Återhämtning från utmattning är

Att vilja så mycket mer än vad som är möjligt. 


När jag ser tillbaka är det kanske inget nytt just för mig nu under utmattningen. Jag vill så mycket mer än vad jag rimligtvis skulle kunna hinna med. 

Jag vill känna meningsfullhet i det jag gör. Både i och utanför jobbet. Ett syfte. 

Inte ambition och prestation. Utan att det jag gör är värdefullt och meningsfullt. Helst inte bara för mig, även om jag börjat räkna in "för mig" i det hela för min hälsas skull. 

Jag tappade bort det meningsfulla, det fanns inte längre där hur noga jag än tittade. Det försvann. Och det var då det gick utför. 

Jag har egentligen inte riktigt hittat det när det gäller jobbet, jag har bara formulerat om min syn på det hela. Den nya bilden är att "för mig" är viktigare än "det stora hela". 

Jag är inte utbytbar i mitt eget liv. 

Övrigt kan pusslas om. Lätt eller svårt? Möjligt! 

För jag vill hela tiden mycket mer än jag klarar. Jag har bara ett liv och jag vill fortfarande fylla det med mening. 

För mig och för andra. 

Annica

Vi är verkligen inte utbytbara i våra egna liv.
Kan känna att vi har ett arbetsliv där vi är utbytbara och att det inte betyder så mycket när vi kraschar och går sönder.
In med nya friska krafter som håller ett tag tills det är dags för nästa krasch och nästa långtidsjukskrivning.
Finns inget helhetstänk i vårt arbetsliv kring hur vi människor egentligen fungerar och vad som behövs i en organisation offentlig eller privat för att människor inte ska bli sjuka av stress.
Det finns säkert många företag både stora och små där detta helhetstänk finns men inte i offentlig sektor där många människor arbetar.
Ibland funderar jag om jag hade kunnat undvika min utmattning med större kunskaper om signaler på stress och hur våra hjärnor fungerar men jag är inte så säker på det.
Kombinationen av att vilja göra ett bra arbete göra skillnad för andra , enormt höga krav och ytterst liten chans att påverka hade nog drivit mig mot kraschen ändå.
Hur stoppar man och sätter gränser när det drabbar tredje part? Det är verkligen ett dilemma.
Jag hade kanske kunnat stoppa, hoppat av stresskarusellen och bytt yrkesinriktning innan det var för sent.
Men i stressen då man springer för att hålla näsan ovanför vattenytan och då hopplösheten kryper på finns kanske inte alltid modet att stanna upp.
Någonstans landar man i sitt eget misslyckande över att inte orka, inte mäkta med sig själv och ett stressigt yrkesliv.
Någonstans kommer modet att våga förändra när kraschen är ett faktum.
Mitt i allt mörker och förtvivlan växer en stryka fram och man vågar äntligen känns efter vad som rätt rätt eller fel.
Stressen gör oss på sätt och vis blinda innan vi kraschar.
Men känner man inte meningsfullhet kvittar det vad man jobbar med eller var man befinner sig i livet.
Men det är tufft att vilja mer är man orkar.
❤️❤️❤️
Var rädd om dig Linnea!
Kram från
Annica

Wilda

Känner igen det där. Alltid en sorg som återkommer i utmattningen för mig. Att jag inte orkar det jag vill. Samtidigt märker jag att jag kommer mycket längre med vad jag vill om jag lyckas acceptera att det är som det är. Den där emot-kampen tar både tid och kraft. Men ja acceptans är en färskvara och ibland behöver sorgen vara där för att jag ska få luft.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress