Hur känns det? Att gå in i väggen?

Jag fick frågan av en bekant för ett tag sen. Hur svarar en på det? 

 
"Hur länge orkar du lyssna?" Kanske är ett rimligt svar... 
 
Det verkliga svaret var något snabbt upprabblat i stora drag-svar. Men hur känns det egentligen? 
 
Jag minns inte jättemycket från första tiden. Inte heller från sista tiden, månaderna innan jag kraschade ihop och inte kom längre. Det är månader av luddigt mörker innan jag började kunna urskilja konturer igen. 
 
 
Jag har tidigare skrivit olika former av liknelser för att förklara känslan av utmattningssyndrom och att gå in i väggen, men ingen är prick på kanske. 
 
I min telefon hittade jag ett gäng anteckningar, skrivna någonstans i slutet av och/eller strax efter den så kallade akuta fasen av utmattningen. Jag minns knappt när de skrevs, eller hur eller varför. Men de finns där och vittnar kanske om hur det kändes då. Till viss del. Rakt från ett akut utmattat hjärta. 
 

"Mina tårar har fastnat på täcket som jag gömt mig under. Mascarasvarta fläckar av förtvivlan. Påminnelse av uppgivenhet tills nästa tvätt. Ett gråtande täcke som tröstar."

 
"Någonting har förändrats, nej fel, allting har förändrats. På ett par ögonblick blev världen en helt ny plats. Allting är annorlunda"
 
 
"Jag fastnar i detaljerna och snubblar när jag inte längre ser helheten. Jag faller djupt och hårt och drar med mig andra ner i mörkret. Jag vill inte, men det händer ändå. Mina händer, det är de som greppar efter sånt som hjärnan inte vill släppa taget om."
 
 
"Tiden passerar
Ingenting läker
Det är bara perspektiven som vidgas
Och prioritet som ändras."
 
 
"Det var när jag gick sönder som jag kunde se. När allt brast öppnades jag."
 
 
"Sorgen syns bakom mina ögon när jag letar efter mig själv, men ingen hör."
 
 
 
Jag är en sten och insikterna slår mot mig som vågor, med olika kraft. Några dras tillbaka av havet och ligger på botten av glömskan. Andra välter omkull mig. Jag går sönder, eller vänds rätt igen." 
 
 

Och jag fann även en gnutta hopp.... Det fanns nog där redan från början och blir starkare och starkare allteftersom. Vi trampar vidare framåt, även om det går långsamt. Jag är säker på det mina vänner. Det här skrev jag till mig själv för ett år sedan. tänk så långt vi kommit sedan dess.

 
"Vi kan börja om på nytt, när som helst. Ge aldrig upp, gå vidare och börja igen eller återgå till spåret du följde om du föll av. Varje sekund är ny." 
 
<3 
Hanna

Det låter hemskt och svårt att föreställa sig hur det känns på riktigt. Det går inte att förstå om man inte varit där själv.

Svar: Nej, det är svårt att förstå men jag jobbar på att det ska bli mer begripligt. Både för de som är nära gränsen, de som gått över den och även för de som står vid sidan av. Det kan vara bra att fråga andra hur de verkligen mår. För vi svarar ofta av vana att det är bra, även om det inte alltid är det. Då kan det vara viktigt att tänka efter ordentligt.
bylittlenea.blogg.se

Anonym

Jag förstår precis dina känslor. Orden går rakt in i hjärtat. Men det är bara för att jag upplevt samma sak. Jag skulle vilja beskriva känslan som en mardröm. Den är fruktansvärd att befinna sig i, men kan tyckas banal när man i ord ska beskriva den för andra. Men det går frammåt, det märks framförallt när man tittar i backspegeln (:
Kram

Svar: Visst är det svårt att beskriva. Det är som inget annat en upplevt. Jag minns som sagt knappt när jag skrev allt detta, eller vad jag egentligen menade. Men att det är just så säger något om hur det var i det mörkaste, svåraste. Kram
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress