Första halvan av 2017

Januari:

Mattan drogs undan för mig, men jag stod kvar. Med en storm i hjärtat. Det började precis innan jul, men här blev jag utslängd från sjukförsäkringen av Försäkringskassan som sade att jag kunde välja mellan att gå till arbetsförmedlingen för att hitta ett nytt jobb eller att börja jobba 100%. Jag som precis klarade 50% när beskedet kom. Lösningen blev 75% arbete och 25% tjänstledigt. Att öka till 75% tog all min energi och jag fick backa några steg. Igen.

 

Jag får, via facket, chansen att träffa ett par riksdagspolitiker för att visa hur situationen för mig och många andra sjuka ser ut när vi kastas ut.

 

 

februari:

Börjar få fotfäste på 75% och väljer att begära omprövning på Försäkringskassans beslut. Jag har några bakslag och börjar inse hur länge jag kämpat på många fronter. Vi möblerar om hemma och firar min farfar som fyller 90 år. Månaden innehåller även en begravning. Livet och döden och allt däremellan.

 

 

mars:

Jag fortsätter att komma till insikt efter insikt och filosoferar mycket kring just min utmattnings varande. Varför, hur och vad ska jag göra för att läka. Hur ska jag undvika att hamna där igen? I mars börjar jag på rehabyoga som ska hålla på under ett par månader. Jag börjar lära mig att vara snällare och mer förlåtande mot mig själv. Det är något som är väldigt avslappnande. Brottas fortfarande med oro för att bli sämre och rädslor för allt möjligt. Dippar ibland.

Månaden avslutas med en kick off i Båstad med mitt jobb. Många aktiviteter, mycket folk som jag aldrig träffat och ett par nätter borta. Modiga jag åkte dit och det gick väldigt bra även om det efteråt kom en släng av influensa med feber.

 

April:

Nytt på jobbet. Ungefär samma, men ändå en massa nytt. Min utmattade hjärna kan lära sig det nya och jag får både hopp och ny fart framåt. Om jag kan lära mig det här så finns det säkert en massa annat jag kan lära mig. Jag är verkligen inte så körd som jag varit rädd för! Vardagen flyter på bättre och jag börjar orka mer på hemmaplan. Under april ökar jag från 75% till 80%.  En liten ökning, men den känns ändå. Saker börjar klarna. Tankarna, perspektiven och förståelsen. Våren kommer och jag blir ett år äldre. Jag inser att den duktiga flickan måste dö och att jag behöver ta på mig min egen syrgasmask först. På riktigt. Vi kollar på lägenhetsbyten och får ett verkligt hopp om att komma över ett radhus. Med trädgård!

 

 Maj:

Men det blev inget radhus och inget byte alls just nu. Däremot kom badrumsrenoveringen igång, som vi blivit lovade för ett år sedan. Jag bjuder in er andra att gästblogga och kan under månaden presentera två inlägg även om fler varit intresserade av att delta. Min blogg lyfts fram av Blogg.se som en av 20 bloggar om att leva med sjukdom. Sjukt stolt (höhö) för att vara med och synas där. Jag gör en kortresa med barnen till släkten i Sörmland och det känns som ett helt litet äventyr. Börjar återfå en liten mängd initiativförmåga, planerande och genomförande igen. Jag får avslag på min begärda omprövning hos Försäkringskassan. Otippat. Eller kanske ootippat. Jag blir arg och under en kortare period känner jag mig verkligen nedstämd utan att kunna förstå varför. Jag börjar försiktigt att träna igen. Och skriver listor för välmåendets skull. Nu bygger jag uppåt på riktigt. För första gången på väldigt länge.

 

 

Juni:

Det har gått ett och ett halvt år sedan jag kraschade ihop och gick från heltidsarbetande till heltidssjukskriven. Jag är inte samma person som innan, ändå känner jag mig precis som den jag ska vara. Nästan precis. För första gången på mycket länge har jag dagar och stunder när jag känner mig genuint lycklig. Efter fem ganska påfrestande veckor är badrummet tillslut färdigrenoverat. Familjen känns tajtare än någonsin och de långa nätterna gör mig avspänd och tillfreds även om jag har svårt att hinna med i slutet av skolterminen och alla aktiviteter. Tillsammans listar vi 76 symtom på stress!! En av mina äldsta vänner gifter sig och jag gråter sönder mig på bröllopet pga så fint! Kärlek, ett bra ord för att summera slutet på denna månad.

Nu börjar andra halvan av 2017. 

 

 
Sommar och semesterförväntningar

En liten del av mig undrar om jag kanske har uppnått ett mål nu äntligen. Att inte bara leva för helgen, semestern eller nästa härliga årstid. Jag är mycket mer i nuet nu. Om ni är med. Det kan ju vara en skön förmiddag även på jobbet. En fin stund på lunchen eller en fantastiskt rolig kväll mitt i veckan.

Efter all övning så är det mer och mer ett liv just nu som jag lever. Inte bara att härda ut till nästa ledighet eller tills något eländigt går över. Så som det kändes förut. Längta till helgen bara för att redan på fredagskvällen känna att den snart är slut ändå.

 Det är inte längre frågan om att bita ihop för om X antal veckor är det semester/händer det där roliga och dåååå minsann blir det till att pusta ut/njuta/vara glad eller liknande.

Jag vill inte och tänker inte leva mitt liv på det viset igen. Om jag vill sticka näsan mot solen i januari istället för att bara vänta till sommaren så gör jag det. Vi vet ju inte vad ”senare” har med sig. Bara vad som händer just nu, det vet vi. Det är inte alltid lätt, men jag jobbar mot att hålla mig i nuet och se det för vad det är.

 
 Som utmattad och sjuk kan helger, lov, sommar och semester betyda helt andra saker än för en icke-utmattad frisk person. Det kan betyda ökad stress och mindre möjligheter till återhämtning. Familj och vänner kanske finns runt en på ett annat sätt än innan och det normala schemat rubbas. Värt att ha i åtanke att ledighet för många kanske betyder extra påfrestning för andra. För mig var nog sommaren 2015 värst. Det var månaderna innan jag sjukskrevs och också då jag började se varningslamporna på riktigt. Jag var helt slut efter den semestern trots att vi knappt gjort något då. Tröttare än innan semestern.

Förra året hade jag tre veckors ledighet från min ”aktiva sjukskrivning” (typ arbetsträning) och de veckorna var nog de bästa på hela 2016. Många symtom minskade och jag kunde följa kroppens signaler helt naturligt istället för att forcera och tvinga in kroppen i ett satt schema.  Det var otroligt hoppingivande att få känna mig nästan frisk under den korta perioden. 

Under den här sommarsemestern kommer jag kanske blogga ganska sällan, det kommer kanske bli fler mobilbilder och liveuppdateringar istället för kamerafoton och planerade texter. Det visar sig. Vi tar det som det kommer tänker jag.

För jag planerar ju att ha en semester med upplevelser av både stort och smått, en massa meningslösa stunder för att återhämta själen. Jag tänker leka med barnen och skoja med min man, läsa någon bok och gå barfota. Utöver det får vi se vad som händer :) 

 

 
En glimt av nya badrummet
 
Det var faktiskt en pärs att få det renoverat. Alltså jag och min man gjorde ju inget. Vi bor i hyresrätt så det renoverades helt åt oss, men det var kämpigt ändå. 
 
Barnfamilj, med aktiviteter och högvis med tvätt. Det var inte alla dagar vi hade toalett direkt när vi kom hem från jobb och skola. Vi var utan tvättmaskin och dusch i fem hela veckor! Det var tur att det var fem varma veckor för det hade nog varit plågsamt att duscha som vi gjorde mitt i vintern. Vi fick använda oss av olika ställen för att sköta hygienen, men främst var det en liten duschkabin i tvättstugan som vi sprang till i tid och otid. Det funkade, men jäklar vad knöligt det var ibland. 
 
I alla fall, nu är det klart och vi har dusch hemma igen. Det blir mycket enklare att ta en promenad/jogga/yoga eller vad som helst som kan orsaka behov av dusch nu när det inte kräver besök till tvättstugan. Att orka både träning och dusch var ingen lek förut. Hur som. Det är fortfarande trångt, men sjukt mycket fräschare! 
 
Före: 
 
Inte helt sant, men ok under början av renoveringen. När plastmatta och våtrumstapeterna från 1300-talet rivits ut. 
 
Efter! Varde kakel (och mörkgrå klinkers men det har jag visst inte fotat): 
 
 
 
 
Ibland är en tacksam för så enkla saker. Som ett badrumsskåp som inte rostat sönder, en dusch i sitt hem och lite behagligare färg på väggar och golv :)