Planering är A och O

Att ha koll, skriva listor, se farorna i förväg, förekomma problem och hinder. Att veta. Att ha koll. 


Är du sån? Har du gärna koll på allt? Har du en plan som du håller dig till? 

Eller kör du på känn och följer med mest? 

Jag gissar att de flesta av oss är planerare. Gissar även att vi varit det ganska länge. 

Redan i tonåren skrev jag packlistor flera veckor innan en resa. Allt var planerat, ner till hur många hårsnoddar som skulle med. Det där släppte en aning med tiden. Jag skrev i alla fall inte ner packlistorna lika långt i förväg... Visst, om något glöms vid packningen kan du oftast åtgärda det på plats. Utom kanske på den här typen av resor: 

Glömmer du tältet eller maten hemma blir det jobbigt. 


Men ni fattar vad jag menar. Vad jag inte kan släppa är att det är så ONÖDIGT att behöva köpa något bara för att jag GLÖMT det hemma. Som exempel. 

Ändå... något jag börjat lära mig är att när jag inte planerar, när jag släpper taget och låter saker bli som de blir så händer något. Det är då det blir spännande, det är då jag hittar äventyr och spänning. 

Jag har en känsla av att den där sista bromsen i mig, den som tycks hålla mig tillbaka, kan släppa när jag själv släpper taget. Jag vill kasta mig ut. Utan plan och utan att kalkylera risker eller eventuella konsekvenser. Jag vill kunna följa med i böljande vindar fri och orädd. För där någonstans kanske jag faktiskt kan följa mina drömmar. 

Frågan är bara hur en gör för att släppa taget och lätta på bromsen...? 

Tankar om utmattning

Känner igen. Såklart, höll jag på att säga! Jag har varit en list-personlighet med lång framförhållning. Att glömma något kändes som ett misslyckande, för att inte tala om slöseri med tid, som exempel. Men nu när jag glömmer saker lite här och var, så inser jag att det är också ganska roligt. För man kommer in på andra ställen än vad man gjort om man kommit ihåg allt. Man får se nya saker och upptäcka att det gör inte så himla mycket. Hur man släpper taget? Jag vet inte, men jag har gjort det med små steg. Tex kliva över skor och vantar som ligger på hallgolvet. Låta tidningen ligga kvar på matbordet. Ta på mig en tröja som inte är struken. Gå ut utan att tvätta håret. Det är sådant som har varit som en omöjlighet förut, men nu gör jag det mer per automatik. Gränsen är framflyttad. Så börja i det lilla och ta det därifrån. Kram

Svar: Ja, gränsframflyttning är nog ett bra sätt att långsamt vänja sig vid att det blir lite som det blir. För visst har vi överlevt en hel del misstag. Det är sällan så farligt som en tror innan <3 Kram på dig!
bylittlenea.blogg.se

Wilda

Jag har behövt befinna mig på båda extremer - helt spontant och helt planerat - för att hitta min egen balans i vad jag behöver. Erfarenhet ger ju också en del rutin som jag kan vila i. Nuförtiden skriver jag upp det jag inte får glömma och resten kör jag på känsla. Sen tänker jag att det också har att göra med graden av flexibilitet. Med snäv ekonomi, liten ork, känslighet för stress och förändringar (som vid utmattning) gör ju det mycket svårare att vara spontan än en stark kropp med god kondition och en ekonomi med svängrum. Tack för att du lyfter så intressanta frågor!

Svar: Ja, jag förstår precis hur du menar. Det är ofta viktigt med rutiner som fungerar och ett visst mått av förutsägbarhet. Som du skriver så blir det svårare att vara spontan när det är ont om energi och tight i ekonomin. Det jag försöker lära mig är att låta saker bli som de blir :) Att acceptera att jag inte kan, eller ens behöver styra över allt. Inte för att jag varit så perfektionistisk, men jag har dragits med en hel del rädsla för att göra fel. Eller missa något viktigt. Ibland kan det bli rätt även om det från början blir fel. Tack själv. Tycker det är en spännande sak att fundera kring. Kram
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress