GÄSTBLOGGARE - Okiagari: Mamma ska bara vila först

Jag är stolt över att få presentera ytterligare gästbloggare. Det är så fint att ni är fler som vill dela med er av era upplevelser. Här kommer Okiagaris berättelse, hon heter egentligen Anna, men namnet Okiagari är det hon använder i sociala medier, vad det betyder berättar hon här i sitt inlägg.

Ni kan följa henne via bloggen okiagari.blogg.se och instagram

 

Om Okigari

Född -75, två barn (2010, 2013). Jobbade med support för ett stort affärssystem när jag 2013 – i slutet av min andra föräldraledighet - fick diagnosen utmattningssyndrom. Arbetsträning just inletts med glädje och tillförsikt på annat företag. Kvar är kognitiva besvär och en uttröttbarhet vilken kräver planering och att komma ihåg återhämtning, något jag hade önskat jag vetat vikten av tidigare och som jag önskar fler ska förstå i ett tidigare skede. Berättar om min vardag på Instagram under namnet Okiagari. Det var där vi hittade varandra. Del av antologin Utmattad – en novellsamling om stress samt ger under 2018 ut en bilderbok för barn inom temat att en förälder inte orkar delta i vardagen. Något såväl utmattade eller andra drabbade vuxna såväl som de som "bara har lite mycket just nu" kan känna igen sig i. Mer information om barnboken kommer på instagram-kontot framöver. Haft hjälp av Mediyoga™, skrivande och inte minst acceptans (som jag lärde mig om på Stressmottagningen i Stockholm våren 2014 och tillämpat framåt) i min läkningsresa framåt. Utbildar mig under 2018 till MIMY-instruktör (f.d Balansinstruktör) på Balansinstitutet, med syfte att hjälpa mig och andra balansera upp tillvaron och vid behov läka genom en kombination av mindfullness och Mediyoga. Tar även utbildningar inom barnyoga, då barnen är framtiden och att ge dem (mina och andras barn) en god grund att utgå ifrån, det känns viktigare än någonsin. 

 
 

Mamma ska bara vila först

Småbarnstiden utmålas som en härlig blandning av joller, mamma-fikaträffar, fingerfärg, mild sömnbrist, napp-val och annat smått och gott. Vad händer och hur känns det när så inte blir fallet? När en utmattning - som byggts upp under flera år – så ger sig tillkänna under föräldraledigheten och där väntan på att den andra föräldern ska komma hem från arbetet blir till en kamp. Minuterna känns som dagar, dagar som år. Den förväntade glädjen från såväl föräldern som omgivningen ersätts av en förlamande trötthet och en känsla av att överleva istället för att leva.

Som förälder vågar jag påstå att man alltid vill ha ork till sina barn. För lek, utlärning, äventyr, matlagning, lämning/hämtning på förskola eller skola, påklädning och annat som hör småbarnslivet till. Kontrasten när det inte går, när det är fysiskt omöjligt, är bedövande, som en uppercut i solar plexus eller som en järnklammer runt hjärtat. Likt en okiagari-docka – den japanska docka som alltid reser sig upp när man knuffar omkull den – som knockas omkull och fortsätter bli puttad som av en osynlig liten hackspett medan dockan obevekligt kämpar med att ta sig upp igen.

För min del var utmattningssyndrom ett faktum efter några osannolika år, där både mina föräldrar och fantastiske svärfar gått bort alla tre oväntat, första barnet kom till världen under stor dramatik och en bokstavlig nära-döden-upplevelse efter komplicerad graviditet. Därefter följde en oväntad, osannolik och samtidigt välkommen graviditet – även den komplicerad – och förlossning som inte heller den blev som önskat. Allt detta kryddat med prestationsvilja inom jobb, ett par flyttar och annat som hör livet till. Jag kände inte till annat än att fortsätta, med ett leende, tänka positivt. Hade inte lärt mig att stanna upp, pausa, känna efter hur jag egentligen mådde eller vad jag egentligen ville i alla lägen. Detta var den Anna som omgivningen kände till, de reagerade inte på att jag borde varit tröttare av allt som hänt. Sjukvården felbehandlade längs vägen genom uttalanden som att: "det är inget onormalt i det du upplevt".

När föräldraledigheten så pågick för lillebror i familjen så blev utmattningen ett faktum och kroppen började säga ifrån med fysiska symptom såsom kraftig yrsel och hjärtklappningar i de mest oväntade situationer.  Jag förstod ingenting av det som hände. Viljan var fortfarande så stark och så djupt rotad, "nog skulle väl det här gå över", jag förstod inte vad det var förrän kroppen skrek och slet och överröstade min inre drivkraft med tillräckligt många fysiska symptom så att jag mådde jättedåligt och sökte hjälp. Inte ens då förstod jag på riktigt annat än att jag fått sönderslitande ångest men först drygt ett år sedan fick jag hjälp på riktigt och insikt av vikt hos Stressmottagningen men det är en annan historia.

 

 

Utmattningssyndrom kan se så olika ut för olika personer; olika bakgrundshistoria, olika utlösningsfaktorer (för min del livet), olika sociala/fysiska/ekonomiska förutsättningar för läkning. Små barn som vaknar omlott varje natt och minimal chans till avlastning dagtid fördröjer förstås läkningen och vidhåller utmattningen då sömnen och återhämtningsmöjligheten är A och O.  Det finns inget val. Barnen är där. Utmattningen likaså. Turligt nog hade jag en make som klev in och tog över fullt ansvar för rodret på denna familjs skuta. Tacksamhet och skuldkänslor i en dränerande molotovcocktail. När ljud- och synkänslighet gör att flyktinstinkten och paniken slår till, samtidigt som föräldrasamvetet nyper i hjärttrakten, då är det lätt att hålla sig för skratt.

När dottern (storasyster) nådde en mer medveten ålder kring två och ett halvt, tre år, så började frågorna komma. De frågor jag knappt hade svar på själv och som jag kämpade dagligen med att acceptera. Acceptera utan värdering (bra/dåligt) utan ren acceptans för att så kunna ge kropp och själ ro och möjlighet till läkning. "Varför kan du inte leka med mig mamma?", "Varför hämtar pappa mig varje dag, jag vill att DU hämtar mig!" och så vidare. Mitt älskade barn, som jag ville ge så mycket mer, men där kroppen inte längre lydde mig. Jag hade kunnat sitta i ett brinnande hus och fortfarande inte lyckas släpa mig ut; den typen av trötthet. Där tömning av diskmaskinen var ett dagsprojekt utanför rimlighetsgränserna. Där en stund på vårsolig balkong var en prestation istället för självklarhet.

Jag började hitta alias till utmattningen för att på det sättet förklara att jag måste (!) vila. Mycket. "När blir du bra mamma?" undrade förstås dottern och frågan rev i mig. Jag visste inte själv, ville veta själv, ville inte vara sjuk, ville aldrig hamna här. Andra föräldrar på förskolan undrade – när jag väl började komma längre än runt huset – varför vi alltid kom ihop jag och maken för att lämna barnen. Jag fick någon gliring om det, utan att personen var intresserad av en förklaring. Kanske var det avundsjuka; vi såg ju så samlade ut vår familj som kom samlad varje dag. De kunde inte veta att jag var överlycklig att äntligen komma iväg, få en glimt av verkligheten och vardagen hur den kunde se ut, att maken drog ett så tungt lass som en ensamstående med två små barn plus en sjuk fru att ta hänsyn till och ta hand om. Det syntes inte utanpå.

Dottern skrek och blev arg på tröttheten hennes mamma (jag) drabbats av. Hon ville ha sin mamma fullt ut, såklart. När hon fick upp ögonen för att det i sagorna finns feer, så sa hon: "Vet du vad jag skulle önska?". "Nej vadå?" undrade jag, ovetande om vad som komma skulle. "Först att du skulle bli frisk, sen att ingen någonsin skulle bli sjuk och sist att det inte skulle finnas några krig.". Jo det är sant, detta var min då fem-sexåriga dotters högsta önskningar. Inte att få en hund, åka till Gröna lund, få träffa Dolly style, äta obegränsat med godis och glass eller annat önskelikt.

 

 
 
 

Sedan jag insjuknade och till slut fick rätt (!) hjälp från några som kunde detta på riktigt, har jag sakta men säkert tillfrisknat och det pågår än. För mig var det en flerårig resa att hamna där jag hamnade och kraftiga är skadorna det gjort på min kropp i form av kognitiva besvär med mera. Med myrsteg går det dock bestämt framåt. Ibland ett steg bakåt, två fram, ibland paus, så framåt igen. Som en läkningsdans av det långsammare slaget. Där jag ömsom leder dansen, ömsom följer med. Det dåliga samvetet, det finns förstås kvar. Samtidigt försöker jag vara snällare mot mig själv för jag vet ju att jag gör det bästa jag kan som förälder. Viljan är fortsatt starkare än förmågan vilket är en utmaning men även ett hjälpmedel att komma framåt, vilja mer, läka, välja det som är bra för mig och tillfrisknandet. Barnen som nu är i lågstadiet respektive sista året på förskola, bidrar med NU-varo även kallad närvaro eller mindfullness. Att sniffa i deras hår, känna en varm liten hand i min, titta och verkligen SE det som de upptäcker på väg till förskola eller skola, det både läker och lugnar en stressad kropp.

Jag har längs vägen funnit bland annat skrivandet som en läkande faktor. Kom med i antologin "Utmattad – en novellsamling om stress" (2017) med en text kring hur viktigt det är att hamna rätt inom vården. Ett barnboksmanus (3-6 år) har även växt fram som i detta nu illustreras för egenutgivning under 2018. En bok som jag hoppas och tror kommer ge värdefull igenkänning och hopp till alla de föräldrar som inte orkar delta i vardagen, på grund av utmattning eller annan sjukdom eller kanske för att det helt enkelt är "lite mycket just nu".  Igenkänning för de som finns bredvid den som inte orkar och sist men absolut inte minst till barnen, förstås. Huvudanledningen till att det blev en bilderbok för barn.

 

 
 

Till dig som är förälder och som drabbats av den stora Tröttheten (som en läkare hellre benämnde utmattning istället för ex Väggen); försök vara snäll mot dig själv. Du gör ditt bästa. Det blir bättre så småningom, jämför inte med andra, det tar olika tid för allihop. Med bestämda myrsteg kommer du framåt, även om du inte ser det just nu. Du är inte ensam. Till dig som står bredvid, som hjälper; tacksamheten är oändlig och du betyder mer än du någonsin kommer förstå. Håll ut, finns kvar. Till dig som inte alls känner igen dig i detta; känn tacksamhet över det och ta hand om dig. Med pauser kommer man långt. Även roliga aktiviteter tar energi och stress är stress oavsett anledning. Fyll på med återhämtning av olika slag – det är det nya svarta, för ett hållbart liv i fullfärg.

 




Lotta

Jag känner igen mig så mycket i det här att det nästan är löjligt. När jag sitter här efter en helg med ångestbandet stramandes runt bröstet, ofrivilliga ryckningar i kroppen, sömnproblem och allt vad det är, så är det en sådan lättnad att få läsa att vi är fler, hur hemskt det än är att vi just är fler.

Tack Anna för att du har blivit min vän! Och tack Linnea för att du låter andra prata via din kanal!

Svar: Visst är det värdefullt att få dela andras berättelse och att kunna känna sig mindre ensam. Jag uppskattar det så otroligt mycket, att fler är modiga och vill berätta. Framförallt att ni väljer att dela med er lite av era berättelser här hos mig. Det gör även den här platsen mer levande, det blir inte bara mina ord. Det ska inte vara en monolog tycker jag. Vi är många som gör gott för varandra. både här och i sociala medier <3 Kram
bylittlenea.blogg.se

Wilda

Så viktig berättelse! Underbart med barnbok :) Jag känner igen mig, även om jag själv inte är förälder. Jag hade en livssituation som gav mig ständig rädsla vilket också var en sån där låst situation som tär mer och mer för varje dag. Hemsk känsla. Fint med acceptansen, känner igen den som en nyckel. Hoppas det bara blir bättre och bättre för dig.

Svar: <3
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress