GÄSTBLOGGARE: Malou berättar om hur en dag som utmattad kan vara.

Idag presenterar jag ett första gästbloggsinlägg och jag hoppas kunna få dela fler berättelser från andra framöver! 

Jag och Malou träffades för cirka ett år sedan. Vi blev sjuka ungefär samtidigt (nov-dec 2015). Vi möttes på vårdcentralens grupp i basal kroppskännedom. Kände att vi hade mycket att prata om och började ta sällskap när vi gick hem därifrån för att hinna ventilera tankar med varandra. Efter det har vi följts åt även om vi varken orkar eller hinner träffas speciellt ofta. Det är fint att ha någon i närheten som verkligen vet hur det känns och det känns fint att vi hade turen att hitta varandra där just när vi gjorde. 

Idag har det gått ett och ett halvt år sedan Malou blev sjukskriven på grund av utmattninssyndrom, men hennes symtom började egentligen redan 2013. Under sjukskrivningstiden sade hon upp sig från sitt jobb som medicinsk sekreterare och har nyligen börjat arbetsträna på en ny arbetsplats. Här vill hon dela med sig av hur en dag kan upplevas genom utmattningens många symtom. Jag tror att vi är många som känner igen oss i detta. 

Tack Malou och heja dig som delar detta med oss andra! 

 

"En dag i mitt liv som utmattad

Kom till jobbet 13.00 idag, ändrade tider tillfälligt bara. Det regnade när jag gick och trafikljuden och intoleransen i trafiken kändes extra påträngande. Efter att jag sagt ”Ha det så bra! Ses sen” till sonen när han gick till förskolan tänkte jag gotta mig och vila genom att lyssna på musik innan jobbet. Hade ont i huvudet som vanligt på vägen till jobbet men även blytunga armar. Var det för ansträngande att lyssna på musik? Väl på jobbet blev jag plötsligt medveten om stor värk även i nacke, axlar och rygg. Armarna var blytunga och händerna darrade. Jag hade huvudet i skruvstäd kändes det som och mådde illa. Insåg att jag glömt glasögonen och skärmen på datorn flimrade obarmhärtigt mot ögonen. Blev lätt orolig, lite överraskad över den starka reaktionen och undrade vilken/vilka orsaker eller tankar som låg bakom obehaget den här gången. Jag ringde till och med hem till min man då världen tycktes gunga för mig. Svårt att känna sig stabil och säker inuti när man tvingats omvärdera mycket av ens värderingar, ha fått ifrågasätta ens moral och möta sina inre tankar, såsom ”Visa nu att du är tillräckligt bra på det här, snabb, trevlig och pålitlig så att du duger lika bra som de andra” eller ”Du kan ju inte ta en paus nu för att du mår dåligt, vad ska de tro då?”. Men du DUGER som du är, du HAR rätt till pauser, du arbetstränar ju bara herregud fick jag säga till mig själv. Du ska ju inte ens behöva jobba utan bara sköta tider, vara där ju! Så småningom slutade världen gunga alltmer och jag kunde faktiskt registrera några poster. Inte för att jag har stor tillit till resultatet då jag inte riktigt kunde koncenterera mig eller komma ihåg vad jag precis gjort. Oftast brukar jag kunna maskera väldigt bra hur jag mår men idag förvånade en medarbetare mig med att märka att ”Jag såg lite blek ut”.

Jag vet att jag kommit en liten bit på väg mot förhoppningsvis tillfrisknandet men många gånger känns det som jag nyss kommit ur dimman och står och stampar på de första trappstegen på trappan upp mot friskheten. Har svårt att se mig som sjuk, nästan skäms fortfarande över att inte längre ”klara av saker utan att det märks att jag mår dåligt” på jobbet eller privat. ”Kavla upp ärmarna och kämpa på” är floskler som verkar sitta benhårt och till alla Facebook- och Instamammor därute som är så himla effektiva att ni ammar medan ni gör yoga ute i parken och bakar superfina tårtor för att sedan kränga på er festblåsan för att gå ut med tjejerna på puben – up yours säger jag! Varför kan vi inte vara lite mer ärliga? Visa lite mer hur vi egentligen har det eller mår? Skulle inte det vara lite mer intressant? Lite mer inspirerande? Att ha tvingats till ett stop av sitt liv, att tvingats försöka hitta sitt nya jag och reda ut vad som hänt och hur jag ska leva i framtiden suger verkligen och kanske hade det känts lite bättre om vården haft ett så att säga litet kitt, ett litet paket att erbjuda i början när man är som i chock över diagnosen med KBT för utmattning, Mindfulnesskurs och eventuellt medicinsk yogakurs med en gång. Kanske hade det inte känts riktigt lika ensamt, kanske hade allt inte tagit så lång tid som över ett år för att komma hit jag är i dag. Vet inte men det är inte lätt att kämpa för att få hjälp när man kämpar med att ta sig igenom dagen bara.

Här sitter jag nu och försöker få ner något om utmattning på ett café som varit tomt på folk tills alldeles nyss – jippi!! Ska snart hem och krama och pussa på min två-åring och försöka ta mig genom resten av dagen med diverse symtom. Men ta detta med dig läsare, du är INTE ensam även om du kanske inte ser eller hör oss så är vi där, vi som är i samma situation och hejar på just dig.

/Malou Ahlstrand"

 

 

Lotta

Tack Malou! Känns alltid både tråkigt och skönt att höra andra historier som påminner om sin egen, fast man inte vill att nån annan ska må så här. Kram!

Svar: Håller helt med dig!
bylittlenea.blogg.se

Anonym

Tack!
finns en bra brochyr om ångest på bifogad sida, som förklarar dessa hemska symtom på ett enkelt
sätt
kram

Svar: Tack för tipset! Ska kika på den.
bylittlenea.blogg.se

Anonym

https://www.angest.se/riks/

Svar: :)
bylittlenea.blogg.se

Tankar om utmattning

Vad modigt att du vågar berätta. Tråkigt nog känner jag igen mig i jättemycket av det du skriver... Men, det är så viktigt att det kommer fram!

Och så bra initiativ av dig att ta in gästbloggare.

Svar: ❤️❤️
bylittlenea.blogg.se

Kaffeina

Jag tycker det är så fint att du lyfter upp andras historier! Bra initiativ!

Svar: Tack! Väldigt kul att du tycker det. Det finns så många berättelser där ute som behöver lite spridning. :))
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress