En sak jag skäms över...
...men ändå vill dela med er. För jag tänker att någon annan kanske har tänkt likadant. Eller liknande.

Det är väl ingen som undgått att se rubriker om hur sjukpenning och assistansstöd dras in och hur regeringen drar åt snaran genom Försäkringskassan. Sjuktalen ska ner. En vän till mig med långvarig sjukskrivning, pga sjukdom som inte kommer bli bättre, har press på sig att bli sjukpensionär. Hen är 35 år gammal och vill inte alls hamna i den situationen. Inte heller vara sjukskriven, men vad har en för val när sjukdomar som inte kan botas drabbar en? Jag antar att sjukpension (vet att det inte heter så längre) får bort människor från sjukskrivningsstatistiken. Det ser fint ut när politiker visar hur många som är sjuka. ”Se så friska vi är i det här landet”… Precis så som utförsäkringar gör (vet att inte heter så heller längre). När jag inte fick min sjukpenning godkänd för ett år sedan blev jag inte frisk. Jag tilläts inte vara sjukskriven för den sjukdom jag drabbats av. Enligt statistiken är jag frisk, i verkligheten sjuk och betalar min rehabilitering själv genom utebliven lön för de timmar jag inte orkar jobba trots att jag vill.

 

För mig själv har jag ältat detta i oändlighet. Det här med avslaget och utförsäkringen (som inte heter utförsäkring, I know). Jag kan fortfarande älta det nu ett år efter. Jag tog striden så långt jag klarade av, men kan inte vinna. Jag är inte frisk, men sjuktalen ska ner.

Det är här det kommer, det som jag skäms över.

 

Jag tog avslaget från Försäkringskassan väldigt hårt och personligt. Det var tufft för jag visste inte hur vi skulle ha råd att betala hyran och räkningar samma månad i och med att avslaget gällde en tid bakåt från att jag fick beskedet. Där gick jag och trodde att jag hade sjukpenning en tid framåt och så visar det sig att jag inte har haft det de senaste veckorna. Jag kände mig så överkörd.

Men sen kom flera personer fram och berättade om att de fått avslag, jag ser det nu också. Fler och fler och fler. Jag gläds inte alls åt det. Jag vet precis hur hemskt och förödande det kan vara. Jag har följt andra genom processen, gått igenom den själv. Jag är ändå, i detta, glad över att inte vara ensam. Det är vad jag skäms för. Att jag finner en slags tröst i andras avslag.

Jag är ledsen för det, men på något vis måste jag få ta mig vidare. Jag gör det genom att trösta mig med att jag inte är ensam. Det är inte bara jag. Vi är många.

 

Tyvärr.

Kärlek och omtanke till alla andra som drabbats, från en medmänniska!

 
 
Annica

Du behöver inte skämmas för att du känner så.❤️❤️❤️.
Du har rätt att ta detta avslag högst personligt för det handlar om dig,din hälsa
och ditt värde som medborgare och individ i vårt samhälle.
Du har rätt att ta det personligt och också de läkare vars sjukintyg underkänns
av en annan myndighet.
Jag tror bristen på tillit och förtroende för den enskilde sjuke är det värsta.
Som att kunna tro att någon vill må som man mår i en utmattning eller andra
sjukdomar och kanske i värsta fall bli betraktad dom inbillningssjuk,arbetsskygg eller
rent ut sagt lat.
Det är en styrka trots eländet att känna att man inte är ensam.
Trots stöd från vård och andra instanser tror jag det stöd jag har på nätet
är störst.Att få dela andras berättelser ger tröst, styrka och lite jäklar anamma.
Det är bara de som gått i samma skor som kan förstå.
På riktigt.
Jag hoppas verkligen på en vändning i sjukförsäkringspolitiken.
Jag tror den kommer.
Till och med de som fattar besluten börjar se konsekvenserna av den politik som förs.
Alla röster som hörs och alla enskilda människors beskrivning av hur de far illa.
Jag tror sunt förnuft kommer segra till slut.
Det ör bara så sorgligt att så många får betala ett så högt pris innan vi är där.
Framförallt är det så kontraproduktivt.
Skapar bara mer ohälsa istället för att ge sjuka,funktionsnedsatta människor chans till
ett värdigt liv fast man är sjuk.
Var rädd om dig.
❤️❤️❤️
Kram från
Annica

Svar: Tack, visst har du helt rätt i det du skriver. Jag vet att jag inte borde skämmas, men samtidigt som det finns en tröst i att inte vara själv önskar jag att ingen annan behöver drabbas. Tyvärr är det fler och fler som jag läser om. Det borde inte få vara på det här viset. Tack igen, Annica! Kram
bylittlenea.blogg.se

Anonym

Tillsammans blir vi ju starka...
Jag har många gånger undrat över Strandhälls strategi. Jag vill tro gott och undrar om det här kan vara hennes sätt att visa på systemets brister...? Så att vi kan bygga ett nytt system. Jag vill tro så i alla fall...
Lilla Hjärntrötta Hemmafrun (@hjarntrotta_hemmafrun på IG)

Svar: Ja, tillsammans blir vi något mer än bara enskilda individer. Ja, det vore fint om du har rätt i det. Jag vet inte om det är så, men jag hoppas att det vänder och blir ett mer rimligt och humant system snart. För det gör ont när jag ser person efter person som drabbas av samma som jag råkade ut för.
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress