Om kroppen och utmattningen

Det finns så mycket med min kropp som jag känner tacksamhet för. Alla de saker som skrämde mig förut är nu mitt bästa varningssystem. Skillnaden är väl att jag inte visste att det var larmet som var påslaget innan jag blev sjuk. Det var därför det kunde bli så många och så kraftiga signaler innan allt kraschade. 


Idag uppfattar jag dem tidigare och kan läsa av min kropp bättre. När något är fel, meddelar kroppen det. Tänk så fantastiskt. 

Den tacksamheten är en nyhet för mig. Vi har ju gått igenom mycket, jag och min kropp. Barndom, tonår, idrottande, ät,-och självbildsproblem, stillasittande, vandringar, graviditeter, två akuta kejsarsnitt, amning, vaknätter, influensor med mera. Och så nu denna utmattning. 

Förstå mig rätt! Jag har hittat en helt ny slags acceptans för min kropp. En respekt som inte har med utseende att göra. Jag har för första gången på mycket länge kunnat känna mig bekväm med mig själv, i mig själv. Allt det kom med utmattningen och det avbrott det förde med sig. Ett avbrott som gav tid till insikt. 


Men det har även varit ett år av inaktivitet, samt en och annan chokladbit. Jag har accepterat den påtvingade inaktiviteten så långt jag kunnat, inte godkänt men förstått att jag inte haft mycket val där. 

Sånt förändrar kroppen. Även det har jag tagit med ganska stor ro. Tills nu. Det finns tydligen en gräns för acceptansen och den går när det börjar bli dags att välja mellan att skaffa en ny garderob eller skära ner på chokladen. 

Hade ekonomin sett annorlunda ut nu kanske jag valt chokladen ;) 

Nej, det handlar om mer än vikt, form och kläder. Det handlar om att jag börjar bli alldeles för obekväm i inaktiviteten. Jag tror att jag börjar bli redo att bryta den. Igen. För jag har gjort framsteg där förut, fått backa, kommit framåt, backa igen osv. 

Jag längtar ihjäl mig efter träning och rörelse. För att min kropp förtjänar att stärkas och byggas upp igen! Så nu kör jag, om än i myrsteg framåt, uppåt och vidare. 

Påminner mig om att femton minuters promenad är mer än ingen promenad alls och bygger vidare från det. Häpp! 

Sara

Vad roligt att du känner längtan efter rörelse!

Svar: Ja, jag har en bit kvar till att verkligen kunna träna regelbundet, men små rörelser kan sakta byggas på till större. Jo, jag längtar verkligen ut i löpspåret, till yogastudion och simbassängen :)
Linnéa

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress