De senaste dagarnas bakslag
 
Hej, 
 
Det blev lite tyst här en stund. Det tystnade överallt tror jag. Jag har inte orkat riktigt. Det blev ett sånt där bakslag ni vet. Sånt som hör till utmattningssyndrom. När allt stänger ner och slutar funka som det gjort innan. 
 
Jag sov oroligt hela helgen och natten till måndagen var hemsk. Självaste måndag-dagen var jobbig och natten till tisdag var ok förutom att hela familjen lyckades vara vakna vid 3-tiden av någon konstig anledning. Störd sömn och flera dagars huvudvärk samt en konstig magvärk, som jag misstänker kan ha med det som läkaren nämnde sist vi pratade: stressrelaterad magkatarr blablabla. Orka få nya stressymtom nu liksom? 
 
Jag vaknade i tisdags lika trött och sliten som i måndags. Med huvudvärk och magvärk. Klädde på mig och tog mig ut i det förbannade snöfallet. Slet mig gul och blå för att få bort den tunga snön från bilen, som fallit hela natten. Sätter mig i bilen och ska köra iväg. Då funkar inte vindrutetorkarna och jag kommer ingenstans. I snöfallet går det definitivt inte att köra utan fungerande torkare. Jag blir lite lätt stirrig och ser på makens bil. Den är större än min och lika täckt av snö. Ett alternativ är att ta hans bil, han och barnen har ju ändå sportlov. Men...alltså fyyy fan. Med huvudvärken och magvärken pallar jag inte att springa upp till lägenheten, leta efter nyckel och sedan springa ner och skotta bort snön från ännu en bil. Jag lyfter på motorhuven på min bil i ett sista försök för att se om jag kan lösa det hela, men herregud vad vet jag om bilar och sånt? 
 
Går upp, väcker maken som undrar vad sjutton han ska göra och jag bryter samman. Jag orkar inte. Det var det enda jag kände då. Jag orkar, orkar, orkar, orkar, orkar inte. 
 
Det har gått en ganska lång tid utan att jag behövt känna på det viset. Jag har orkat och jag har som sagt inte behövt kämpa på ett tag. Försöker att inte se det ironiska i att jag just skrev ett inlägg om att det är så mycket lättare nu.  För nu tog det stopp. Jag visste inte var jag skulle ta vägen och kände att jag inte klarade att åka iväg nu när jag redan jagat upp mig och känt känslan - att jag inte orkar. Att huvudvärken och magvärken och tröttheten övermannat mig redan. Messade jobbet att det var kaos och att jag kanske kunde komma senare (?!). Tog en påse med sopor med mig och gick ut i snöfallet. Kunde inte gå in och ge upp än. Slängde soporna och fortsatte gå. Gå, gå, gå tills jag inte orkade gå. Då gick jag hem, bäddade ner mig och somnade. Vaknade framåt tidiga eftermiddagen och insåg att jag behövde ge upp. 
 
 
Trots att jag inte har rätt att vara sjuk längre så är jag det ändå. Jag är fortfarande sjuk och jag klarar tydligen inte så mycket som jag vill klara. Hela eftermiddagen spenderade jag i mörkret och tystnaden. Ögonen värkte och jag var ovanligt ljudkänslig. Efter många timmar kunde jag plocka upp en bok och läsa i halvdunklet. Mobilen orkade jag inte med. Bara det ljuset var för mycket. 
 
Det var länge sen jag kände så som jag gjorde i tisdags. 
 
Igår, onsdag, var jag på jobbet igen. Lite mörbultad och fortfarande med värk, om än lite mindre. Jag hade fått en hel natts sömn vilket gjorde att jag ändå klarade att åka iväg. Idag, torsdag hade jag mest kvar en värk i nacke och huvud som botades med en värktablett under förmiddagen. 
 
Jag måste fundera över det här. Tänka ut strategier och sätt att hantera saker bättre. 
 
Tror att det går att peka ut flera orsaker. Sömnbrist är en av dem, men vad den beror på är mer oklart. Det har blivit lite annorlunda för mig på jobbet, jag har mer ansvar igen. Istället för att få uppgifterna tilldelade av mina kollegor har det kastats om så att jag ska fördela till oss allihop. Det för att det sker väldigt mycket förändringar på min avdelning just nu. Det är mycket som ska bli nytt och jag har fått det här för att jag inte ska behöva kastas in i ett nytt system innan de andra fått till en bättre struktur. Jag får jobba i det gamla som jag känner till istället för något nytt formlöst. Det är en bra plan under förutsättningarna, men ändå blir det kanske lite för mycket och jag hamnar i lägen där jag har svårt att prioritera eller veta vad jag ska göra med allt. Här finns det mycket som jag själv kan jobba på. 
 
En annan anledning är att jag ju ökar på inom fler områden än bara jobbet. Mer på hemmaplan, mer på fritiden. Jag vill verkligen komma igång med mer träning och har väl tagit i mer än vad som funkar. En kort stunds joggande ger ett dygns huvudvärk. Den balansen går inte ihop, ändå vill jag förbi och vidare så jag kan dra nytta av träning.... kanske går det inte än? 
 
Så, det blev ett bakslag. Även om jag kom på fötter ganska snabbt är jag väldigt förvirrad. För hur fan gör en för att komma vidare nu? 
 
 
Lotta

Tråkigt för dig. Det är konstigt med de här bakslagen.. man är liksom aldrig beredd, inte jag i alla fall. Jag är ju som sagt också nere just nu. Var ute i solen idag en sväng igen i alla fall, så det hjälpte lite. Kram!

Svar: Skönt att solen hjälpte. Jag känner mig inte heller beredd när de väl kommer. Det är först i efterhand det går att se hur saker hänger ihop, men även det kan ju vara en slags efterkonstruktion. Utifrån kan det låta enkelt att bara se till så det inte händer, som att man borde ha lärt sig och inte köra på så hårt. I verkligheten dock ser jag människor som är lika stressade som jag, har en massa symtom på stress, men som inte har en aning om var de befinner sig i stressnivå. Det är lätt att tro att en står över det hela. Kanske just för att det är så svårt att se de små sakerna och hur de hör ihop, i alla fall innan det smäller till. Kram på dig <3
Linnéa

Sofia

Jag tycker du gör en bra analys över orsakerna till bakslaget. Kampen står kanske mellan att bromsa mer än du har lust med, även när det känns bra och lusten att komma igång snabbt. Du vet vad som är bäst. Heja dig!
Kram Sofia

Svar: Ja, precis. Det är svårare att bromsa när allt känns bra. Antagligen är det just det jag måste göra ändå. Det är så svårt bara. Tack för peppen! Kram
Linnéa

Lotta

Får jag fråga om din huvudvärk? Har själv haft det fram och tillbaka i flera dagar nu. Det känns som migrän och sätter sig vid ena eller andra ögat och pulserar. Är det samma eller får du på nåt annat vis? Sista året har jag haft många migränattacker, det är inte roligt...

Svar: Ja, jag har tolkat det som något migränaktigt. Innan jag blev sjukskriven och under hela första halvåret 2016 hade jag ofta den här huvudvärken, så den hänger verkligen ihop med stress. Det sätter sig som ett band runt hela huvudet och framförallt i och runt ögonen. Jag blir extremt ljuskänslig och kan ibland knappt ha ögonen öppna. Det kan vara ena ögat mer än andra, men ofta är båda påverkade. Just huvudvärken är väldigt handikappande och gör att jag inte klarar av att göra något alls annat än att bara ligga stilla i mörker och vänta ut den. Vanliga receptfria värktabletter hjälper väldigt sällan, ibland kan det ta udden av värken så jag ändå kan vara uppe och gå hemma. Usch och fy för huvudvärk :(
Linnéa

Lotta

Nej, vanliga värktabletter hjälper inte mig heller. Diklofenak är det enda som brukar hjälpa. Då är det alltså inte bara jag som får migrän stup i kvarten... Fruktansvärt handikappande. Ta hand om dig!

Svar: Detsamma! Det är helt värdelöst att ligga med sådan värk. Kram
Linnéa

Helena

Så trist att du hamnat i detta, men tyvärr kommer bakslagen både en och två gånger, det är som du säger man är inte riktigt beredd på det, det kommer liksom efteråt. Så har det varit med min träning med att det kommer många timmar senare, ibland tom dagen efter. Det enda jag kan råda dig till är att backa och åter backa och varva ner. Efter tre år och många, många bakslag har jag lärt mig att det inte är någon ide att köra över kroppen. Jag var som dig ville bara mer och framåt, körde på lite till på jobbet på två timmar, till slut kom panikångesten, varje gång jag körde över kroppen lite till så kom den, ibland flera gånger om dagen. Det är inte värt det, jag blev bara sjukare av att hålla på så. I dag kan jag inte göra mer än vad kroppen orkar då blir jag jättedålig och bara skakar inombords, så var rädd om dig. Jag vet precis hur du känner, för jag var precis likadan. Förstår din frustration då du inte har nån sjukpenning längre vilket är helt jäkla galet. Fk måste lära sig förstå denna sjukdom, den går inte över i all hast. Man blir tyvärr inte friskare av att dom gör såhär.
Styrkekram till dig, hoppas du snart är på banan igen. Kram

Svar: Ja, du har så rätt så. Det svåra är ju att en oftast inte vet att bakslaget kommer förrän det är ett faktum. Jag försöker backa en aning och gå ännu långsammare fram. Vi får hoppas att det räcker och att nästa bakslag blir mildare. Kram på dig fina du <3
Linnéa

Annica

Hej Linnea!

Tänker på dig!
Alla mina styrkekramar till dig.
Det är så svårt när ens inre jag vill mycket mer än vad kropp och själ förmår i en utmattning.Det krävs enormt mycket acceptans och en tro på att allt kommer att lösa sig till det bästa för att man ska stå ut.
Jag tror vi lär oss och utvecklas som individer trots det oerhört tuffa och smärtsamma som en utmattning innebär.
Du är fantastisk.
Var rädd om dig!
Kram från
Annica

Svar: Åh, tack för dina fina och väldigt kloka ord! Det är svårt med acceptans när det går tvärtemot ens vilja. Väldigt svårt, men jag förstår verkligen hur viktigt det är för tillfrisknandet. Att ha så många kloka och fina människor som stöttar och hejar på är en stor hjälp. Tack <3 Kram
Linnéa

Tankar om utmattning

Jag lider verkligen med dig. Har gått igenom det här själv vid två tillfällen och tyvärr misslyckats båda gångerna :-( Så jag har inget bra svar att ge dig. Men att prioritera sömn och mat tror jag är viktigast av allt. Kanske backa med träningen. Du får bra effekt av promenader också. Joggingen kan komma i ett senare skede, när den nu ger dig sådan huvudvärk. Jag tror du vet vad du behöver göra, det gäller bara att våga lyssna in kroppen. Kämpa på, många varma kramar ❤️

Svar: Ja, det är motstridigt det där med joggandet. Jag njuter av det medan det pågår, då känns det så fritt och härligt...men efteråt kommer smällen. I kombination med dålig sömn blir det liksom ingen marginal kvar och då rasar det ganska snart. Jag lyssnar på er allihop och backar en aning, går lite försiktigare fram. En vacker dag funkar det. Kanske :) Stor kram <3
Linnéa

Ellen

Fina du! Hoppas du får hålla dig på fötterna framöver <3

Och det här med att få fler stress symtom nu - för typ åtta år sedan blev jag diagnoserad med IBS (stressrelaterade problem med magen) som gått upp och ner men under de senaste åren vart under kontroll. Just nu, mitt i min svacka, blommade dessa problem också upp. Liksom, livet - vad gör du?? Så utöver att redan vara sjukskriven för utmattningssyndrom, ha ångest varje dag och ständigt känna oro så börjar magen stresskrångla. Kan det inte bara få flyta på någon gång?

Svar: Åh nej! Som om det inte var nog med allt det andra. Hoppas att magen lugnar sig snart och att det bara är tillfälligt som det blossat upp. Var varsam mot dig själv och se till att få återhämtning! Svackorna går över, även om det inte alltid känns så när man är mitt i dem. Kram <3
Linnéa

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress