Sju lärdomar jag fått av fjällvandring

 

Fjällvandring, eller vandring i natur överhuvudtaget, har blivit alltmer populärt senaste åren. Det märks inte minst på sommarens artiklar om vandrare som larmat räddningstjänsten. Många har gett sig ut oförberedda, hamnat fel, blivit trötta (!) eller skadat sig. Fjällvandring kräver förberedelser, utrustning och kunskap.

 

Jag är uppvuxen med att vara mycket ute i naturen. Min man likaså. Vi har det med oss. Han fjällvandrade som barn, medan jag kom till de riktiga fjällen först som tonåring när vår familj tog sig upp till Abisko. Min man är dessutom idrottslärare och har fått en del via sin utbildning och sitt yrke. Jag litar främst på honom även om jag kan få igång ett stormkök och sätta upp ett tält.

Det är inte underligt att våra barn fått starta tidigt. Vår första vandring gjorde vi för tre år sedan.

Men, det jag har lärt mig om vandring handlar egentligen inte så mycket om överlevnadskunskaper. Det handlar om att skala av och att vara i det som är.

 

 

Att klara sig med det en har med sig

Du kan inte packa hur mycket som helst. Du kan knappt packa det du behöver ibland. Varje gram räknas när du ska vara ute några dagar. När du inte kan komplettera med något för att du glömt det. När du bara har dig själv och det som du kan bära känner du dig rik och tacksam för det du har. Det är min upplevelse. Rik och tacksam. Insikten om att en inte behöver så mycket som en tror. Samt att uppfinningsrikedomen växer när materialet är begränsat.

 Den avskalade känslan skapar utrymme för så mycket som är svår att få annars.

 

 

Att sätta en fot framför den andra

Under vandringen ska du framåt. Du kanske får skoskav, eller värk någonstans där väska och utrustning trycker och skaver, men om du stannar blir du kvar där du är. Det kommer ingen buss du kan hoppa på i farten för att du har ledsnat på att gå. Därför fortsätter du med ett steg i taget. Runt en krök, över en kulle. För bortom varje liten knix finns en ny vy och när du vänder dig bakåt kan du se att du faktiskt har rört dig framåt. För att inte bli avskräckt av de väldiga vyerna och avstånden är det mycket värt att ha fokus på just ett steg i taget.

 

 

Tiden får en mindre betydelse

 Klockslag, minutrar, hålltider, lunchdags. Allt det tappar i betydelse. Du vaknar när du vaknar, du går tills du behöver vila, du äter när du är hungrig och du sover när du är trött. Back to basics. Du behöver inte stressa, du måste inte jaga och vara på en viss plats en viss tid. Även om du har siktet inställt på vissa stopp och att hinna fram någonstans innan det blir kväll kan dagen fram till dess formas efter behoven.

 

Du får träning i att lyssna in kroppen

Vandring är ett bra tillfälle att lyssna in kroppens signaler. Även om du måste fortsätta att sätta en fot framför den andra när det är tungt och skaver så har du samtidigt skalat bort många distraktioner. Det gör det ofta lättare att känna in och följa kroppens signaler. Du tar in dina vilopauser med fler sinnen och mer innerligt. Allt blir tydligare och du har färre saker som stör dig från att känna in och lyssna av din egen kropp.

 

Att vara i tystnad

Att befinna sig i fjällvärlden innebär att befinna sig i en tystnad som går att ta på. Det är få stunder i livet som jag upplevd den sortens tystnad. Den går nästan att ta på. Dessutom är det lätt att en går in i denna tystnad på de ringlande stigarna. Det är oerhört meditativt. Jag tror även att det kan vara stärkande att vara i tystnad tillsammans med andra. Dina medvandrare, familjen eller vänner, och du i tystnad. Helt utan förväntningar eller press på att prata. En kan lära sig mycket av det.

 

Annpassningsbarheten

När jag befinner mig där ute i det vilda, med bara det jag kan bära till hands. Utan elektronik och underhållning så inser jag hur anpassningsbar jag är. Att vi snabbt kan ställa om från ett läge till ett annat. Att vi vänjer oss vid något nytt när förutsättningarna förändras. Jag glömde det, när jag blev sjuk i utmattning. Innan min sjukskrivning hade jag tunnelseende och kunde inte se att något någonsin skulle kunna förändras. Nu vet jag och jag tar den lärdomen med mig vidare.

Att jag är starkare än jag annars tror

Utanför min komfortzone har jag fått uppleva hur stark jag kan vara. Uthålligheten och tåligheten är ganska hög ändå. Men kanske blir det så. I tystnaden och det meditationslika tillstånd som en försätts i vid vandring kanske vi fördelar om. Hjärnan vilar och stressen sjunker. Våra tankar tystnar och vi gör det vi är gjorda för. Vi stretar och bär. Våra ögon får sträcka ut sin blick och våra öron slappna av. Det är klart att våra kroppar kan vara starka då.

 

 

Just biten om styrka gäller givetvis inte när jag varit som sjukast i utmattningssyndrom. Då klarade jag knappt att gå till skolan för att hämta barn från fritids och dessutom gå hem igen. Men 2016, när jag varit sjukskriven i mer än ett halvår, gjorde jag och min man en kortare vandring. Det var nästan så jag kunde känna hjärnan läka där i den väldiga naturen trots att benen trampade och kroppen bar tungt. Stillheten och kravlösheten, tystnaden och de väldigt få sinnesintrycken gör sånt med hjärnor som är trasiga.

 Jag ordinerar mig själv att fortsätta hänge mig åt naturupplevelser från och till varje år, livet ut. Det borde alla göra.

 
 
Emma

Vilket bra inlägg! Jag har inte fjällvandrat på flera år så i höstas när jag var till Sarek blev jag positivt överraskad över hur många yngre det var som fjällvandrade. Det märktes att det blivit populärt, det är roligt.

Svar: Tack snälla! Visst är det kul att många fler har fått upp ögonen för det. Det är tuffare än vad en tror många gånger, men belöningen som kommer är guld värd. Naturupplevelse deluxe!
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress