Saker ni kanske inte vet om mig….

...Eller så gör ni det, vet allt redan :)

 
 
Nu i augusti är det 15 år sedan jag flyttade till Örebro. Jag hade aldrig varit i Örebro ens innan jag tackade ja till min plats på universitetet här. Jag ville bort från krossade hjärtan och stillastående liv. Jagh såg det som ett bra ställe att vara på ”tillfälligt”. Jag blev kvar och det gör mig faktiskt ingenting.

 

Min man och jag blev ett par för 14,5 år sedan. Vi gifte oss för snart 6 år sedan.

 

Jag har pluggat en hel del faktiskt. Så pass mycket att jag knappt får ta ut mer studielån. Så pass mycket att jag har två examen. Ändå jobbar jag inte med något av det. Livet blev andra slags chanser och svårigheter som gjorde att jag hamnade någon annanstans. Kanske får jag nytta av det någon gång, kanske inte. Men pluggat, det har jag gjort. Har även hatälskat det längst hela vägen. Nu saknar jag det faktiskt ibland.

 

Jag föddes som en förortsunge söder om Stockholm, men bodde på landet i tonåren. Jag var väldigt tvär när vi skulle flytta ut dit. Till ingenstans, långt från vännerna och staden där jag gick i skolan. Men jag gav mig när jag fick ok på att tapetsera mitt rum grönt. Väl på plats ägnade jag många, många stunder ensam i skogen intill huset. För att det fick mig att må så himla bra att vara i naturen. Och för att det spökade i mitt gröna rum.

 

 

Det var väldigt nära att jag blev klar med min D-uppsats (eller uppsats på avancerad nivå som jag tror det hette senare), men livet överväldigade mig redan då vid just det tillfället. Många år innan utmattningen ens börjat dyka upp. Jag hade tagit mig vatten över huvudet med uppsats, två små barn, två extrajobb samtidigt som livet och döden hände runt mig. Att jag släppte uppsatsen istället för mina extrajobb, av rädsla för att inte ha sommarjobb senare, är något jag ångrar lite i efterhand. Det hade varit så kul att få skriva klart den. Kanske gå vidare ännu längre med den forskning som vi påbörjade, min handläggare och jag. Om klimathot, miljöfrågor och psykologi. Kan inte tänka mig något mer spännande att gräva djupare i. Ibland klarnar allt i efterhand.

 

Min ena examen är nämligen en fil. kand. i just psykologi. Jag riktade in mig mot positiv psykologi – vad som får oss att må bra och varför vi mår bra. Jag är inte psykolog, utan har läst lite kurser med huvudämne psykologi. Bara teori alltså. Så ingen här börjar be mig om råd eller så.

 

Jag var 22 år när jag fick mitt första barn. När barnet var tre veckor gammal fyllde jag 23 och fick ett första riktiga leende i present. När andra barnet kom var jag 25 på väg mot 26.

 

Enligt Meyers Briggs personlighetstest är jag en INFJ - Andra INFJs är tex Nelson Mandela, Moder Theresa och Martin Luther King. Jag känner ingen press över det :) haha.  

 

Jag är strax över 152 cm lång (kort). Jag har blåa ögon och en framtand som jag, som 11 åring, slog av när jag lekte med kompisar. Den är fortfarande sned och konstig eftersom ingen tandläkare berättade att jag kunde få den lagad gratis innan jag fyllde 27 - förrän veckan efter jag fyllt 27! Jag bytte tandläkare på direkten och ska spara ihop pengar för att fixa den ordentligt en vacker dag, så jag vågar le även framför kameran.

 

Är det något mer ni är nyfikna på? Fråga gärna.

 

Jag är definitivt mer än den person som blev utmattad och sjukskriven 2016. Mycket mer, både före och efter. 

 

Blandade selfies och självporträtt från vitt skilda tillfällen. 

Lotta

Så roligt att läsa! Så mycket mer som döljer sig i en människa än man ser! Skulle vara intressant att be mina "utmattningsinternetvänner" berätta nåt oväntat om sig själva! Spännande! :)

Svar: Ja, jag såg att du ställde frågan på insta! Visst är det så. Det finns alltid mer under ytan, flera dimensioner. Ibland har jag svårt att få ihop alla delar av mig själv, men genom att se på de olika bitarna kan jag ibland slippa att fastna i småsaker. För de småsakerna är bara delar av hela mig :) Kram
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress