Ett och ett halvt år efter kraschen

Det har nu gått ett och ett halvt år sedan dagen då jag gick sönder. Gick in i vägen. Gick itu. Gick ut och bara ville fortsätta gå. Bort från livet. Bort från hetsen. Bort från den rivande ångesten i bröstet. Bort, bort, bort. 


Till ingenting. 

Ett och ett halvt år sedan jag ringde och sjukskrev mig. Sedan jag trodde att jag behövde någon dags vila innan jag skulle skärpa till mig och ta mig samman. 

Sånt som inte kan göras: ta sig samman och skärpa sig när du har utmattningssyndrom. 


Omöjligheter. Det är vad det är, omöjligheter. Det visste jag ju inte då, men jag vet det nu. 

Idag, ett och ett halvt år efter den hemska dagen som jag knappt orkar tänka på, är jag fortfarande inte frisk. 

Men mer frisk än sjuk. Friskare än innan den hemska dagen. 

Och lyckligare. 

Inte återställd, det vill jag inte bli. Vill inte tillbaka dit igen. Bara framåt. 

Men det visste jag inte heller då. För ett och ett halvt år sedan. Den hemska dagen när jag bara ville att allt skulle "bli som vanligt igen". Jag visste inte att det skulle kunna finnas ett bättre "som vanligt" även om det fortfarande finns mycket att kämpa med. 

Och kämpa för. 

Men vet att: ett och ett halvt år är inte mycket. Med utmattningssyndromsmått mätt. Faktiskt inte. 

Det vet jag nu. 

Så om du är i början eller just kommit ur den akuta fasen: Kämpa inte emot, låt läkningen få den tid den behöver. Var snällare mot dig själv än mot andra. Det finns en andra sida. Du är inte ensam i detta.

Jag vet det. Nu. 

Anonym

Så bra skrivet! Många nya insikter får man av den här sjukdomen.

Svar: Tack snälla! Visst lär man sig mycket längst vägen. Genom det svåra och tuffa.
bylittlenea.blogg.se

Anonym

Väldigt bra beskrivet och hoppfullt för de nya. Jag har småbarn och sjuka föräldrar, tyvärr går det inte att ändra på och det tar tiiiiiiid för mig. Blev sjukskriven 2013 på hösten. Kroppsliga symtom i form av matöverkänslighet och rörelseöverkänslighet och mentalt med ljus-/ljudkänslighet, svårighet att planera, förstå och allt går långsammare bl.a. Det har blivit lite bättre men det går väldigt långsamt. Tydligen är sömnen viktigast att få till (inte lätt med småbarn jag vet) men OM ni lyckas få till 7 timmar trots att ni vaknat flera gånger två nätter i veckan så börjar hjärnan repa sig. Det är minimum. Satsa på sömnen och att (igen tyvärr) bli mer ego, engagera dig inte i alla och allt, du har säkert gjort det mer än du någonsin behövde så du har fyllt potten för resten av livet 😜. Försök att strunta i alla borde som tex du lyckas få en stund för dig själv ställ dig då inte och diska tex - strunta i det! Sätt dig och andas bara. Låter galet jag vet men nödvändigt, du vänjer dig. Var inte rädd över att du blivit rädd, det är normalt, du vet ju inte vad som händer och då är det ju naturligt. Det kommer bli bättre och bättre. Har mycket var att jobba med, varje dag. Mig själv och min vardag ÄR mitt nya jobb men med tiden kommer det arbetspasset att minska mer och mer, det säger alla experter. Så andas, det kommer bättre tider. Vi blir visare och du, ingen är intressant utan lite ärr och livserfarenhet. Kram på er!

Svar: Många bra och kloka tips! Tänk vad långt du kommit som insett detta. Den stora utmaningen är att få det att funka i verkligheten, men en liten bit i taget så rör vi oss båda mot en sundare och mer hållbar vardag. Tack fina ❤️ Kram
bylittlenea.blogg.se

Fröken F

Så vacker bild och text. Precis så är det. Jag vill inte heller bli för återställd, rädd för att kliva in i negativa spår igen. Fortfarande har jag prestationsångest. Och tanken att börja jobba någonting känns inte tilltalande. Hur känner du i relation till prestation och arbete? Kram

Svar: Tack snälla ❤️ Jag måste ofta påminna mig om vad mitt viktigaste jobb är nu. Prestation måste klättra ner på skalan. Jag måste tänka på min hälsa, mitt välmående och min familj. När jag är på jobbet så jobbar jag visserligen, men jag har lärt mig att ingen tackar mig (och att jag blir sjuk) om jag springer till skrivaren och tillbaka. Eller om jag jobbar istället för att ta rast, ta lite extra för att bespara andra jobbet. Det blir liksom inte bättre av att slita ut sig själv. Att utföra uppdrag och uppgifter har jag fått bygga upp långsamt och ökat på bit för bit. Mitt arbete är fortfarande anpassat, just för att jag ska kunna arbeta hållbart med uppgifter som jag klarar i nuläget. Jag får fortsätta påminna mig själv om att jag bara ska jobba, med en sak i taget. Inte imponera eller överprestera. Ett steg i taget :) Kram
bylittlenea.blogg.se

Wilda

Verkligen en viktig påminnelse. Så viktigt. Tack för att du skriver.

Svar: Tack snälla ❤️ och tack till dig med!
bylittlenea.blogg.se

Tankar om utmattning

Vilken fin text. <3

Nä, kunde man ta sig samman och skärpa till sig hade vi nog varit friska allihop på nolltid. Men det är väl just det som är lärdomen, att kunna flyta med och släppa kontrollen... Så ohyggligt svårt, men viktigt.

Kram

Svar: Ja, visst vore det så. Om det var så enkelt hade vi löst det för länge sen. De flesta av oss är nog rätt problemlösningsfokuserade människor från början ;) Att flyta med, att gilla läget och ta saker för vad de är. Så svårt, men helt nödvändigt! Kram
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress