En dipp igen....
 
Nu slogs jag omkull igen av den här nedrans utmattningen. Vet att jag sade det redan för ett år sedan, men jag är så trött på det här förbannade utmattningssyndromet. Jag vill inte vara med längre. Har visserligen aldrig velat vara med, men det räcker nu! 
 
Som om jag själv har något att säga till om.... 
 
 
Kände igår vid lunch att det började trycka i huvudet. Inte så farligt mycket, men det började gå lite trögt. När jag väl skulle åka hem ett par timmar senare hade jag svårt att fokusera på vägen framför mig. Tog en värktablett direkt eftersom jag kände att värken bara ökade på. Bäddade ner mig och däckade. Vaknade av att min man kom hem med minsta barnet och sade åt mig att ligga kvar. 
 
Efter någon timme var jag ändå tvungen att resa mig och vara vuxen samt förälder och avsluta den påbörjade middagslagningen eftersom min man inte skulle vara hemma på ett par timmar. Det funkade rätt ok att laga maten och jag försökte vara med vid sidan av barnen även om jag ganska snart började må sämre igen. 
 
Trots att jag kom i säng tidigt och sov rätt tungt hela natten var jag inte helt mig själv när jag vaknade. Kände ganska omgående att det här blir nog inte bra. Det går säkert, men det blir nog inte helt bra.... Min man förklarade för mig hur det funkar: "du kan säkert åka iväg och jobba, men då orkar du inte med mig och barnen ikväll och du mår ännu sämre imorgon. Det är inte bara jobbet som ska fungera, hela livet ska funka". Okejrå, du har rätt... 
 
Det dumma i det hela är väl att jag ändå ägnade heeeela förmiddagen åt att tycka att det var fel och ett misslyckande att inte kunna åka till jobbet. "Jag borde nog" och "Jag kanske ska åka nu i alla fall" osv. Tills jag kände att ögon och huvud inte orkade mer och jag somnade redan vid 11-tiden. Vaknade ett par timmar senare och känner mig nu, långt efter detta, fortfarande ganska svajig, svag och mörbultad. 
 
Det är dyrt för mig att stanna hemma.... Och ekonomin är en stressfaktor....på grund av Försäkringskassans beslut att inte längre godkänna min sjukskrivning. Det återkommer, min stress på grund av Förskräckningskassan. Att inte veta hur det ska gå. Om jag visste säkert att det kommer fortsätta spikrakt uppåt skulle stressen vara helt onödig, men jag vet ju inte det!... Och dipparna kommer ju då och då. Hur jag än gör! Och de kostar pengar, varje gång blir det dyrt för mig....pengar är inte allt, men.... Så en dag hemma blir det bara när jag verkligen inte kommer iväg, men även då är det svårt att koppla av eftersom en dag hemma har konsekvenser på andra vis. Detta gör att jag känner mig i samma sits som innan jag blev sjukskriven från början, med skillnaden att jag har en helt annan sjukdomsinsikt och erfarenhet nu.
 
Jag vet inte ännu hur morgondagen kommer se ut. Eller ens hur kvällen nu kommer bli.... 
 
 
Lotta

Som jag skrev förut, ibland vill man bara spy på den här sjukdomen! Man tröttnar ju på skiten emellanåt.. Förstår precis vad du menar när du går och slösar tid på att fundera på "jag borde nog..". De flesta av mina dagar går åt till det och det leder ju bara till trötthet.

Förskräckningskassan var ett bra namn! :) Utan stressen från dem, vare sig man får sjukpenning eller inte, är en av de största anledningarna att man aldrig blir frisk tror jag. Ständiga funderingar och oro som aldrig tar slut.

Svar: Ja, det är en stor oro fortfarande. För just nu undrar jag verkligen vad som händer om jag inte blir bättre. Eller om vi får ytterligare en smäll ekonomiskt. Det har varit lite trasiga bilar och sånt som kommit oväntat. Hittills har det gått att hantera, men vi har ju inte en outsinlig källa av undanstoppade cash. Den är tvärtom väldigt snart slut. Och ja, visst vill man bara skrika åt utmattningen att dra långt härifrån. Trots att vi vet att vi har väldigt lite att säga till om när det gäller sjukdomsförloppet. Kram
By Little Nea

Anonym

All sympati till dig!
Hoppas det vänder snart. Men som du själv säger, diparna kommer och det är grymt orättfärdigt att du är helt friskskriven redan och får betala dyrt för att vara hemma. Du har säkert tänkt på många lösningar själv, men jag bara undrar om du kan jobba hemifrån om du skulle behöva, när du inte är på topp?
Känner en fd utmattad som jobbar 50% och hon gör så. Bättre att kunna göra något lite än inget alls. Det bygger ju naturligtvis på förtroende mellan dig och arbetsgivaren mm. Tycker det är orättvist attdu ska ta alla smällarna, det är jobbet som gjort dig sjuk, så varför kan inte de vara lite mer flexibla?
Som sagt, bara en tanke, du vet bäst!
Kram Sofia

Svar: För mig skulle det vara smidigt, men jag har inte riktigt den typen av jobb. Det kanske inte är omöjligt egentligen, att jobba hemifrån lite då och då eller timmar här och där, men jag tror ändå inte att det kommer bli verklighet. Vi får se hur det blir framöver. Det är verkligen surt att det kostar så mycket, både energi och pengar, att få allt att gå runt när jag faktiskt inte är så frisk som Försäkringskassan påstår. Jag har skickat in begäran om omprövning, men jag gissar att det inte kommer ge särskilt mycket. Kram
By Little Nea

Anonym

Känner väl igen ditt dilemma. Jag borde jobba mer men tanken på det stressar och pengarna som aldrig vill räcka till som sjukskriven.
Kram och hoppas det vänder snart.
//Mia

Svar: Det är verkligen en hopplös ekvation som vi inte kan lösa på ren vilja, tyvärr. Kram
By Little Nea

Helena

En sån himla onödig stress, du som hade återhämtat dig ganska bra innan. Hoppas verkligen att du får sjukpenningen tillbaka. Vad jag hört så skulle dom ändra dessa regler igen, att dom inte får göra på detta sätt. Dom borde ju kompensera er som fått det indraget. Ren idioti, det måste dom väl begripa att man inte blir friskare att vara utan pengar. Styrkekram till dig ♥

Svar: Tack <3 Tyvärr kommer det nog inte hjälpa just mig även om de ändrar sig för andras del. Mitt ärende är avslutat, även om jag bett om omprövning nu. Gissar att de håller fast vid sitt beslut ändå. I vilket fall som helst så är det ju ca 25 veckors handläggningstid för omprövningar så jag behöver vänta ett halvår på att de ens ska titta på det. Väldigt mycket onödig stress. Jag kan inte låta bli att undra hur sjukdomsförloppet skulle se ut om jag istället haft både Försäkringskassans och läkarens fortsatta stöd idag. Jag är ju helt lämnad åt mig själv nu och det går, uppriktigt sagt, lite sådär just nu. Kram tillbaka <3
By Little Nea

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress