De små förändringarna och stora skillnaderna
 
Det går ju onekligen fortsatt framåt även om det inte alltid känns som så. Framåt mot det friskare och ett högre välmående. Framåt mot mer energi och fokus. Högre förmåga, lättare sinne. Bort från detta utmattningssyndrom. 
 
Men det är ingen enkel väg framåt. Det är ingen rak stig. 
 
Jag är trött, men pigg. Hela tiden om vartannat. Känner ibland det där snurrande hjulet som inte går att stoppa trots att jag gör allt jag kan för att pausa, vårda och ta hand om mig själv. Trots att det ibland är sparlåga i mig fortsätter det framåt. För ibland så sticker energin uppåt. Allt blir lite klarare, som när luften blir en annan efter ett sommarregn. När det känns som en kan andas igen och nya dofter träder fram. 
 
Jag orkar lite mer, men inte varje dag. Det är helt ok. 
 
Jag orkar laga mat igen, men jag har inte riktigt förmågan att i förväg planera vad vi ska äta och se till att köpa hem det. Ett litet myrsteg framåt ändå. Det är lätt att tänka att om det ena funkar borde ju resten göra det, men jag får portionera framstegen och träna på tacksamhet. Jag gör det ändå, utan att fundera så mycket på det. Tömmer diskmaskinen och lagar mat. Vissa dagar.
 
Varje dag finns det så många saker jag vill göra, men ibland bir inget av det gjort. För jag kan inte välja, organisera eller strukturera mig. Jag vet att jag kan lläsa igen och då vill jag göra det, jag vill måla, jag hade tänkt se på den där serien. Det blir ingen ordning, ibland. Andra dagar blir helt fantastiska och just precis som jag vill. 
 
Så jag lever och upplever. Igen. 
 
 
Det senaste ett och ett halvt årets tuffa kamp börjar ta ut sin rätt på andra vis dock. Ju mer jag orkar, desto mer kan min man släppa ifrån sig. Han är trött. Han har kämpat och ordnat. Fixat, löst problem, stöttat och varit stabil. Han måste få luta sig tillbaka nu när det är möjligt igen. Det är fullkomligt nödvändigt att han får vila, han med. Jag svämmar över av kärlek och medkänsla när jag ser hur detta har slitit på honom.
 
Jag blir tacksam och ödmjuk när jag tänker på allt vi gått igenom och allt han har gjort. Nu börjar ett sommarlov för honom och barnen, medan jag har en bit kvar till semestern. De är så förtjänta av ledighet, inte minst han. Det var inte bara jag som blev sjuk, det var hela vår familj. 
 
Jag tror att vi alla har lärt oss av detta och att allas liv förändrats.
 
Tillsammans. 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress