Vägen till min långtidssjukskrivning (och hur jag kämpade emot)

För fyra år sedan började, enligt anteckningar från vårdcentralen, mina första stressymptom yttra sig. Jag minns det inte, men det är vad jag sagt till läkaren. Troligtvis fanns symtom redan tidigare, men jag förstod nog inte det. Fyra år sedan, alltså 2013.

 

Våren 2014 blev det så illa att jag sökte hjälp på vårdcentralen. Vad som blev illa var att jag hade konstant hjärtklappning och ojämn puls. Dygnet runt, i ca tre veckor innan jag ringde vårdcentralen. Jag fick komma direkt. Sköterskan jag pratade med fick övertala mig att jag var tvungen att kolla upp det och att mitt hjärta gick före jobbet. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle kunna åka ifrån jobbet bara sådär mitt på dagen. Herregud, hur ska det gå liksom!

 

Läkaren jag träffade då kom fram till att inget var fel på mitt hjärta. Allt jag berättade om tydde på stress och att jag behövde sjukskriva mig. Sjukskriv dig en vecka, sa läkaren.

 

Nej, jag har inte tid att vara sjukskriven, svarade jag.

 

Får jag skylla mig själv här? Är det mitt fel att det därefter gick för långt? För att jag var för lojal och kände att jag verkligen behövdes på jobbet (oh, the madness). För att jag inte kunde se mig själv som en sjukskriven person. Jag, gå  hemma utan att vara ”sjuk”…? Det är ju orimligt. Hur ska resten av universum klara sig?

 

 

Vad jag gjorde istället var att vända mig till min arbetsplats för att ta upp vad läkaren sagt, att min kropp reagerade på stress. Jag fick möjlighet att träffa en psykolog. Psykologen sa till mig att ”nej, sjukskrivning är definitivt inte det bästa för dig”. Vi pratade och pratade, men hittade inte mycket att reda i egentligen. Jag fick kloka frågor och några redskap med mig, jag fick prata ut, gråta någon gång och få lite mer insikt i mig själv. Det var ett begränsat antal samtal och vi hade ett möte med min arbetsgivare när våra samtal började ta slut. Om vikten av att ändra vårt arbetssätt, för det vi hade då kunde leda till värre saker. Inget ändrades.

 

Jag tränade, bland annat kom jag igång ordentligt med yoga, men var även ute och joggade i friska luften, simmade ibland, gick dagliga promenader på 30 minuter i dagsljus, året om. Träning är ju bra stresshantering, sånt vet alla, det är sen gammalt osv.

 

För tre år sedan i slutet av 2014, tog samtalen slut och jag kände mig inte alls redo att hantera allt på egen hand. För att skapa lite luft i livet gick jag ner i arbetstid januari-juni 2015. Jag var ledig en dag i veckan, fick uppleva självsamhet för första gången på flera år och ägnade tid åt att skriva och skapa, promenera och fotografera.

 

Sommaren 2015 kändes lite lättare sådär som somrarna brukar göra för mig. Efter semestern var jag dock inte ett uns utvilad någonstans. Det kändes enormt tungt att återgå till jobbet. Trots fyra veckor av väldigt lugn och skön semester. Jag hade inte kommit ikapp. Och jag hade inte längre en dag i veckan ledigt.

 

 

För två år sedan har jag en stor minneslucka. Hösten 2015 minns jag knappt. Jag hade en mängd stressymptom mer eller mindre regelbundet. Värk i huvud och ögon, gråten i halsen, hjärtklappning dygnet runt, svårt att sova hela nätterna, svårt att koncentrera mig, glömde saker, minnesluckor (typ, varför står jag i det här rummet just nu? Hur kom jag hit? Minns inte att jag kört bilen till jobbet), yrsel, irritation, ångest med mera.

 

Jag fortsatte att promenera och även yoga, men hade svårt att hålla fokus länge nog för att räkna till fem andetag. Jag fick lämna passen för att jag blödde näsblod eller för att jag inte kunde komma ihåg om jag använt höger eller vänster fot sist. Jag slutade gå dit för jag blev orolig för att inte kunna hitta parkeringsplats/komma försent/kände panik inför allt som kunde gå fel/whatever. Jag började med morgonmeditation för att få rätt fokus inför dagen. Jag sade åt mig att skärpa till mig, att tagga till och försöka mer, hårdare, bättre. Ingen annan klagar ju. Hur svårt ska det vara?

 

Men allt fortsatte att bli mer och mer av en enda stor minneslucka i mitt liv.

 

Tills den dagen i december 2015 när det tog stopp. Just där och då i vintermörkret gick jag en ilsken promenad i kylan och tänkte att antingen går jag rakt ner i Svartån eller så går jag hem och ringer vårdcentralen direkt imorgon bitti. Eftersom jag absolut ville leva valde jag att ringa det där hemskt jobbiga och ångestfyllda samtalet. Trots att jag var helt säker på att vårdcentralen skulle skratta åt mig och säga saker i stil med: ”nej, nej, åk tillbaka till jobbet och ryck upp dig, lilla gumman”. Jag ringde bara för att kunna veta att jag hade gjort allt jag kunnat.

 

De svarade inte som jag trott. Min sjukskrivning började då. I små portioner till början, ryckigt och rörigt, med olika diagnoser som slutligen blev utmattningssyndromet som jag fortfarande idag, 2017 inte har skakat av mig helt.

 

 

Under all den tid som jag beskrivit här ovan, var just att bli sjukskriven min största skräck. Inte så mycket för ”vad ska alla säga” utan för rädslan för att för all framtid stå utanför arbetsmarknaden och ha svårt att hitta jobb igen. Jag var rädd för att bli av med jobbet jag hade, aldrig kunna få goda referenser och aldrig kunna hitta nytt jobb. Livrädd. Det var som om hela min värld skulle gå under om jag inte höll ihop. All den rädslan gjorde att jag slogs och kämpade för att inte hamna där. Så mycket rädsla under så lång tid. Var det mitt eget fel att allt blev som det blev? Jag vet inte.

Vad som faktiskt hände när sjukskrivningen var ett faktum hade jag aldrig kunnat förutse. Hur jag känner idag och vad den gjort med mig fanns inte i min världsbild då. Men det är nog ett ämne jag får lov att återkomma till.

Annica

Jag blir så ledsen när jag läser din beskrivning av hur det var för dig och din väg in i utmattning.
Du är så modig som vågar berätta om det.❤️❤️❤️
Jag känner igen mig i så mycket.
Alla symtom som man upplever i flera år innan man kraschar.
Att man inte har insikt och kunskap om vad som händer med kroppen och själen.
Man bara tuffar på ,blundar kanske omedveten för vad är alternativet?
Det är ju när man väl stannar upp och känner efter hur man verkligen mår som
kropp och själ för första gången verkligen kan signalera hur illa det verkligen är.
Den där läskiga känslan när man inte känner igen sig själv , inte kan tänka klart.
Bara en så djup känsla av sorg,kaos och meningslöshet.
En känsla av att ha förlorat sig själv.
En svart vägg.
Rädslan för att tappa all kontroll.Kontrollen som man kämpat för att ha då hjärnan
successivt har gett upp och börjar fungera illa fast man inte är medveten om det.
Världsbilden ändras för alla som genomgår kriser tror jag.
Även för en utmattning.
Vi bli aldrig desamma igen.
På gott och ont.
Kanske aldrig mer samma energi som förut men en medvetenhet om livet.
Livets skörhet men också en större förmåga att uppskatta små saker i livet.
Jag blir klokare av denna hemska sjukdom och vet för första gången på riktigt
vad jag vill med resten av mitt liv nu och när jag blir frisk.
Var rädd om dig.❤️❤️❤️
Kram från
Annica

Svar: Tack, jag har lite distans till det hela idag tror jag ändå. Jag såg nyligen ett inlägg jag skrivit ett halvår in i utmattningen där jag uttryckt att jag ville beskriva just detta - vägen till utmattningen, men då hade jag inte ord för det. Inte heller perspektivet tror jag. Idag var det lättare att beskriva det, även om jag kanske missat saker jag visste just i början. Det är en hemsk känsla när man inte känner igen sig själv och till varje pris vill försöka hitta tillbaka till sig själv. Vi blir nog inte densamma, men kanske är det en bra sak. För om vi blev precis samma skulle vi nog falla igen. Ta hand om dig! Kram
bylittlenea.blogg.se

Man i 40årsåldern

Tack för att du skriver denna ärliga text, en av de mest berörande texter jag läst på riktigt länge. Det betyder mycket att du skriver detta, mycket. Jag känner igen mig i varenda ord. Tack för att du är så modig och är så öppen. Förstår att det var väldigt känslosamt att skriva alla ord. Kram

Svar: Tack! Jag blir väldigt berörd av din kommentar och det känns bra för mig att veta att mina ord är betydelsefulla för någon annan. Jag har velat skriva den här texten länge, men inte kunnat. Jag har behövt perspektiv och distans till det för att kunna beskriva vad jag upplevde tiden innan jag blev sjukskriven. Kram
bylittlenea.blogg.se

Lotta

Tack för att du berättar! Vi är nog många som känner igen sig! Kram!

Svar: Tack snälla, fina! Kram
bylittlenea.blogg.se

Camilla

Tack för din berättelse. Att man lever i förnekelse, rädslan att bli sjukskriven och vad som ska hända med karriären...känner verkligen igen mig där. Och att man inte "har tid" att vara sjukskriven. Ja, ingen ska då komma och säga att vi utmattade är "lata"...

Svar: Nej, ändå sade jag till mig själv att jag nog bara var lat och borde ta i mer. Så galet. Nu vet jag bättre. Just att bli sjukskriven är så mycket mer än att "få vara hemma från jobbet". Det var en av mina största fasor. Ironin i att jag sedan fick slåss för att få vara sjukskriven när jag väl insett att det var vad jag behövde.... men men, det är en annan berättelse. Kram
bylittlenea.blogg.se

Jim

Din berättelse går rakt in, ärlig och känslosam, tack. Känner igen hur man verkligen försöker sakta ner, tar ledigt ja gör allt för att landa, men ja det går sådär och tillslut sitter man där mitt emot läkaren som sjukskriver en. Man förändras sakta, till det bättre, till något man inte trodde fanns. Man blir bra på ett annat sätt, värdesätter andra saker och värderar sig själv annorlunda. Ser fram emot kommande berättelser.

Svar: Tack för din kommentar! Ja, precis så är det. Vi förändras långsamt, men jag tror precis som du att det blir till något bättre. Vad roligt att du vill följa med framöver.
bylittlenea.blogg.se

Anonym

Känner igen mig i det Du skriver så väl. Har själv ”gått in i väggen” sen många år tillbaks och kämpar fortfarande med att ”ta det lugnt” fast jag är pensionär vilket faktiskt inte alltid är så lätt om man tillhör de kreativa och aktiva personerna. Stor kram till Dig.

Svar: Precis så, det är inte lätt att "ta det lugnt" när idéer och vilja finns. Det är inte lathet som gör att vi måste vila, det är snarare bristen på lathet. Ta hand om dig. Kram
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress