GÄSTBLOGGARE: Lotta om skam och skuld vid sjukdom
Idag bjuder jag, eller egentligen Lotta, på det andra gästbloggsinlägget här hos mig.
 
Lotta, född -72, är gift och har två barn som idag är fem och sju år gamla. Hon jobbade som handläggare/ utredare på en statlig myndighet när hon 2013 blev sjuk i utmattningssyndrom. Sedan dess har hon inte arbetat.
 
Idag mår hon bättre, men är ännu inte frisk. Lotta berättar att hon haft stor hjälp av både terapi och medicin i sitt tillfrisknande, men upplever fortfarande en stor ljud,- och ljuskänslighet. På instagram berättar hon om sin vardag under namnet Lotlu. Det var där vi två hittade varandra.
 
Lotta medverkar även i den nyligen utgivna novellsamlingen Utmattad (adlink). En bok jag verkligen, verkligen rekommenderar. Nedan kan du läsa Lottas gripande gästbloggsinlägg.
 
 
 

SKAMMEN

Det finns mycket jag skäms för i min sjukdom. Fast jag inte har bett om att bli utmattad, jag vet att jag gör så gott jag kan, så kommer den bara över mig.

Jag skäms för att jag blev sjuk. Såg jag inte tecknen? Förstod jag inte att två täta graviditeter, duktig- flicka-beteende, många sjukdomar, sjuka barn mm mm var för mycket? Lyssnade jag inte på kroppen? Var gick det fel? Varför jag och inte andra? Varför orkar alla andra?

Jag skäms för att jag inte blir frisk. Jag har gjort allt i min makt för att bli frisk eller i alla fall må bättre, och ändå har jag nu varit sjuk i tre och ett halvt år.  Folk frågar mig hur det går, om jag är tillbaka i arbete och när jag svarar nej så tror jag att de tycker det är konstigt. Gör jag verkligen allt jag kan för att komma tillbaka? Vill jag inte jobba?

Jag skäms för att jag har gått upp i vikt. Vikten har exploderat sista åren, både p g a medicin och att jag inte orkar motionera som jag velat. Jag tror ju att folk pratar bakom ryggen om mig: Gud vad hon har blivit fet! Hon som alltid var så smal.. Jag tycker inte om hur det har blivit men försöker samtidigt inte visa barnen att det spelar nån roll hur man ser ut.

Jag skäms för att jag inte orkar umgås med vänner. Är det nån som inte är med på möhippa, tv-kvällar, after work, fikastunder så är det jag. Jag drar ut på beslut om vi ska ses och ställer ofta in i sista sekund för att jag inte orkar. En del förstår, men många gör inte det. En del har tröttnat, men några finns fortfarande kvar och det är jag väldigt glad för.

Jag skäms när jag orkar lite mer nån dag. Tror jag att jag är frisk nu? Tror andra att jag är frisk nu? Eller att jag borde jobba om jag orkar göra det här?

Jag skäms för att min man får sköta det mesta. Hela tiden jag har varit sjuk har han fått dra ett stort lass och han gör det utan att gnälla. Han lämnar och hämtar på skola och förskola, sköter mycket hemma, låter mig vila när jag behöver.

Men..det finns inget som kan mäta sig med skammen jag känner över att jag inte orkar vara med barnen så mycket som jag vill. Vad ska de komma ihåg av sin barndom? Att mamma är trött och måste gå och lägga sig? Jag som väntade ganska länge med att skaffa barn, och nu när jag äntligen fått dem så orkar jag inte vara med dem. Jag är livrädd för att de om femton-tjugo år ska komma och säga att jag inte var närvarande, att de inte kände sig älskade eller att jag skällde för mycket på dem. Jag är väldigt ljudkänslig sen jag blev sjuk. De flesta vet att en femåring och en sjuåring låter mycket och frågar väldigt mycket. Min hjärna klarar av det ibland, men inte alltid. Ibland tryter tålamodet och jag ryter till. Efteråt hatar jag mig själv. De har inte bett om att ha det så här. Jag känner ju hur mycket de vill vara med mig, leka med mig och bara vara nära. Jag orkar inte följa med dottern till dansen så ofta som hon vill. Jag orkar inte besöka skolan så ofta som de vill. Jag kan inte låta dem ta med kompisar hem varje gång de vill. Det är en skam och sorg som jag bär med mig varje dag. En dag skrev jag en dikt till mina döttrar, hur jag vill att det ska vara. Jag strävar mot det och hoppas att de känner att jag gör så gott jag kan.

 

Jag vill skydda dig mot världen,

Jag vill kunna ge dig allt.

Jag vill ge dig hjälp på färden,

Och älska dig evigt tusenfalt.

Du ska få allt jag aldrig fått,

Bli trygg, stolt och stark,

Följ inte stegen där jag gått,

Bli din egen, bryt egen mark.

Det är inte lätt att leva,

Det är inte lätt att stå kvar

När livet börjar skeva,

Och krokiga vägar tar.

Stå fast vid det du känner,

Lyssna på din egen röst,

När rädslan den bränner,

Så finns jag här för tröst.

Var inte rädd för livet,

Det är både upp och ner,

Ta ingenting för givet,

Det är nån mening med det som sker.

Så välj själv, gör det som är rätt för dig,

Jag finns här intill, alldeles nära,

Du betyder allt för mig,

Min dotter, min älskade kära!

 

/Lotta Lundh

 

 
Tack Lotta för att du delade med dig av detta! <3 
Anonym

Åh vad träffande och vad fint skrivet. Den jävlans skammen som tagit så stor plats i livet under sjukdomstiden. Så svår att undkomma och att komma över. Jag känner mindre av en nu än förut och jag hoppas att du kommer dit snart också. För vi har inte valt att vara sjuka. Inte du och inte jag.❤

Svar: Jag håller helt med dig :)
bylittlenea.blogg.se

Maria

Wow! Så fint att någon delar om sådant man aldrig pratar om! <3

Svar: Håller med dig! Väldigt viktig sak som jag tror många upplever.
bylittlenea.blogg.se

Sofia

Känner igen varenda ord, varenda skamkänsla som Lotta skriver så bra om. När jag inte kom vidare utan ansökte och fick sjukpension efter 5 års sjukskrivning i utmattningssyndrom, så frågade min äldste son vad jag trodde skulle bli svårast med det livet. Svaret kom från magen; Att tackla skammen och värdelöshetskänslorna, sa jag. Det är minst lika jobbigt som själva sjukdomen.
Jag slåss med detta ofta, men jag tar små musasteg mot att stå för den jag är idag och agera därefter. För jag har inte heller valt att bli sjuk och hade jag kunnat undvika det så hade jag gjort det.
Fantastiskt fin dikt också!
Kram Sofia

Svar: Håller helt med dig och känner igen mig i mycket. Så glad att Lotta skrev om detta. Jag har tänkt på det, men aldrig kunnat formulera det. Lotta satte ord på det hela ❤️ kram på dig!
bylittlenea.blogg.se

Anna Säfström

STOR KRAM även härifrån (tacksam vi möttes via Utmattad och Instagram <3) Känner SÅ igen skammen, otillräckligheten. Det är liksom NOG att bära sjukdomen. Att så skam, skuld, sorg läggs ovanpå gör bördan större. Finns med som medkämpe och våra historier är SÅ lika varann som sagt ! Tror på dig, som du ÄR NU.

Svar: ❤️ Visst är det fint att vi är så många som hittat varandra i allt detta tunga. Lotta beskriver skammen så bra. Kram
bylittlenea.blogg.se

Fr%F6ken%20F

Stor igenkänning. Jag vill ge dig en stor kram Lotta! Jag försöker dock inte slå på mig själv att jag inte orkar vara med barnen så mycket som jag tycker jag borde. För jag tänker att det jag tycker kanske inte är så realistiskt. Jag vet ingen som är så mycket med sina barn som jag tycker det borde vara. Och de som är med sina barn 24/7 de skriker och skäller och mår skit. Jag tror inte det är så bra heller. Är det inte bättre den läxa vi lär våra barn genom att ta hand om oss själva. Och så är där när vi orkar istället? Dessutom tror jag vi är där mycket mer än vad vi tror och jag tror vi duger mycket bättre än vi tror också. Men vi är experter att slå på oss själva. <3

Svar: <3
bylittlenea.blogg.se

Lotta

Tusen tack för att ni har läst och kommenterat! Jag kände att det var ett känsligt ämne när jag skrev det, och tydligen är jag inte ensam! Känns bra att vi kan stötta och hjälpa varandra så här på distans.. fast det känns som vi är nära ändå! Kram!

Svar: ❤️
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress