detta syntes ju inte på utsidan) så hamnade jag så turligt nog rätt och fick på eget initiativ remiss sänd till Stressmottagningen; de gav mig mina första riktiga verktyg till läkning i form av förståelse, kunskap och acceptans. 

Utmattningssyndrom kan se så olika ut för olika personer; olika bakgrundshistoria, olika utlösningsfaktorer, olika sociala/fysiska/ekonomiska förutsättningar för läkning. Små barn som vaknar omlott varje natt och minimal chans till avlastning dagtid fördröjer förstås läkningen och vidhåller utmattningen då sömnen och återhämtningsmöjligheten är A och O.  Det finns inget val. Barnen är där. Utmattningen likaså. Turligt nog hade jag en make som klev in och tog fullt ansvar för barn och hem. Tacksamhet och skuldkänslor i en dränerande molotovcocktail. När ljud- och synkänslighet gör att flyktinstinkt och panik slår till, samtidigt som föräldrasamvetet nyper i hjärttrakten, då är det lätt att hålla sig för skratt.

När dottern (storasyster) var runt två, tre år började frågorna komma. Frågor utan svar och som jag själv kämpade med dagligen för att acceptera eller stå ut med. "När blir du pigg mamma?", "Jag vill att DU hämtar mig på förskolan!". Mitt älskade barn, jag ville ge så mycket mer, men kroppen lydde mig inte längre. Jag hade kunnat sitta i ett brinnande hus och fortfarande inte lyckas släpa mig ut; den sortens trötthet. Där tömning av diskmaskin var ett ouppnåeligt dagsprojekt. Där en stund på en vårsolig balkong var en stor prestation istället för en självklarhet. 

 

 

Det syntes inte utanpå vad som försegick i kroppen. Ångesten, orkeslösheten.

Med myrsteg går min läkning sedan hösten 2014 bestämt framåt. Ibland ett steg bakåt, två fram, ibland paus, så framåt igen. Som en läkningscha-cha av det långsammare slaget. Där jag ömsom leder dansen, ömsom följer med. Det dåliga samvetet finns förstås kvar. Försöker samtidigt vara snällare mot mig själv för jag vet ju att jag gör det bästa jag kan som förälder. Viljan är fortsatt starkare än förmågan vilket är en utmaning men även ett hjälpmedel att komma framåt, vilja mer, läka, välja det som är bra för mig och tillfrisknandet. 

Barnen, nu i skola och förskola, bidrar med NU-varo, i andra ord närvaro och mindfullness. Att få lukta i deras hår, känna en len varm hand i min, titta och SE det de upptäcker på väg till skola och förskola, det lugnar och bidrar till läkning av en utmattad kropp.

Jag har längs vägen funnit bland annat skrivandet som en läkande faktor. Är del av antologin "Utmattad – en novellsamling om stress" (2017) med en novell kring hur viktigt det är att hamna rätt inom vården. Ett barnboksmanus (3-6 år) har även växt fram som i detta nu illustreras för egenutgivning under 2018. En bok som jag hoppas och tror kommer ge värdefull igenkänning och hopp till alla de föräldrar som inte orkar delta i vardagen, på grund av utmattning eller annan sjukdom eller kanske för att det helt enkelt är "lite mycket just nu".  Igenkänning för de som finns bredvid den som inte orkar och sist men absolut inte minst till barnen, förstås. Att mötas över. Huvudanledningen till att det blev en bilderbok för barn. 

 

 

Till dig som är förälder och som drabbats av den stora förlamande Tröttheten (som en läkare hellre benämnde utmattning istället för ex Väggen); var snäll mot dig själv. Du gör ditt bästa. Det blir bättre så småningom, jämför inte med andra, det tar olika tid för allihop. Med bestämda myrsteg kommer du framåt, även om du inte ser det just nu. Du är inte ensam. Till dig som står bredvid, som hjälper; tacksamheten är oändlig och du betyder mer än du någonsin kommer förstå. Håll ut, finns kvar. Till dig som inte alls känner igen dig i detta; känn tacksamhet över det och ta hand om dig. Med pauser kommer man långt. Även roliga aktiviteter tar energi och stress är stress oavsett anledning. Fyll på med återhämtning av olika slag – det är det nya svarta, för ett hållbart liv i fullfärg.


Lotta

Jag känner igen mig så mycket i det här att det nästan är löjligt. När jag sitter här efter en helg med ångestbandet stramandes runt bröstet, ofrivilliga ryckningar i kroppen, sömnproblem och allt vad det är, så är det en sådan lättnad att få läsa att vi är fler, hur hemskt det än är att vi just är fler.

Tack Anna för att du har blivit min vän! Och tack Linnea för att du låter andra prata via din kanal!

Svar: Visst är det värdefullt att få dela andras berättelse och att kunna känna sig mindre ensam. Jag uppskattar det så otroligt mycket, att fler är modiga och vill berätta. Framförallt att ni väljer att dela med er lite av era berättelser här hos mig. Det gör även den här platsen mer levande, det blir inte bara mina ord. Det ska inte vara en monolog tycker jag. Vi är många som gör gott för varandra. både här och i sociala medier <3 Kram
bylittlenea.blogg.se

Wilda

Så viktig berättelse! Underbart med barnbok :) Jag känner igen mig, även om jag själv inte är förälder. Jag hade en livssituation som gav mig ständig rädsla vilket också var en sån där låst situation som tär mer och mer för varje dag. Hemsk känsla. Fint med acceptansen, känner igen den som en nyckel. Hoppas det bara blir bättre och bättre för dig.

Svar: <3
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress