Det är fortfarande något som skaver
Jag har svårt att sätta fingret på det, men på något vis är det som om något fortfarande skaver i mig. Inte känslomässigt skaver så jag mår dåligt eller är upprörd/orolig/nedstämd. Det är mer som om jag står och stampar här och inte riktigt kan komma hela vägen i mål. Som om kroppen inte riktigt kan läka ihop sig helt och hållet. 
 
Jag vet inte riktigt vad som gör det. Även om jag inte kommer bli den jag varit efter utmattningssyndromet (vilket jag inte heller vill bli) så tänker jag mig en framtid där jag ändå kan ha hyfsad balans i kropp och själ största delen av tiden. 
 
Men något ligger och skrapar upp små hål här och där, helt random. Kroppen säger att det är något som inte är helt bra. För inte länge sen hade jag en sväng med dålig sömn. Nu har jag just haft en intensiv huvudvärksperiod igen, ögonen har haft det jobbigt och jag får utslag lite här och där som är fruktansvärt obegripliga och irriterande. Jag har aldrig haft problem med huden, utslag eller allergier tidigare i mitt liv. Jag hade inte glasögon innan heller. Allt det har kommit i samband med utmattningen och nu känns det som att jag har kört fast lite. 
 
Jag funderar och justerar och försöker komma underfund med vad det är som behövs. Ska något dras bort, läggas till eller måste jag gräva ännu djupare i mig själv? Hur? 
 
Det är jättesvårt verkligen. 
 
 
 
Förstår att det inte finns något perfekt läge att hamna i för all framtid, men jag har svårt att släppa de här små, irriterande, sakerna som hela tiden finns med i bakgrunden. Är jag för otålig? Kör jag för hårt? 
 
Fast vad har jag för val annat än köra på just nu? Jag har inte tillåtits vara sjukskriven för utmattningen det senaste året. Det har blivit många karensdagar på egen bekostnad och jag har inte råd med hur många som helst. Jag måste köra över signalerna ibland. Hur länge jag kan göra det och hur hårt vet jag inte. 
 
Jag vill ge kropp, hjärna och själ det som de behöver, men just nu kan jag inte läsa av behoven riktigt. Signalerna kommer och jag begriper inte vad de betyder. 
 
 
 
Annica

Försök vara trygg i att du har kommit så långt som du har gjort. ❤️❤️❤️
Även om vi lär oss hantera rädslor, katastroftankar och oro i livet i en utmattning
så blir det ärr som jag tror aldrig kommer försvinna helt.
Så mycket av oss själva ligger också i det undermedvetna och vill vi mer ,ibland omedvetet mer,än vad kropp
och själ mäktar med så kommer signalerna och symtomen tillbaka.
Förstår att det är tufft att behöva sjukskriva sig för utmattningen när du egentligen
skulle ha det stödet från samhället fortfarande.
Ibland kan viljan som är så stark att komma vidare och vilja så mycket med livet
göra att det börjar skava.
Jag tror det kan skava för att vi vill för mycket föt tidigt i en utmattning.
Själen och hjärtat är redo men inte kroppen och hjärnan.
Ibland läser man om uttrycket att vänta in sin själ.Men vid en viss tidpunkt i en utmattning
tror jag att det är precis tvärtom.
Vi behöver lära oss att vänta in kroppen då det tar tid att läka ihop.
Det tar tid att komma i balans igen.
Det är verkligen en konst att hitta den.
Håll fast vid hyggestunderna,ditt fantastiska skapande och acceptansen.
Du har kommit så långt.
❤️❤️❤️
Styrkekramar från
Annica

Svar: Precis! Det känns som att det stämmer. Först var det själen och sinnet som skulle komma ikapp, men nu är det oftare kroppen jag får vänta in. Det kräver ofta mer tålamod än jag har, men jag vet också var jag har varit och hur långt jag kommit. Denna krokiga väg alltså. Varm kram ❤️
bylittlenea.blogg.se

Camilla

Åh, jag känner igen det där. Så svårt att veta vad det är som inte är bra. Vad som fattas eller vad som är för mycket.
Kan det inte vara lite grann det där draget som många av oss som blir utmattade har: Vi vill så många saker, så mycket. På alla plan. Och så har vi inte orken riktigt men kör ändå.
Äsch, jag vet inte. Är ungefär lika förvirrad just nu :)
Ta vara på den insikt du ändå fått så här långt och var rädd om dig!
Kram!

Svar: Skönt att vi är fler som är förvirrade kring det här ändå. Ja, jag vill definitivt mer än både kropp och hjärna orkar med. Det är inte lätt att få tålamodet att räcka till alla gånger, men fint att vi har varandra i det här. Kram
bylittlenea.blogg.se

Chrissan

Känner igen mig. Varför tar det sån tid? Nu minns jag inte, men jobbar du full tid? Jag är ju fortf sjukskriven deltid och har på så vis ingen karens de gånger jag måste vara hemma pga utmattningen. Dessutom pratade Previa om att den dagen jag jobbar heltid igen ska ansöka hos fk om att slippa karens vid ev sjukfrånvaro.

Svar: Ja, varför tar det så lång tid? Jag blev utslängd från försäkringskassan för ett år sedan, när jag jobbat upp mig till 50% bara. I nuläget jobbar jag 80% och är tjänstledig resten. Får ingen som helst ersättning från FK längre så det blir karens varje gång jag är sjuk. Att ha det på min redan sänkta lön (pga tjänstledighet) blir dyrt för mig och familjen. Det gör det svårare att ”lyssna på kroppen” och innebär att jag ibland gör mer än jag vet att jag borde. Tyvärr.
bylittlenea.blogg.se

Jim

Att köra över signalerna kan ofta skrämma mig, jag borde inte men samtidigt fungerade det ändå, men på något vis känns det ändå inte bra, som att man lurar sig själv. Att låta saker få ta tid, jo, men man vill ju framåt, vill ha någon slags förbättring, lätt att bli otålig. Nä inte är det lätt. Hoppas du hittar en väg fram.

Svar: Precis som du skriver, det är inte lätt. En vill ju framåt och komma vidare utan att köra sönder sig själv helt. Igen. Ibland måste jag köra över mina signaler, det går så länge det går. Jag tror inte det är en hållbar lösning på sikt, men räkningar ska ju betalas. Så länge det inte blir för många steg tillbaka bör det fungera ett tag till.
bylittlenea.blogg.se

Ellen

Alltså åh. Sådan igenkänning. Jag jobbar fortfarande med att förlika mig med tanken på att jag inte kommer vara eller klara av samma som innan utmattningen, men det är fasen svårt. Och dagarna är alltid en balansgång mellan "kör jag för hårt?" eller "jag måste ju framåt i små steg, nu gör jag det här".

Stor, stor kram <3 Och du, heja oss som kämpar varje dag!

Svar: Ja, heja oss! Det är ingen enkel sak att balansera det här. Stor kram till dig också ❤️
bylittlenea.blogg.se

Fröken Duktig

Upplever samma fast jag har nog inte kommit lika långt som du än. Svårt att komma vidare och får perioder med mycket symptom men funkar ändå hyfsat. Jobbigt att funka men ändå inte liksom. Och som du säger med din sjukskrivning så är ju valmöjligheterna inte så stora... Hoppas att du kommer vidare snart. ❤

Svar: Det är verkligen inte lätt. Balansera och lyssna in, men samtidigt sköta sitt jobb och betala räkningarna. Det är lite som innan jag blev sjukskriven, men då hade jag inte all den kunskap och erfarenhet jag har idag. Idag vet jag ännu bättre när det är på väg utför. Tack för pepp :)
bylittlenea.blogg.se

Mia Älegård

Exakt så är det. En gnagande känsla av att något gått för fort fram. Att jag inte var redo. Många små symptom som poppar upp då och då, att inte ha råd att vara hemma fast jag är så trött att jag vill grina. Samvetet. Synen har även hos mig förändrats drastiskt. Jag vill bara vara ifred, vila i hemmet. Kan även bli frustrerad på att jag inte orkar saker jag vill. Men jag vill inte tillbaka till den jag var, utan bara ha lite mer energi till sådant som jag tycker ger livskvalité.

Svar: Ja, precis så. Det blir mycket frustration och irritation över att inte själv kunna välja som en vill. När orken inte räcker till det en verkligen vill göra. Vi får försöka få livskvalitet så gott det går där vi står just nu och lita på att det kommer bli bättre tillslut. Kram på dig!
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress