För många raster för att hinna jobba?

Känner du igen dig i det? När jag tänker tanken att jag inte kommer hinna allt på grund av raster/lunch då är det något som inte är riktigt som det ska. 

Jag har jobbat många raster, men sällan missat en lunch (pga hungrig människa). Dock har jag många gånger kortat ner den redan korta lunchen för att snabbt skynda tillbaka för att avlösa mina kollegor som väntat på att få ta sin lunch. För att jag vetat att det varit mycket att göra. Detta var innan jag blev sjuk i utmattningssyndrom och inget jag rekommenderar. Inte ens om du gillar dina kollegor väldigt, väldigt mycket. 

I dagsläget har vi ett annat upplägg helt på våra raster och det är stängt på lunchen så att alla kan ta lunch. Ändå är det inte alla som tar sina luncher helt ut, eller raster. Det knasiga med att några sitter kvar och känner att de inte kan ta rast är att det kan skapa en känsla hos övriga i gruppen. Inte alla, men vissa kanske känner: men borde jag också sitta kvar här och jobba nu när det är så mycket? Hmmm... 

Svaret är generellt: Nej. 

Du ska ta ut din rast. För du behöver en paus, du behöver fylla på energi för att orka med hela arbetsdagen, och nästa och nästa därefter. 

Det är när jag känner att jag inte har tid att ta det lugnt, inte har tid för rast, lunch, en promenad eller vila som jag VERKLIGEN BEHÖVER DET SOM MEST. Det är då de är nödvändiga. När andan är i halsen och axlarna i taket. När jag känner att jag måste göra mer, det är då jag behöver göra mindre. 

Allt det här är bara så sjukt svårt att klara av i verkliga livet. För verkliga livet är komplext. 

Har ni hört talas om krav-kontroll modellen? Det är en teori kring stress som menar att stress hänger ihop med hur höga krav vi har på oss samt hur mycket kontroll vi har. Stöd är en till faktor som kan spela in här och påverka beroende på hur högt eller lågt stöd vi har. 
 
Höga krav i sig behöver inte orsaka stress, speciellt inte om vi samtidigt har hög kontroll (och gärna mycket stöd). Då hamnar vi i aktivitet och kan få mycket gjort utan att må dåligt över kraven. Om vi har låga krav och låg kontroll kan vi istället hamna i passivitet. Låga krav och hög kontroll kan få oss att känna oss understimulerade, men vi har ingen hög press på oss direkt. 
 
Problemet är alltså när vi hamnar i en situation där vi har höga krav på oss, men ingen/låg kontroll över hur vi ska hantera det. 
 
 
Jag skulle nog vilja beskriva mitt arbete som sådant till stor del. Höga krav/förväntningar, men låg kontroll. Jag sitter som i en kugge mitt i maskineriet och får in order från alla håll, men det mesta måste först tas vidare och få godkänt från någon annan innan jag kan genomföra det som person 1 bad om, som inte sällan är en kund. Kunder med problem kan vara irriterade, arga eller bara kräva lösning omgående. Problemen kommer till mig, jag måste fråga någon annan och först när jag har svar kan jag utföra en handling som någon annan beslutat om. Ungefär så. 
 
Nu handlar inte allt på mitt jobb om att lösa problem, men det är något som dyker upp dagligen ändå. Mer och mer nu igen senaste tiden. Och jag börjar liksom minnas lite varför allt blev som det blev för ett och ett halvt år sedan. Jag jobbar på att lära mig att kunna jobba med det här. Att hantera dåligt samvete när saker inte blir gjorda direkt, att låta saker vänta på sin tur, att inte ta åt mig när någon annan drar ut på tiden så jag inte kan lösa ett problem. Eftersom jag sitter emellan och dessutom inte kan besluta. Att hantera situationer... 
 
 
Någon som känner igen sig? Om du känner igen dig i rubriken så tycker jag verkligen att du ska se över ditt återhämtningsschema. Jag skriver det eftersom jag känner att jag behöver se över mitt eget just nu. 
Annica

Jag tror många idag upplever just det du beskriver.Att det arbete man har rymmer alltför höga krav, brist på inflytande och ett ytterst litet utrymme att påverka sin egen arbetsitution i kombination med bristande resurser.Dessa arbetsförhållanden har vi i Sverige både inom offentlig och privat sektor.Det är därför så många människor blir sjuka i utmattning.
Det är där någonstans under dessa arbetsförhållandena som människor går sönder av stress.
Jag kunde känna en sån maktlöshet i min arbetssituation för det hjälpte inte hur mycket jag jobbade.
Behoven var oändliga och just min förmåga att inte kunna gränsa av,stänga av och koppla bort jobbet gjorde att jag blev sjuk.
Jag ville så gärna göra rätt på alla sätt.
Arbetar man med människor är det svårt att stänga av.Arbetar man för att göra skillnad för andra och inte får räcka till uppstår frustration över arbetssituationen.Känner man för mycket med själ och hjärta och ger för mycket av sig själv är det lätt att hamna i utmattning.
Bråttomkänsla,känsla av otillräcklighet, brist på arbetsglädje och en tröstlöshet över arbetssituationen kommer som ett brev på posten.
I dessa stressiga arbetsmiljöer tappar vi också tron på oss själva och vår egen förmåga fast det egentligen ofta handlar om brister i organisation och ledning.
Det krävs så oerhört mycket mod att våga sätta ner foten och sätta gränser i ett arbete.Det kan kosta dig kollegors gillande,en utebliven löneförhöjning eller en annan tjänst.
Jag slutade också ta raster,lunchen gav bara magproblem och till slut kändes själva livet tungt att klara av.
Jag tror vi måste prata mer på våra arbetsplatser om hur vi får till återhämtning under arbetsdagen.Alla måste involveras, chefer,företagshälsovård och alla anställda.Inte bara en tjusig handlingsplan som inte leder till något konkret utan bara blir en hyllvärmare.Skapa en atmosfär där det motsatta till prestation och jobbhets också finns mitt i arbetet.Våga prata om hur vi mår på riktigt.Rakt och ärligt.Då tror jag att vi kan få till en förändring och hjälpa varandra.
Vad hjälper alla prestationer och fina resultat om vi som individer i ett samhälle ska bli sjuka av vårt samhälle och tappa vår glädje över att leva och finnas till?
Jag knöt mina nävar i fickan alldeles för länge, jobbade på, var lugn som en filbunke utåt men i mitt inre fanns bara sorg,förtvivlan, ett gråtande hjärta och en sönderstressad själ innan jag kraschade.
Det finns inget arbete som någonsin är värt en vägg in i utmattning.
Hoppas du får till det med din återhämtning :)
Var rädd om dig!
Kram från
Annica

Svar: Tack! Ja, det behövs mer än teoretiska handlingsplaner. Många gånger handlar det om kultur och den generella synen. Samtidigt tror jag att det är svårt när kraven många gånger kommer utifrån, alla förväntar sig snabba svar och handlingar och det är knappt att en får vara otillgänglig på sina raster. Vi har blivit vana med omedelbar respons och att alla ska kunna nås hela tiden. Det finns mycket som skapar stress i det. Och så tror jag att det kan vara som för många av oss att det är lätt att skjuta det framför sig. Att inte se till helheten utan bara tänka att "just nu är det mycket/jag ska bara det här sen pusta ut" när det i själva verket är så mest hela tiden. Inte bara tillfälligt. Jag inbillade mig nog ofta att det var tillfälligt tills jag tillslut fick tunnelseende. Då var jag så illa däran att hjärnan inte längre kunde tänka ut en lösning på problemet.
Försöker vila så gott jag kan under helgen. Kram kram
bylittlenea.blogg.se

Tankar om utmattning

Jag känner verkligen igen mig. Jag hinner inte ta rast. Det hinner jag liksom aldrig. Inte ens nu när jag är hemma och har mina egna arbetsuppgifter och mina egna raster tycker jag att jag har tid att ha rast. Jag kan vara expert på att ta rast. Men bara de dagar när jag är helt slutkörd... (då har jag rast hela tiden) Eftersom jag jobbat på så värst de dagar jag inte tyckte att jag hade tid att ta rast. (dumt..) På mitt fd arbete ska vi inte bara tala om.. Det var väldigt flytande och individuellt, alltid någon som arbetade och hoppade över rasterna. "Jag jobbar in lunchen och äter hemma" och såna kommentarer var väldigt vanliga... Så man kände sig nästan lite lat om man tog rast. Hur fel är inte det?! De arbetsplatser som fungerat bäst för mig är där det är tydligt reglerat när rasten infaller och när man förväntas arbeta. Kan tyckas lite fyrkantigt, men det är enklast för mig.
Kram

Svar: Såg ett klockrent klipp om detta som jag ska dela här senare. Det handlade om att det är återhämtning och det mest grundläggande som kommer först, alltid. Därefter kommer jobb, plikter, skyldigheter, nöjen etc. Först sömn, mat, återhämtning, frisk luft, andning sedan kommer allt det andra. Oftast lever vi tvärtom. Eftersom vi alltid kan ta i lite till innan vi tänker på hur vi ska få kroppen att överleva. Så galet! Pauser är superviktigt att ta. Kram
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress