Senaste tiden
På söndagar börjar jag min omstart. Jag sätter mig med min bullet journal och skapar ett nytt uppslag i boken för nästa vecka. Jag går igenom vad som behöver flyttas från förra veckan, sånt som inte hanns med eller glömdes bort, och skriver in allt som händer under veckan som kommer. 
 
Det är faktiskt ett väldigt skönt sätt att arbeta. Att hålla mig till en vecka i taget. Det finns även månadsplaneringar där jag kan srkiva in saker som kommer längre fram, men fokus ligger på en vecka i taget. Om jag inte skriver ner saker känns det som att jag har allt kvar hos mig. Det blir som om allt är på gång samtidigt. Så vill vi ju inte ha det. Igen. 
 
Idag bjuder jag på ett lite osammanhängande inlägg om livet som det är just nu. Allt kan inte vara så genomtänkt och planerat hela tiden. Here we go.
 
För en vecka sedan bar jag på en lätt skörhet efter begravningen. Som om jag blev lite extra berörd av allt som hände omkring mig. Grät lite här och där när jag såg dokumentären om Avicii bland annat. 
 
 
 
Livet har ju både ljus och mörker, så måste det vara. Så även med min ork och energinivå. Lite upp och lite ner. Jag cyklar igen, vissa dagar. Det blir 1,5 mil/dag om jag cyklar både till och från jobbet. Det är skönt för huvudet och humöret, men tar även på energin en hel del mer än jag vill. Känns bra att röra sig, men jag tar slut däremellan.
 
Jag har, den senaste tiden, roat mig med min nya leksak. Fick en instax mini i present av min man när jag fyllde år häromveckan. Det är som en gammal polaroidkamera där bilden kommer direkt. Ingen redigering, inga fancy inställningar, inga filter. Bara ögonblick som de är. Jag har samlat på mig ett gäng bilder nu på människor jag tycker mycket om <3 
 
 
Många bilder! Vilket kan bero på att jag haft turen att få ovanligt mycket besök här hemma senaste tiden. Av både vänner och släktingar. Som när min mormor, barnens gammelmormor, kom och överraskade mig i sällskap med mamma. Mormor bor ju en bit bort, som så många andra släktingar, så vi ses inte så ofta. Det beror ju på att jag flyttade från dem för snart 16 år sedan, men jag slutar ju inte önska att de fanns närmare mig. Trots att jag flyttade. 
 
Kolla in det här ulliga och gulliga mormors-huvudet! 
 
 
Jag har avslutat en målning jag jobbat med länge och påbörjat en ny. Det syns inte här, men det ska bli påfågelfjädrar till slut. När jag skriver detta har jag redan hunnit längre på målningen än vad som syns på bilderna :) 
 
 
 
Älskar målandet mer och mer för varje dag tror jag. Hur kunde jag sluta med det en gång i tiden? Hur kunde jag få för mig att det handlade om prestation och inte något njutningsfullt? 
 
Vi jobbar vidare med lägenheten och börjar bit för bit få ordning på vardagsrummet. Det är så skönt att skynda riktigt, riktigt långsamt nu. Att inte lösa allt på enklast möjligast vis utan att verkligen tänka efter och låta saker få ta sin tid. Vi letar ett par möbler just nu - på begagnatmarknaden. Sånt kan ta tid. Det känns ändå mer värt det för när vi väl hittar det vi vill ha kommer vi ha en möbel med historia och liv bakom sig samt en berättels om hur vi letade rätt på den. Ibland är det bra att få tag på nytt, men när det finns så mycket skatter redan... varför inte leta där först? 
 
Jag har även lyckats förmedla en bok till en person som jag tror kommer älska den. Det kanske någon av er också gör: Kaosologi av Micael Dahlen. Den är magnifik i sin briljans och alldeles, alldeles underbar. Läs, låna, lyssna, köp! Vilket som nu passar dig bäst. Jag kommer återkomma till den här boken fler gånger i livet. Den ger perspektiv, haha och aha genom hela boken. Älsk! 
 
 
Hur har du haft det? Har det hänt något särskilt eller osärskilt som du vill dela med dig av? 
 
Jag hoppas kunna komma med något önskeinlägg i veckan. Några utkast är klara, men jag tänker inte lova något. Livet pågår ju samtidigt. Det är väldigt roligt ändå, att få skriva sånt som ni efterfrågat. Det kommer så småningom om inte annat :) 
Om när jag lärde mig mental tuffet på riktigt

Alldeles spontant tittade jag, i höstas, på utbudet av kurser på Örebro universitet och snubblade över en kurs i MBSR – mindfulnessbaserad stressreduktion som gick på halvfart kvällstid, halva terminen. Det var nog sista dagen att söka till vårens kurser när jag klickade på sök-knappen, full av pepp på att få gå. Blev reserv både i första och andra urvalet, till min förvåning, och kände mig lite nere för att saker bara sket sig. Fick mail några dagar innan om att jag fick plats ändå. Lyckan! 

 

 

En MBSR-kurs följer oftast ett standardformat om 8 tillfällen à 2,5 timmar samt en dags tyst retreat. Då detta var en kurs på universitetet behöver även forskning och examinering tas hänsyn till. Kursen var därför ett par veckor längre, men då handlar det om att vi även skulle skriva ett PM (som en mindre uppsats) med koppling till forskning inom området MBSR, meditation och mindfulness. Mitt fokus var att genomgå en MBSR-kurs och förhoppningsvis lära mig mer om mindfulness och meditation. Att få betyg i kurs eller på PM var inte viktigt. Jag har akademiska poäng så det räcker och blir över redan. 

 

MBSR-kursens utformning

MBSR följer som sagt en färdig form. Varje träff hade ett tema, vi tränade meditation i olika former som exempelvis andetagsmeditation, i rörelse (att gå extremt långsamt och fokuserat) och kroppsscanning, moment som yoga fanns med – inte som träning utan genom att sträcka och böja på kroppen och utforska upplevelser i samband med det. 

De teman vi hade var exempelvis behagliga upplevelser, självberöm, obehagliga upplevelser, känslor, självkritik. Dessa presenteras i en logisk ordning och mellan de olika tillfällena förväntades vi även träna på övningarna utifrån veckans tema - varje dag. Stor vikt lades även vid att inte gå händelserna i förväg. Vi håller oss till en vecka i taget, det ska inte forceras. 

"Ju mindre du försöker uppnå något, desto bättre kommer det att gå" var mantrat. Dock sjukt svårt att förstå hur det går till – att inte försöka uppnå något. Att låta det komma till en… 

Mot slutet hade vi en tyst retreatdag. Hur den var vill jag nog återkomma till i ett eget inlägg snart. 

 

Mina förväntningar vs. mina upplevelser

Även om jag gick in i det hela med ett "öppet sinne" så fanns där nog ett par förväntningar. Dels att jag skulle komma djupare in i avslappning och tänkte mig att det skulle bli som när en nästan, nästan somnar vid avslutet på en yogaklass, där i savasana (död mans position). Det var helt fel. 

Faktum är att jag en bit in i kursen fick högre stresspåslag och ökade stressymtom. Dock sjönk de snart igen och i slutänden var jag nere på rekordlåga KEDS-poäng, vilket även stämde med min upplevelse i stort. 

Saken är väl den att MBSR faktiskt handlar om träning, mental träning. Boken vi utgick från heter Mental tuffhet (pga läraren har skrivit boken) och det var precis det vi jobbade med. Att öva upp vårt fokus och förmågan att återföra fokus varendaste gång den vandrade från uppgiften, att kunna se saker för vad de var och acceptera dem för vad de var (obehagligt som behagligt) och att kunna betrakta våra tankar, känslor och beteenden. Det är ingen lätt sak, därför blev det en påfrestning ibland. Det kräver att en går in i sig själv och kanske utmanar sina invanda tankar, känslor och beteenden för att på sikt kunna jobba med att ändra dem till mer hjälpsamma sådana. 

Jag hittade saker i mig själv som jag inte kunnat se förut, jag lärde mig saker om mig själv som jag kanske inte velat lära mig tidigare. Men jag har även kommit mycket längre än jag tidigare gjort. På kort tid. Jag har lärt mig oerhört värdefulla redskap och har hittat en enorm trygghet i mig själv. Jag kan inte nog poängtera hur givande den här kursen har varit för mig, även om övningarna har fått mig att börja gråta ibland, även om det krävt mycket tid och engagemang. I slutänden har det helt klart varit värt det. 

Det har verkligen hjälpt mig att kunna se på mina tankar och känslor utifrån, att kunna ta ett kliv bak och betrakta dem och justera mina beteenden. Jag har hittat nya meditationstekniker och fått snabbare vägar in i meditativa tillstånd (det är inte så avancerat som det låter faktiskt, att komma ner lite i varv helt enkelt). I början krävdes minst tio minuter innan jag ens kunde känna en antydan till att komma in i det, idag kan 10 minuter vara fullt tillräckligt för att omstarta hjärnan och få en snabb återhämtning. 

 

 

 

Något vi även jobbade med var Mind power break (MPB) som är en snabb check med sig själv. Att stanna upp, fråga sig vad det är som händer just nu, känna igenom kroppen och lyssna på tankarna osv. Bara att kolla av med sig själv vad som händer och vad en behöver just nu. De här småstoppen i vardagen har varit väldigt viktiga. Det blir svårare att dras med i oro och ältande när en stannar till och frågar sig vad som känns och vilka tankar som snurrar samt frågar sig hur rimliga de är när en kliver utanför sina tankar. Genom allt detta har jag kunnat se var i kroppen jag känner av saker innan de blivit tankar och känslor. Hur känns oro, hur känns ängslan, hur känns nervositet, hur känns nedstämdhet? Små, små nedslag av medveten uppmärksamhet och perspektiv gör att jag inte lika ofta kommer hela vägen till ångest till exempel. 

Det är inte så att detta på något vis tar bort något eller botar något, men jag kan så mycket mer om mig själv och hur jag fungerar att jag kan hantera obehag och jobbiga tankar/känslor på ett helt nytt sätt. De hinner inte få fäste som förut. Jag känner mig mentalt tuffare än tidigare. Än någonsin tidigare faktiskt. (Kan ha med åldern att göra också visserligen). Ni fattar. 

 

Sammanfattningsvis...

 Jag är otroligt glad att jag fick chansen att gå kursen, nöjd över att jag genomfört den och stolt över mig själv som kommit så mycket längre fram i min egen utveckling och i mitt arbete mot högre välmående. Jag hoppas att även du som läser hittar saker som gör detta för dig under året som kommer. Detta funkade för mig just nu, men vi är ju alla olika.                    

 

 

 


Paradoxen med utmattning

Det har dykt upp förut här på bloggen. Allt det motsägelsefulla i att drabbas av sjukdom på grund av stress och tillfrisknandet därefter. Gör så här, men inte för mycket. Gör inte så, men inte för lite. Helt obegripligt. 


(null)



Texten nedan delade jag nyligen på instagram  men alla kanske inte läser där så ni får ta del av den här också. 


En paradox är att en går från att se sig själv som en stark och frisk person, som alltid kan ta i lite mer. Tills dagen du blir sjuk i en sjukdom du inte vill veta av, inte vill ha med att göra, inte bett om eller någonsin trott dig kunna drabbas av. Enda sättet att börja bli frisk från den är att acceptera den jäkla sjukdomen och dess begränsningar, vilket du antagligen känner stort motstånd till. När du accepterat sjukdomen gäller det att ta hänsyn till den i ditt fortsatta tillfrisknande, men – STORT MEN – du får inte fastna i en offerroll eller i bilden av att du är en sjuk och ömtålig människa. För då kommer du aldrig bli frisk! Du ska utmana dig själv, men inte ta i så du spricker. Igen. Du ska framåt, inte tillbaka. Bli frisk, men inte så pass att du riskerar att falla dit igen. Du ska inte vara ett offer och tycka synd om dig själv, men ändå aldrig någonsin mer ignorera riskerna… Lycka till! 



(null)



Tack för de önskemål och funderingar jag har fått in från er. Jag jobbar på inlägg utifrån era önskade teman. Gissningsvis hade de kommit upp ändå eftersom det var saker jag gillar att skriva om :) 


Ha en finfin tisdag!