#metoo
Jag ligger hemma i mörkret med yrsel och värk. Lite typiskt att krascha ihop efter ett inlägg om att ha kontroll och att vara stark. 
 
Det irriterar mig att det blir ett bakslag igen, men jag vet att det går över. Det är en förklaring till min tystnad här.
 
Kanske är det för lite vila i kombination med starka känslor. För ni har ju sett #metoo som syns ÖVERALLT antar jag. Det skär verkligen i mig när jag läser alla hemska vittnesmål från kvinnor jag känner eller följer. Hur mycket smärta och orättvisa har vi burit på genom livet? Hur ensamma har vi känt oss i detta? Jag blir hudlös och berörs hela vägen in. Samtidigt känner jag mig hoppfull. Kanske kan mina barn få bättre förutsättningar än vi fått. Kanske kan vi reda upp detta nu när pandoras ask ändå är öppen? Jag hoppas det. 
 
I brist på ork kopierar jag min text som jag häromdagen delade i mina sociala kanaler. Till mina barn, mina systrar och medmänniskor: 
 

Jag går sönder när jag läser alla inlägg som strömmar ut på sociala medier just nu. Skriver, skriver om. Lägger till och lägger till... det blir inte tillräckligt någonstans...

#metoo Handlar inte bara om de grövsta övergreppen, de handlar om allt det som vi fått stå ut med hela livet. Från att bli dragen i håret och tagen på brösten redan i lågstadiet som barn och sedan få höra från vuxna att "han är nog lite kär i dig" som om vi skulle vara tacksamma för att någon tycker en är söt. I don't fucking care om han är kär i mig! Det är vad jag lär mina barn nu. Det spelar ingen roll vad någon annan känner - om ni inte vill är det inte ok!

#metoo handlar även om att bli daskad på rumpan av chefen eller värre, män som blänger på ens kropp på sätt som får det att krypa i kroppen - på stranden, i affären, under din promenad osv (hände bland annat på semester där bilden är tagen, på stranden med min man och mina barn runt mig). Det är män på krogen som inte tar ett "nej, jag är inte intresserad av att prata med dig jag har annat för mig" utan istället blir hotfull, hånfull eller elak. Det är gångerna vi fått gå hem med nycklar mellan knogarna för att försvara oss vid överfall, pratandes med någon trygg person i telefon. Ifall det värsta händer. Det är att aldrig ge sig ut på promenad eller löprunda ensam när det är mörkt. Att inte boka den sena tvättiden... att bli drogad eller nersupen av någon som antagligen har en plan med det...

Det är skämten, antydningarna, att anpassa sin klädsel, att bara skratta lagom mycket för att inte missförstås. Det är all rädsla genom hela livet! Jag kan fortsätta hela dagen och ni andra kan säkert fylla på.

Och nej, #inteallamän inte varje dag för varje enskild person nödvändigtvis, MEN #allakvinnor ALLA KVINNOR vid flertal tillfällen under livet. Så för mina barns skull, deras vänners skull och alla som varit med om värre saker än jag måste jag ändå skriva något om detta 👊 Me Too!

 
Annica

Tänker på dig<3<3<3.
Hoppas du snart får energin tillbaka och mår bättre igen.
Läste ett bra inlägg från politikern Ulla Andersson i Aftonbladet
idag kring regeringens sjukpolitik och hur FK arbetar efter
en ny praxis som inte är hållbar och bra.
Det är fler och fler som reagerar,även en del av våra politiker,och det känns så bra.
Det var så klokt skrivet och jag tänkte på dig Linnea ,som
med många andra inte får bli friska i sin egen takt oavsett hur lång tid det
att återhämta sig.
Var rädd om dig.<3
Styrkekram!
Annica

Svar: Tack! Jag tänker på dig också! Jag läste det inlägget jag med. Väldigt bra måste jag säga. Det är inte hållbart för samhället, något behöver förändras. Kram
bylittlenea.blogg.se

Lotta

Nej Krister. Det här var inte rätt forum att berätta om dina trauman. Låt #metoo handla om kvinnor. Låt oss få ta plats och tala utan att behöva höra "inte alla män" eller "jag har faktiskt också". Det kanske är det det handlar om i grunden. Vi har aldrig fått berätta. Ingen har velat höra, för det har ju alltid varit så. Jag hoppas det är slut med det nu. Den här gången ska det handla om KVINNOR. Utan att fokus ska skiftas till män. Om män vill berätta, så kan de vänta. Nu är det vår tur.

Svar: Tack för att du tog dig tid att svara Lotta. Verkar som att Kristers kommentar försvann. Jag såg den, men har legat efter i mitt svarande och därför inte skrivit något till honom själv. Hoppas han får hjälp med sina trauman oavsett.
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress