Mitt år som sjukskriven
(null)
 
Det var mörka och isiga 1 december 2015 som jag verkligen förstod att det inte skulle fungera längre. Det var då det tog stopp. Egentligen borde det kanske ha tagit stopp för länge sedan redan då, men det gick ju hela tiden att ta i lite till, lite till och lite till. Tills det inte gick längre. Den 2 december 2015 sjukskrev jag mig och ringde vårdcentralen första gången. 
 
Nyligen skrev jag om den långa vägen fram till sjukskrivningen. Jag tänkte här skriva en överblick av det år jag var sjukskriven efter det. 
 
December 2015
Jag sjukskriver mig själv en vecka och tänker att jag ska vila ett par dagar, sedan sätta igång och "ta tag i mig själv", träna och så vidare. Vårdcentralens råd vid mitt första söndergråtna samtal är att återkomma om det inte är bättre efter en vecka. 
 
Det blir inte bättre. Träffar läkare och gråter mig igenom samtal och undersökningar. Akut stressreaktion heter intyget som sjukskriver mig två veckor till. Efter två veckor är jag tillbaka igen, ledsen, matt och orolig samt proppfull med symtom och inte ett dugg bättre än innan. Läkaren sjukskriver mig ett par veckor till. Jag har efter det julledigt och tänker att det nog ska räcka. Jag vill inte vara sjukskriven och tänker att jag ska se till att må bättre snart. Hela jul och nyår går åt till att oroa mig för hur sjutton jag ska kunna komma tillbaka till jobbet. Jag har mycket ångest och kraftiga symtom, även om jag knappt begriper någon av dem. 
 
Januari 2016 
Det går inte att bestämma sig för att må bättre tydligen. Första vardagen efter nyår ska jag jobba. Jag är ett vrak, åker till jobbet (fattar inte hur jag klarade av att köra bil så här i efterhand) och bryter ihop på parkeringen. Chefen skickar mig till läkaren. Krisreaktion heter nästa intyg, det sjukskriver mig två veckor till på heltid samt två veckor på halvtid. 
 
Jag kommer tillbaka för att jobba halvtid. Gör mitt yttersta för att inte pressa mig själv, inte ta ut mig själv utan istället vara lite mindful och närvarande för att klara av mitt jobb. Min arbetsgivare och jag har inte samma syn på hur det går för mig. Jag bryter ihop (igen) när det är dags för läkarbesök i slutet av andra halvtidsveckan. Läkaren ser mer än jag just då och inser att det inte funkar. 
 
Jag får diagnos utmattningssyndrom och blir sjukskriven i 6 veckor. 
 
Februari 2016 
Jag är sjukskriven hela månaden. Oroar mig för att inte få sjukpenning, men kan för första gången på allvar börja förstå vad som händer. De korta sjukskrivningarna innan har bara givit mig ett fåtal dagars vila innan jag behövt ladda upp för att eventuellt återgå till jobbet. Nu slipper jag den osäkerheten och kan ägna mig helt åt mig och att förstå diagnosen. 
 
Mars 2016
Lite samma som i februari. Jag mår skit, verkligen skit. Full av ångest, symtom och tom på energi. 
 
 
 
April 2016
Stort möte med FK, arbetsgivare, läkare och facket. Jag har med mig min man som stöd. Försäkringskassan beslutar att jag ska börja med "aktiv sjukskrivning" omgående och fortsätta med det tills efter sommarsemestrar då det är dags att arbeta 25%. 
 
Aktiv sjukskrivning innebär att jag ska vara på jobbet 10 timmar/vecka (max) utan att jobba. Bara vara där, kanske läsa mail, men inte ha arbetsuppgifter. Vänja mig. Detta gör jag i flera månader. 
 
Maj-Juni 2016
Jag gör mitt bästa för att klara av aktiv sjukskrivning. Många gånger klarar jag bara 2-3 dagar i veckan, 1-2 timmar/dag. Mer är inte möjligt. Att köra bil till och från är en påfrestning bara det. 
 
Juli 2016
Jag har tre veckors semester och även om jag inte är symtomfri, frisk eller ens kan vara vaken en hel dag mår jag bättre än jag gjort på år och dar under de tre veckorna. De är kravlösa och jag får mycket frisk luft. 
 
Augusti 2016 
Jag börjar jobba 25%. Efter att ha spenderat flera månader på arbetsplatsen är det inte en så stor påfrestning som det hade varit jämfört med att gå från noll till 25%, men det tar på krafterna. 
 
 
 
Jag skickas av arbetsgivaren till en sjukgymnast/rehabkoordinator som säger att jag måste köpa gymkort och börja träna, att hen ser på mig att jag ju visst inte gör allt detta för att slippa undan jobb utan faktiskt är arbetsvillig. Jag känner mig överkörd och arg. Vid ett senare möte kände nog arbetsgivaren likadant, att hen inte hade en susning om vad hen sysslade med. 
 
September 2016
Jag fixar 25% arbete men inte mer. Jag jobbar ett par timmar på förmiddagen, åker hem och äter lunch. Efter det sover jag. Ibland kanske jag orkar något mer efter det, som en promenad eller en cykeltur. Sällan mer än så. Barn ska hämtas på fritids och eftermiddagarna innehåller ju aktiviteter som sig bör i en familj. 
 
Oktober 2016
Sjukskrivningen minskar till 50% och därmed får jag dubbla arbetstiden. Det är en mycket tuff ökning och jag får tillbaka många symtom, mår sämre och orkar mycket mindre. Jag måste sjukskriva mig helt flera dagar på grund av detta. 
 
November 2016 
Jag fortsätter på 50% och mår inte mycket bättre. Det är många gånger tuffare än att jobba 25%. Mellanläge finns inte. Jag behöver fortsatt sjukskriva mig helt vissa dagar på grund av symtomökningarna. Det finns dagar då jag inte kan stå på benen mer än korta stunder. 
 
 
 
December 2016
Planen var att jag skulle vara uppe i 75% i mitten av november, men då jag har svårt att klara 50% känns det helt orimligt. Det skulle innebära ännu fler helt sjukskrivna dagar med ännu en ökning. Läkaren skriver ett nytt intyg på 50% fram till mitten av januari då jag ska öka till 75%. 
 
En vecka in i december har jag varit sjukskriven ett år. Försäkringskassan skickar ett brev till mig strax innan jul och meddelar att de tänker dra in sjukpenningen. inte bara från dagarna innan jul utan bakåt i tiden. På dagen ett år efter att läkaren skrev det första intyget åt mig. Jag kämpar med 50% men anses vara 100% arbetsför. Valet är att gå upp i heltid eller att säga upp mig och gå till arbetsförmedlingen. Den julen var tung och full av tårar. Jag visste inte hur vi skulle ha råd att betala hyran den månaden. Eller månaderna efter det. Vad skulle hända om jag blev sämre. 
 
Ni som har hängt med vet att jag valde alternativ c, att jag tack vare arbetsgivaren kunde välja att öka till 75% i januari och vara tjänstledig resten. Dyrt för mig, osäkert med tanke på den svajiga återhämtningen som utmattning innebär och väldigt jobbigt personligt att känna mig misstrodd av myndigheten när jag redan kämpar varje dag. 
 
Detta är i korthet mitt år som sjukskriven. Jag minns inte allt och det är väl därför den här bloggen finns. Den startade jag i januari 2016, den som är nyfiken kan alltså läsa sig till väldigt mycket här i bloggen. Alla känslor och upplevelser av att vara sjukskriven får nog hamna i ett eget inlägg. Jag vet att våra resor ser olika ut. Läkare och FK gör olika bedömningar, vi har olika symtom som kan vara olika svåra. Detta är i korta drag min berättelse. Det är overkligt att det redan gått ett år. Eller, ja två år sedan skiten drog igång. 

Totalt var sjukskrivningsperioden ett år. Åtta månader på heltid varav hälften i aktiv sjukskrivning. Efter det var jag sjukskriven 75% i två månader samt 50% i två/tre månader innan sjukpenningen drogs in. Skriver två/tre eftersom det hann gå nästan tre månader innan jag fick veta att den senaste månaden inte var godkänd, bara två av de tre godkändes. Totalt prick, exakt ett år. 
 
Jag är inte frisk helt och hållet ens idag, ett år efter sista sjukskrivningsdagen. Det är ju ett annat läge idag, även om jag fortfarande inte är på 100% på något vis. 
 
 
 
 
 

Annica

Tack för att du delar din historia.Både för att det får oss andra att känna oss
mindre ensamma i det här och samtidigt förstå att vi alla är olika och att
denna sjukdom kan se så olika ut och hanteras ,bemöts och upplevs så olika
från person till person beroende på vem vi är.
Just det där att det tar månader att förstå att man är sjuk.Den rädsla och vilsenhet
man känner över att inte ha kontroll vare sig över sig själv,sina tankar eller hur
kroppen reagerar över stressen.Det är en svår period.
Känslan av att inte ha tillgång till sig själv längre.
Hade önskat att du hade fått längre sjukskrivningsperioder.Tre-fyra månader
i stöten.Dels för att det tar tid att bli frisk dels för att vården därigenom erkänner
och visar att de förstår att utmattning handlar om en process på månader eller år
i värsta fall.
Vårdpersonal som förstår att utmattning kan inte tränas bort utan måste vilas bort
med rörelse i lugn takt när kropp och själ orkar.
Det gör mig så otroligt sorgsen att läsa att du har stressats på i detta tillfrisknade.
Lika kontraproduktivt som att dra in sjukpenning och tro att människor då rycker upp sig
och kan arbeta fast de inte är friska än.
Att känna sig tom på livet och tappa livsglädjen i en utmattning tror jag är det värsta.
Att inte känna sig trodd eller bli bemött på ett bra sätt ökar bara på denna känsla.
För i stormens öga är känslan av ensamhet mycket stark.
Du har så mycket styrka i dig själv trots att du inte fått det stöd du hade behövt fullt ut från samhället. Det är den som hjälper dig vidare och dina erfarenheter och tankar som hjälper oss andra vidare.<3<3<3.
Var rädd om dig!
Kram från
Annica

Svar: Ja, jag minns hur min man var upprörd över att jag bara sjukskrevs ett par veckor i taget under lång tid. Han såg ju dels hur dåligt jag mådde och dels hur det stressade mig. Jag försämrades varje gång det började dra ihop sig för nästa läkarbesök. Jag visste ju aldrig vad som skulle hända. I efterhand vet jag ju att det blev ett år, men då visste jag inte om jag skulle till jobbet veckan därpå, vilket kändes omöjligt, eller om sjukskrivningen skulle bli förlängd och i såna fall hur länge. Så bara den biten tog enormt mycket kraft och energi. På många vis är det skönt att det är över och förbi, även om jag vet att risken ju alltid finns att jag kan bli sjuk igen, eller på annat vis. Jag hoppas ju innerligt på att få vara frisk resten av livet, men det kanske är lite mycket begärt :) Kram
bylittlenea.blogg.se

Jim

Alla gör vi resor, som du skriver de ser olika ut, men det slående är att de personer man möter på vägen (läkare, psykologer, handläggare, arbetsgivare mfl.) har en så avgörande roll på hur man som patient kommer vidare. Alla har de en plats på den där vägen. Alla står där men inte alla kan inte hjälpa, förstår inte. Ibland känner jag mig lyckligt lottad som har fått träffa rätt personer på min egen väg. Samtidigt ser, läser och hör man om andras resor som inte alls är så enkla. Frustrerande. Hjärtskärande.

Utmattning har ingen ”quickfix”, man tror det första veckan efter sjukskrivningen, men man får tillslut ge efter och inse att det tar tid, mycket mer tid än man anar. Och när är man frisk igen? Att man jobbar 100% är inte ett kvitto alls. Kanske när man åter igen mår bra i både kropp och själ. Åter vågar lita på sig själv. Och det tar den tid det tar. Går inte skynda och ser olika ut för alla. Tack för att du delar din resa på ett så fint och ärligt vis. Ta hand om dig!

Svar: Tack Jim! Jag håller med om att 100% arbete inte är ett kvitto på hur frisk någon är. Jag mådde många gånger sämre innan jag blev sjukskriven än jag gör idag, då jobbade jag 100% och nu 80%. Det är bara siffror och timmar. Hur vi mår är något helt annat.
Allas resor är verkligen olika och det är väldigt fint att läsa att du har mött bra personer längst din väg. Det är väldigt värdefullt.

Ta hand om dig också!
bylittlenea.blogg.se

Lotta

För fyra år sen gick jag gråtandes hem från jobbet, med en EKG-bandspelare fastsatt runt hjärtat, och trodde att jag skulle vara tillbaka om några dagar. Bara jag fick vila lite så... Jag är fortfarande inte tillbaka. Och jag är definitivt inte frisk. Även om jag avslutade sjukskrivningen för att studera på distans istället. Vad gör man inte för att få en chans att bli friskare? För frisk blir man varken av FKs jakt på oss eller om de friskskriver oss för att få ner sjuktalet. Kram!

Svar: Ja, precis! Vad gör man inte? Det är nog många som gått alternativa vägar. Har en bekant som skolade om sig och själv valde att bara arbeta halvtid. I tystnad löste hen det på egen hand. Det är synd att vi ska behöva reda upp allt själva, men vad sjutton ska vi göra. Jag vill inte heller luta mig tillbaka och säga att någon annan ska fixa allt, men ibland behöver vi människor hjälp. Så är det bara. vare sig vi vill eller inte. Jag hoppas att systemet blir mer humant framöver, rimligt och humant. Kram
bylittlenea.blogg.se

Kamilla

Tack för att jag fick ta en liten del av din resa. Det är skönt att läsa om andra som drabbats av denna hemska sjukdom.
Kram från mig Kamilla

Svar: Tack själv! Ja, det finns en tröst i att följa andra och höra hur det kan vara. Det blir mindre ensamt då. Kram
bylittlenea.blogg.se

Anonym

Så lika resor! Kunde varit jag som skrev. Blev tvingad i arbete i september 2017, 1 år efter jag blev sjukskriven. Fruktansvärt stressande att tvingas orka arbeta. Idag ett halvår senare har jag fler symtom än jag hade när jag började arbeta igen. Jobbar 75%, resten tjänstledig. Förlorar massor av pengar men orkar inte arbeta mer.

Svar: Åh, så tråkigt att höra att du hamnat i samma sits. Än mer sorgligt att du mår ännu sämre nu. Hoppas verkligen att det vänder till det bättre. Vet hur du menar med pengarna. Det kostar mycket. Både jag och min man jobbar deltid, som ett resultat av min utmattning. Han orkar inte heller med hur mycket som helst och vi ser inte att det är värt det att jobba så vi går sönder båda två. Men det är på gränsen till för dyrt för oss. Jag hoppas innerligt att det blir lättare för dig framöver så du kan slippa symtomen som kommit tillbaka och istället kan få läka ordentligt. Varm kram
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress