Hur utmattningssyndromet påverkat min familj

Stress, ångest, depression och andra liknande tillstånd orsakar oftast ett stort fokus på den drabbade. Omgivningen kan lätt glömmas bort, men även omgivningen drabbas av de svårigheter som dessa sjukdomar orsakar. Det går inte att förneka att det har påverkat hela min familj väldigt mycket.

 
 
Utmattningssyndrom innebär ofta en stor självcentrering. Även när jag ägnade all min vakna tid åt att tänka på hur jag skulle göra allt bra för andra, och vara andra till lags så var mitt fokus på mig själv. Jag kämpade för livet med att hålla nosen över vattenytan. Det är så det funkar. Det finns ingen energi över för något annat när du mår riktigt dåligt. En väldigt stor del till varför jag slutligen sökte hjälp var faktiskt att jag inte längre kände igen mig själv. Jag tappade empatin nästan helt. Jag är annars en väldigt empatisk person, jag bryr mig mycket om andra. Men där och då kunde jag inte bry mig om andra. Stressen, utmattningen och ångesten krympte mitt synfält. Det är bättre idag. På det viset har jag hittat tillbaka igen.

 

När jag gick in i väggen och sjukskrevs tog allt stopp. Min man fick ta över prick all markservice. Jag låg i ett mörkt, tyst rum hela dygnen. På en riktigt bra dag kanske jag kunde tömma diskmaskinen, men inte fylla på igen. Jag tappade förmågan att tänka ut maträtter och jag kunde inte följa recept. Matlagningen släppte jag helt. Samt mycket annat.

 

Han löste allt, utan att klaga, min man. Det var nog inte lätt för honom, men ingen skuld lades på mig. Jag är oerhört tacksam för det stöd han visade mig, även när jag inte förstod att det var vad jag fick. Stöd och hjälp alltså. I början bar jag på så mycket ångest som jag inte alls förstod mig på. Jag kunde inte förstå varför han stannade, eller lät mig stanna kvar. Men det gjorde han, trots att jag inte var den jag tidigare varit.

 

För barnen var det till en början mycket svårt att förstå. De var tvungna att anpassa så mycket och deras liv hemma blev inte som vanligt. De kunde inte stoja och leka, inte ropa och låta för mycket. Min hjärna klarade inte det. Det var sällan möjligt att ta hem kompisar. Jag klarade inte av att läsa sagor som jag alltid gjort innan och kunde inte heller hjälpa till med läxor. Efter en tid såg jag hur de började hyssja varandra när de såg att jag inte var helt pigg, eller när de trodde att jag inte var det. De vände i dörren när de såg att jag låg under täcket, utan att säga vad de ville. Vissa meningar började med: ”jag vet att det inte kommer gå, men….” eftersom jag inte orkade leka, prata, busa eller hitta på saker.

 

Det här är det allra svåraste med min utmattning. Att jag drabbas är en sak, att mycket har känts orättvist är en annan sak…men att mina barn påverkats så här är det allra tuffaste att svälja. De ska inte behöva ta hand om mig och mina behov på det viset. Det är inte rätt att jag gått sönder för jobbet och de får betala priset för det. 

 

Allteftersom jag blivit klarare i huvudet och orkar mer har jag försökt att säga ja så ofta jag kunnat, när barnen frågat. Jag försöker vara tydlig med att de gärna får fråga mig om saker, men att jag säger nej när det inte går och ja när det går. Det är alltid ok att be mig om något, det är ok att komma till mig när jag vilar och så vidare. Jag är tydlig och säger till när jag ska vila, ungefär hur länge, men även att dörren är öppen om det är något. Jag säger till när jag mår dåligt på något vis så de vet om det, men har varit oerhört tydlig med att inget som händer min kropp eller hjärna är deras fel. De behöver inte hyssja varandra eller tro att min huvudvärk beror på att de pratat för mycket eller för högt. Inget är deras fel.

 

Men de är barn, vad vet jag om hur de tolkar det där inne i sig själva. Vi pratar om det, de ser själva att det blir bättre. De ser en glad mamma allt oftare och en som gärna busar, spelar spel och lyssnar när jag kan. Jag är skyldig dem det och jag har saknat det. Jag leker hellre 20 frågor vid middagsbordet än viker tvätten. Vi försöker alla att komma ikapp.

 

Sedan en dryg månad tillbaka har min man gått ner i arbetstid. Han behöver det. Jag jobbar 80%, han jobbar 80%. Det kostar oss pengar, men vi värderar tiden högt. Jag jobbar fem dagar i veckan och slutar tidigare än mina kollegor. Jag har svårt att hålla igång för långa dagar och den lösningen passar mig bäst. Min man har en ledig dag i veckan. Det ger honom tid då han kan koppla av och inte ha ansvar för allt eller skjutsa barn hit och dit. Istället kan han kanske åka ut i skogen och fiska. Under hans lediga dag är han helt befriad från plikter hemma (även om det oturligt nog har krockat med någon tandläkartid för barn och utvecklingssamtal redan). Han får även mer avlastning nu eftersom jag idag klarar att köra bil, vara med barn på aktiviteter och planera samt laga mat, de allra flesta dagar i alla fall. Inte alltid dock.

 

 

Vi jobbar på att skapa ett liv där allas behov kan respekteras, där vi har en bättre balans, där det kan finnas luft samt där alla är med och gör vad de kan för hela familjen. Barnen får ta mer ansvar (de är ändå 12 och 9 år) och vi vuxna kanske får släppa saker som inte är helt viktigt, egentligen. För kanske kan dammande och skurande vänta om vi har en mysig fredagsfilm på gång. För är det inte mer värt att ha en stund tillsammans med fokus på varandra? I det stora hela. Vad kommer vi minnas när vi ser tillbaka? Dammet i hörnen eller tiden tillsammans?

Lotta

Du har så rätt! Det här att det drabbar barnen är det värsta med hela sjukdomen. Skammen att inte orka med som man vill, att man inte orkar med höga ljud, inte har tålamod och måste vila ofta, har varit väldigt tungt för mig. Säger att jag har tröttsjukan, mina barn är ju inte så stora. Jag blir ledsen när jag ser att de anpassar sig efter mig, för det ska de inte behöva göra. Inget av det är ju deras fel!

Jag har också en fantastisk man som ställt upp hela tiden. Funderingar från mig har också varit varför han stannar kvar? Vore det inte bättre om han hade en fru som orkade hitta på saker, vara social och leva ett "normalt" liv? Jag ser att han är väldigt trött emellanåt, och jag försöker göra så mycket jag kan för att han inte ska behöva dra hela lasset. Han har aldrig klagat.. Om jag gjort samma om det varit tvärtom? Jag vet inte.. Jag hoppas det.

Svar: Jag hoppas också att jag hade gjort samma sak för min man, precis som du skriver. Men jag tror nog det ändå. Med tanke på hur mycket jag oroat mig för hans välmående medan JAG varit sjuk så...
Men när det gäller barnen så är det bästa vi kan göra att försöka reparera det längst vägen framåt och ge allt vi kan ge. Små stunder av närvaro kan vara bättre ändå. Jag tänker att innan sjukskrivningen och att ligga däckad i ett mörkt, tyst rum var jag nog ingen rolig mamma alla gånger heller. Nu har jag mycket bättre förutsättningar för att vara en good enough mamma som har roligt med mina bar, vid tid och tillfälle :) Vi kommer dit och att vilja vara den mamman och frun är nog värt mycket bara det. Kram
bylittlenea.blogg.se

Annica

Livet är här och nu.❤️❤️❤️
Att göra så gott det går framåt.Det är det som betyder något.
Det är verkligen så att det är många runt omkring som drabbas när vi blir
sjuka i utmattning och andra sjukdomar.
Som du skriver så otroligt sorgligt att ens egna barn och närmaste också
får betala ett högt pris för en sjukdom som egentligen handlar om brister
i vår arbetsmiljö och vår stora press på oss själva i olika sammanhang.
Så otroligt fantastiskt att våra närmaste står kvar när livet är svårt och det
känns som att man har förlorat sig själv och tappat lusten till livet.
Det kommer ju en vändning då det börjar kännas lite bättre.Man väljer livet igen
och kan rikta sig lite utåt igen från den bubbla man har befunnit sig i.
Då man på nytt kan finnas till för de närmaste igen om än i liten skala efter dagsform
och ork.
Jag hoppas och tror att vi i en snar framtid har ett arbetsliv där normen för heltid inte måste
vara åtta timmar.Att det i en framtid finns möjlighet att arbeta deltid utan att det ska slå
så hårt ekonomiskt för att man väljer att leva också.Inte bara överleva.
Jag tycker du och din man gör så rätt.
Pengar betyder mycket men inte allt.
Livskvalité, ro i själen och att orka finnas till för sina närmaste.❤️❤️❤️
Att orka finnas till för sig själv.
I en framtida yrkesliv ,om jag blir frisk ,kommer jag att prioritera tid framför heltidsarbete.
Önskar att jag hade gjort det tidigare i mitt yrkesliv.
Kanske,kanske hade jag inte blivit så sjuk som jag blev.
Var rädd om dig Linnea.
Kram från
Annica❤️

Svar: Ja, det är sorgligt att se hur ens närstående drabbas. Det är även en sorg att jag lagt så mycket energi på att finnas till utanför hemmet, för andra än min familj. Det är ju slående när de gjort undersökningar bland äldre och frågar vad de ångrar med sitt liv. Det är sällan som någon nämner att de jobbat för lite. Snarare att de missat mycket i sina relationer till närstående. Jag tänker att vi har chansen nu att fixa det i förväg. Att ge våra relationer förtur och fokus, även om jobb/inkomst/sammanhang är viktigt det med. Jag skulle inte vilja vara hemmafru exempelvis, men jag vill ha en balans där både jag själv, familj/vänner och arbete får rum.
Ta hand om dig Annica och tack för alla dina kloka kommentarer. Det är så roligt att läsa <3
bylittlenea.blogg.se

Anonym

Åh du o din man är så kloka! ❤️

Svar: Åh, ja vi har lärt oss den hårda vägen och vi försöker rätta till det nu. Vi är på väg mot hur vi vill ha det, men inte helt i mål än. Tack <3
bylittlenea.blogg.se

Erica

Så modigt och härligt att ni vågar prioritera tid. Jag gör det också. Men det är att gå emot normer. Heja er. <3
Undrar även - hur enkelt eller svårt var det för din man att på sitt jobb gå ned på 80%? Jag är ju inne på att göra detsamma.
Förresten, inser att jag inte det, är du sjukskriven på 20% eller tjänstledig eller liknande?
Kram!

Svar: Ja, det är att gå emot normer när en jobbar mindre. Det har delvis varit nödvändigt för oss att göra så, även om det innebär minskade inkomster under tiden. Min man är lärare och kunde få ett schema på 80% under detta läsår. Det kan vara svårare för honom att gå ner i tid mitt i en termin däremot. Nästa läsår kanske han jobbar mer igen, det får vi se då.
Jag är tjänstledig just nu och kan därför pussla lite med mina procent. Jag är väldigt tacksam för möjligheten att vara tjänstledig. Efter ett års sjukskrivning blev jag nekad sjukpenning, då jobbade jag 50% och var på väg mot 75%. Att bli av med sjukpenningen innebär att behöva gå upp till 100% från en dag till nästa eller att gå till arbetsförmedlingen (antingen helt eller för den delen du inte kan jobba för att söka lättare jobb på ex 25%) vilket var helt orimligt. Att kunna ta tjänstledigt innebär att jag inte får någon inkomst för timmarna jag inte jobbar, men det tillåter mig att kunna läka och bli frisk istället. Något min läkare dessutom rekommenderat mig att försöka göra, när sjukintygen inte längre godkändes. Kram
bylittlenea.blogg.se

Wilda

Tack för att du skriver denna viktiga text. Så viktigt att ta upp barnens perspektiv i detta, och att det lika mycket blir en förlust för de närstående som för den som blir sjuk. Känner igen mig mycket i att jag inte kunde bry mig om någon annan när jag var sjuk. Kanske för att jag innan också hade brytt mig alltför mycket om alla andra utom mig själv.

Svar: Ja, barnens perspektiv (och andra anhörigas) hörs inte lika ofta. Jag tror många föräldrar känner en enorm skuld och skam över att inte kunna ta hand om barnen. Eller i allmänhet att inte räcka till för partner, vänner och släkt.
bylittlenea.blogg.se

Anonym

Verkligen sant! Att familjen drabbas är oundvikligt när man blir riktigt sjuk och det kan ju tyvärr ge ännu mer ångest än man redan hade. Svårt är det!

Erica

Helt rätt att ta tjänstledigt, förstår precis situationen. Jag har också övervägt det. Trist dock att sjukintygen inte godkändes längre, fastän du inte var frisk. Kämpa på. Kram <3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress