Rädslan för försämring

Det är inte lätt att få grepp om den här utmattningen. Att det inträffat två bakslag på kort tid har skrämt mig. Visserligen har de varit kortvariga, men jag känner ju samtidigt en kraftig press på att återgå till arbete snabbt. Jag har inte råd att vara hemma, även om jag måste. 

 
Ibland känns det som att jag slits mitt itu mellan dessa två viktiga måsten. 
 
Och rädslan för att bli sämre gör det sämre i sig. Eller, jag vet inte om det är sämre. Det är kanske snarare en slags platå jag är på. Det går inte framåt som förut. Det står still och bakslagen är alltid runt hörnet. 
 
 
När 2017 startade valde jag ut ett ord som skulle vägleda mig. Jag har ordet framför mig hela tiden, men jag är inte där än. Jag trodde att det skulle kännas närmare när jag fick det slutgiltiga beskedet från Försäkringskassan, men att få avslag på sjukpenningsansökan skapade en ny situation. Jag känner mig långt ifrån fri. 
 
Det gör mig arg, för jag vill inte lägga mig ner och vara ett offer. Samtidigt har jag en sjukdom som hindrar mig från att vara så stark som jag vill. 
 
Just nu tänker jag mycket på att rädslan för försämring kanske hindrar mig mer än själva utmattningen. Om jag kan lära mig att hantera eller styra över rädslan kanske jag istället kan fokusera på tillfrisknande igen. Kanske. 
 
För att underlätta det har jag lovat mig själv att kontakta läkaren om det kommer fler bakslag inom kort eller om jag upplever att det överlag blir sämre. Platån är en sak, försämring en annan. Även om läkaren inte kan göra mycket, kan jag behöva komma dit och stämma av... trots risken att än en gång få höra att "så känner nog de flesta" "det är normalt" och "jag kan inte göra något mer"... 
 
 
Lotta

Jag är livrädd för försämring! Just nu är jag inne i ett bakslag. Börjat träffa en ny terapeut och hon har fått ur mig mycket på kort tid, virvlat upp många känslor och det tar väldigt mycket på krafterna. Jag är konstant rädd för bakslag, känner efter om nåt känns konstigt, funderar på varför och så. Går och är rädd för bakslag och när de kommer (för det gör de ju) så blir känslan bara Jaha, där kom det igen.. Bara att ta sig igenom, för hittills har man ju kommit upp till ytan igen. Kan man vänja sig vid bakslag? Räknas bakslag som en försämring eller ett steg på vägen framåt?

När man får en dipp, så är jag oerhört tacksam att jag har mina medsystrar (vad jag vet är det bara kvinnor jag skriver med) på bloggar, Instagram och Facebook som vet vad jag pratar om, stöttar och förstår. Det har blivit jätteviktigt för mig att ha er här. Tyvärr var jag sjuk ganska länge innan jag upptäckte vikten av att ha personer som var i samma situation runt mig. Desto mer tacksam är jag idag!


Svar: Ja, håller med dig. Livrädd för försämring. Förstår att det är jobbigt när gammalt kommer upp till ytan så. Hoppas att det hjälper dig även om det är tufft just nu. Bakslagen sägs höra till, men jag har inte riktigt förstått vad jag ska göra med dem eller hur jag ska hantera dem. På riktigt. Varken läkaren eller någon annan har sagt vad jag ska göra och jag förstår dem inte. Som du säger kanske de är ett steg framåt, att de betyder att en passerat ännu en gräns på vägen mot tillfrisknande.
Känner verkligen samma sak. Det är så oändligt fint att ha andra runtomkring som vet hur det kan kännas och som finns där när det är motigt. Ja, mestadels medsystrar även om jag hittat någon enstaka man i samma situation. Vi har varandras ryggar <3 Kram
By Little Nea

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress