Om den långa kampen

Någonstans längst vägen slutade det vara en kamp. Det kommer uppstå nya kamper, andra strider och framtida motgångar. Det vet jag. Men just nu simmar jag i relativt sett lugna vatten. 


Jag är trött på morgonen och trött när jag kommer hem. Det kommer jag inte ifrån. Blir aldrig helt och håller utvilad, inte som förr. Men det är något som förändrats ändå. 

Det är inte samma kamp. Inte helt över, men inte som innan. 

Jag kämpade länge, länge. 


Först för att hinna med, sedan för att hänga med. Därefter för att hålla ihop och senare för att hålla nosen över ytan. Jag gjorde vad jag kunde, så länge jag kunde, för att verkligen, verkligen inte bli sjukskriven. Det var min största skräck. Tanken på att hamna i sjukskrivning gjorde mig nästan lamslagen bara det, så jag slogs för livet. 

Jag förlorade och hamnade tillslut där. I det otäcka - sjukskrivningen!! Men väl där hade jag slut på ork. Jag orkade inte vara rädd längre även om jag fortfarande var rädd för att fastna där. Det var i den hopplösa tröttheten jag ändå trodde att jag skulle vara den som slog världsrekord i att tillfriskna fort. En relativt vanlig tanke hos utmattade, har jag förstått i efterhand. 

När jag insett att jag definitivt inte skulle kunna slå några världsrekord i återhämtning blev jag rädd för andra saker. För tänk om jag istället aldrig blir frisk! Och jobbet, det skrämde mig mer än något annat just då. Att vara där, att prata med de andra, vad tycker och tänker de? Tanken på att ha förväntningar och krav på mig, att producera och prestera fick mig att kvida. Det går ju inte... 


Men jag lotsades tillbaka och fick vänja mig. Bit för bit, en dag i taget. Det otäcka blev vardag och vardagen har ändrats ett snäpp i taget. Mer arbete, kortare tid hemma. Varje ökning i arbetstid har skrämt mig, det har varit kämpigt, men det har funkat. Till slut. 

Jag har tagit mig igenom bakslag och motigheter längst med vägen. Överkommit rädslor. Kämpat vareviga dag till den dagen jag kände att ljuset i tunneln närmade sig. Jag började ana andra sidan. 

Då startade nästa kamp. Jag hade kämpat för att slippa sjukskrivning, kämpat för att ta mig ur sjukskrivning och nu fick jag slåss för rätten att få vara sjukskriven, även om det bara handlade om deltid. 

Jag har förlorat många av mina kamper, men övervunnit många rädslor. Bara det att jag har kämpat och lyckats ta mig igenom mycket gör att jag känner mig mycket, mycket starkare än innan den här resan började för några år sedan. Även om det mest akuta är under senaste 1,5 året handlar det om kämpande längre bak i tiden än så. Jag är mer ödmjuk just för att jag förlorat, men ändå överlevt. Kanske finns det sådant som jag inte vet och kanske missar jag något genom att streta emot? 

Och här står jag nu. Levandes och mindre rädd. Inte fullärd, inte flygfärdig, fortfarande i pågående kamp. Men levandes. 

Det är inte längre en kamp att ta mig igenom varje dag, bara vissa dagar och vissa stunder. Det är ok. Så funkar ju livet. 

Annica

Tack för din fina text Linnea :)
Du beskriver så klokt det jag och säkert många andra
känner som befinner sig i utmattningen eller precis har tagit första stegen ut i livet igen, första stegen in på arbetet.
Alla rädslor man kämpar med och som i sin tur skapar ångest.
Rädsla för att inte räcka till,vad andra ska tycka ....
Rädslan att inte klara några krav igen.
Jag är på väg att ge upp min kamp.Det har tagit ett år i sjukskrivning att förstå att vägen till att läka handlar om att
sluta kämpa och att utmana mina rädslor.Livet handlar inte om att prestera och kämpa.Livet handlar om att lära sig vara närvarande i nuet,tycka om sig själv för den man är med alla fel och brister och att det är helt ok att vara människa.
Jag känner ett inre mod och en inre trygghet som växer fram trots att jag ofta kämpar med min oro och ångest fortfarande.
För mig är det lång väg kvar till arbete men jag längtar efter att få vara en del av ett arbetsliv med arbetsgemenskap och där jag kan göra skillnad för någon.
Tack snälla för din text idag.
Den ger mig hopp om att det går framåt och att det går att fixa livet sen också.Efter utmattningen då vi alla bär med oss smärtsamma men ovärderliga erfarenheter om vad som är
viktigt i livet på riktigt under ytan med prestation.
Var rädd om dig !
Stor kram från
Annica

Helena

Härligt att läsa, att du tar dig igenom detta. På nåt sätt så vänjer kroppen sig att arbeta så småningom, det känner jag själv nu. Vissa dagar går bättre än andra :), men med nya arbetsuppgifter hoppas jag på att det ska fungera bättre nu.
Ha en fin dag, kram ♥

Anonym

Kan skriva under på varenda ord även om jag bara är halvvägs. Är rädd, trött, vet inte vad jag klarar av, känner blickarna och förväntningar att bli frisk. Men just nu tror jag att jag måste stanna här en stund. Halvtid. Halvlek. Mitt i livet. Nu när barnen är stora och inga barnbarn kommit än. Då jag skulle resa, unna mig, jobba och göra saker för min skull. Handlingsförlamad och trött inte än 50 år fyllda.

Maria

Tack så mycket för att du delar med dig. Mycket av det du skriver känns igen. Särskilt den fruktansvärda skräcken över att bli sjukskriven, sedan, efter nederlaget, kampen för att komma tillbaka REKORDsnabbt (vansinne). Jag blev sjuk i maj 2015. Jag har jobbat 75% ett år nu och valt att gå ner i tid precis som du. Jag ser det som att jag läker lite för varje dag. Acceptansen att jag faktiskt blev sjuk fast jag trodde att jag var stark som en elefant satt mycket långt inne. Jobbet fungerar bra idag fast det är en stressig miljö. En del dagar är jobbiga, andra bra. Jag kan också känna tacksamhet över hela den här skiten, som kastat omkull bilden av mig själv men medfört ödmjukhet inför själva livet 😊

Anonym

Tänk att vi alla tror att vi ska komma tillbaka så snabbt och att vi alla har fel. Vi är väl vana att bara vi kämpar tillräckligt så blir det som vi har bestämt. Och så funkar inte det nu. Inställningen biter inte på utmattningssyndrom. Vi får ta det som det kommer. Så roligt att höra att du mår bättre och inte behöver kämpa varje stund längre. ❤

Svar: Visst är det märkligt att vi ofta tror att det faktiskt skulle kunna gå att skärpa sig ur ett utmattningssyndrom. Det blir som sagt nya kamper, men att för varje kamp jag tar mig igenom känner jag mig lite starkare än innan. :)
Linnéa

Camilla

Heja dig!! Visst går man starkare ur sådana här saker, även om man mitt i det känner tvärtom.

Svar: Ja, så är det verkligen. Heja alla oss som kämpar! :)
Linnéa

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress