Långsamheten
Det är svårt att göra saker långsamt om en har utrymme för att göra det snabbt. Det har jag ju inte alltid haft. Det utrymmet. 
 
 
När jag varit sjukskriven en månad fick jag frågan från en person om jag kanske klättrade på väggarna vid det laget. Klättrar? Det är knappt jag står upp i 10 minuter på raken, var min tanke då. Det fanns inget utrymme för att bli rastlös. Jag ville att det skulle bli bättre och gå fortare, men jag kunde inte röra mig fortare hur mycket jag än ville. Kunde inte göra mer, längre, hårdare eller snabbare. I takt med att energin återkommer och energibalansen kommer bättre på plats finns det större utrymme för rastlösheten. 
 
Men jag vet att rastlöshet ofta är ett tecken på att jag är uppe i varv och inte kan komma ner till nivån jag behöver vara för att må bra. 
 
Det är lätt att missta rastlösheten för hög energinivå. Men bränner jag all energi då, får jag betala för det senare. 
 
Så min semester började med en helg där jag först hade huvudvärk, sedan var trött följt av rastlöshet och stirrighet. 
 
Innan jag landade. I långsamheten och tillåtandet av det långsamma. 
 
Det är befriande att inte skynda. Att gå promenad med 9-åringen utan att ha planerat ut den i förväg. Att tillåta oväntade stopp just där vi hamnar. Att lyssna på en rolig historia  och stanna för att titta på fåglar. Eller liknande. 
 
 
Att vara ensam nu, först en helg och kort därpå en vecka, med en 9-åring vars kompisar är bortresta kan vara lite påfrestande för hjärnan dock :-) Det är mycket som ska tittas på, lyssnas på och göras ihop med utöver att sköta det dagliga som matlagning, disk och tvätt. Jag njuter så mycket jag kan av vår tid tillsammans och vilar hjärnan där det går. För jag behöver det. Fortfarande. Att jobba 80% innebär inte att jag pallar hur mycket som helst ens under en långsam, obokad semestervecka på hemmaplan. 
 
Tittar in här när jag kan, men finns nog främst på instagram stories under min ledighet. 
 
Ta hand om dig <3 
 
Annica

Det där med rastlösheten är svårt att möta på ett bra sätt tycker jag.
Innan jag blev sjuk löste jag det med att springa ännu snabbare.
Det dummaste jag kunde göra mot mig själv men jag visste inte
bättre.
Ännu längre bort från mig själv och de känslor jag egentligen kände
men som jag valde att inte lyssna på.
För mig har rastlösheten i utmattningen varit tätt sammankopplat med ångest.
När känslan att vilja rusa och springa kommer med rastlösheten måste
jag lära mig att backa och försöka slappna av i stället.
Det är inte lätt.
Jag kan inte skynda mig eller göra saker fort längre men hjärnan kan
rusa i allafall .
Meditation, motion och avslappning hjälper delvis mot denna känsla men ibland
hjälper inte det heller.
Ibland går jag emot mig själv när denna känsla kommer för den kan
vara plågsam.Som att man inte får plats i sin egen kropp,vill krypa ur sitt
skinn,springa ifrån sig själv.
Jag värdesätter de korta stunder varje dag då jag upplever att jag är i balans.
Korta stunder då jag har ett lugn i mig själv och inte oro för framtiden och hur
det ska bli med mig i ett arbetsliv i en framtid med känslor som skaver och gör ont.
Hur ska jag klara av att klara det som andra människor klarar i ett arbete?
Klara ett socialt liv utan att krascha av en överbelastad hjärna.
Hur ska en bruten själ bli helt hel igen?
Jag tror aldrig jag kommer att bli hel igen.Lagad men inte hel.
Jag längtar efter att få känna frid i själen längre stunder i en kropp som
är i balans och jag i kontakt med mig själv och mina känslor.
Ta hand om dig du också Linnea <3<3<3
Kram från
Annica

Svar: Många kloka frågor utan givna svar. Det är verkligen inte så enkelt alla gånger, men vi jobbar på mot att kunna lära oss och förstå hur vi fungerar och hur stressen fungerar. Vi fixar det så småningom ska du se! Ta hand om dig! KRAM <3
bylittlenea.blogg.se

Lotta

Önskar dig en skön sommar, lagom fylld med aktiviteter och massa vila! Önskar mig detsamma om jag tänker efter :D Ses på Instagram!

Svar: :)) Japp, vi ses där! Hoppas din sommar är fin, läkande och givande <3 KRAM
bylittlenea.blogg.se

Johanna

Jag känner verkligen igen mig i det där. Att känna sig rastlös kan verkligen vara att man helt enkelt inte är van vid att ta det lugnt, men det är så lätt att tro att man inte alls behöver det istället. Hoppas du får en fin semester!🌞

Svar: Det är en bra insikt att ifrågasätta sin rastlöshet, tror jag :) För den kan vara ett tecken på att det egentligen handlar om svårighet att komma ner i varv. Det är nog rätt nyttigt att vara ineffektiv och verkligen inte "göra" något hela tiden. Ha en fin sommar :)
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress