Jag tappade min vilja och min lust
Det hände något inuti mig efter alla turer. 
 
 
Mycket att göra under en period. Roliga saker som startade igång en massa hopp, men som inte blev något. Motgångar, brev från myndigheter, mer på jobbet. Det roliga har med det besked jag skrivit tidigare att jag väntat på. Eller vi, hela familjen. Vi fick nämligen ett meddelande från en person som var intresserad av att byta lägenhet med oss. Vi sitter fyra personer i en hyrestrea. Vi älskar vår lägenhet, men det börjar bli lite trångt och vår 12-åring har inget eget rum. Det är svårt att ha kompisar hemma, svårt att komma undan och vara ifred. Vi har letat länge. Det här erbjudandet var bättre än vi kunnat hoppas på. Ett radhus, bara tvärs över gatan, med trädgård. Samma område, mycket större, uteplats, balkong, tre toaletter! Vi har gått och suktat efter de radhusen länge, länge. 
 
För ca tre veckor sedan slet vi oss nästan sönder och samman för att rensa upp och städa igenom vår lägenhet inför visningen. Mannen med radhuset gillade lägenheten, men vi visste att han hade andra som var intresserade av hans (hyresmarknaden är inte att leka med i Örebro heller direkt). Vi fick vänta nästan en vecka innan det passade att kolla på radhuset. Vi meddelade snabbt att vi var intresserade av byte, vi har till och med anpassat renoveringen av vårt badrum efter hans önskemål. Efter mer än en veckas väntan efter att vi svarat honom hörde han av sig och sade att han valt en annan lägenhet. Vi hade det på känn, men det kändes ändå trist. 
 
Mest för att det var det bästa vi kunnat hoppas på i vårt läge. Känns inte troligt att ett lika bra erbjudande kommer igen. Vi har haft vår lägenhet ute för byte i över ett år utan mer än enstaka, icke intressanta, erbjudanden. 
 
 
 
Beskedet om att han valde en annan lägenhet fick vi dagen efter försäkringskassans brev och plötsligt så bara föll jag. Först var jag arg, frustrerad. Sedan fick jag ångets och efter det kröp ett mörker på mig. Jag märkte det knappt. Jag vet egentligen inte om något har med något att göra. Kanske hade mörkret kommit oavsett. 
 
Jag tappade min vilja. Jag tappade min lust. Helt och hållet. Kunde inte se meningen med något, ville inte vara nära någon människa alls, önskade mig inget. Jag gav upp. 
 
Åt knappt, sov knappt, brydde mig knappt. 
 
Inget kommer någonsin lösa sig.... jobbet, hemmet, pengar, livet...inget. Någonsin. Jag är fast och kan inte gör något åt någonting. 
 
 
Jo, jag förstår rent logiskt att det kanske inte alltid kommer vara som det är, men det var min känsla. Jag märkte beteenden hos mig själv som varit borta sedan länge. Det här hade inget med utmattning att göra, det här var något helt annat! Långt ifrån att känna sig fri. 
 
Men saker hände några dagar in i mörkret. Min man till exempel. Mörkret är idag mindre mörkt och uppgivenheten inte lika övermäktig. Det går över. Hoppas jag. 
 
Det är otäckt hur snabbt, men ändå omärkbart, allt kan rasa under en i ens skörhet. 
Annica

Det kommer att bli bättre Linnea<3
Det går upp och ner.Livet går upp och ner.
I en utmattning är det så extra påtagligt dessa upp och nedgångar.
Hamnar själv i dessa svackor då mörkret kryper på.
Det behövs så lite för att jag ska börja vackla och tvivlen på mig själv kommer krypande.
Min önskan att kunna flyta med livet trots utmattningen istället för att kämpa emot den.
Men själva livet ställer sådana stora krav på oss.Det är inte bara kraven vi ställer på oss
själva som driver oss till utmattning och tron att vi inte duger som vi är .
Är jätterädd att hamna i den känslan av att allt är meningslöst igen.
Att det inte finns någon framtid.Att allt känns oöverstigligt och att jag inte kommer
att reda ut mitt liv igen.
Ensamheten i en utmattning eller sårbarheten kan man inte riktigt
förstå om man inte har varit där själv.
Jag hoppas och tror att det kommer ordna sig för dig och din familj vad gäller det praktiska
i livet.
Stängs en dörr öppnas en annan när vi minst anar det.
Var rädd om dig!
Styrkekramar från
Annica


Svar: Tack! Tack så mycket för dina ord. Även om jag är långsam att svara så läser jag alla kommentarer så snart jag ser dem. Jag är så mycket mer "allt eller inget" än jag trott om mig själv. I alla fall när det gäller känslor. Känns det så här nu tror jag att det alltid kommer kännas så, trots att jag vet bättre. Men jo, det blev bättre och började vända ganska snart. Ibland blir det mörkt, ibland blir det grått och inget känns roligt. Men det går över. KRAM <3
bylittlenea.blogg.se

Sofia

Ibland måste en få bryta ihop och bara ge upp en stund, inte vara så duktig och stark jämt.
Du vet ju ändå att även denna gropen kommer du att ta dig upp ur, även om lösningen inte syns just nu...
Tills det händer, ta vara på dig själv, ta fram alla knep du har lärt dig!
Ett, tu, tre så är du uppe och tittar tillbaka och inser att du klarat denna rundan också.
Heja dig!
Kram Sofia

Svar: Ja, du har så rätt! Jag VET ju egentligen att känslor ändrar sig och att inget varar förevigt, men när jag är mitt i det kan jag inte ens föreställa mig något annat. Jag är bra på att förstå och känna in andras känslor, se deras reaktioner ur ett större perspektiv. Men när det gäller mig själv så kan jag helt förlora mig i här och nu. Märkligt. Tack för dina ord, tack för stöd och pepp! KRAM <3
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress