Jag ligger inte i en hög och gråter

Inte alls så ofta som många kan tro. Det är faktiskt väldigt sällan. Jag är faktiskt som folk är mest, ganska mycket som jag alltid varit (för den som känner mig sedan tidigare). Jag bryter inte samman, tar inte åt mig av allt, sörjer, smyggråter, knäcks. 


Inte längre. Inte nuförtiden. 

Det fanns en tid när allt kändes hopplöst, mörkt, uppgivet, förtvivlat. Den perioden kallas för den akuta fasen i utmattningssyndrom. Då när jag fick diagnosen akut stressreaktion och krisreaktion. För att det är en period av kollaps och trauma. 

Trauma - inte en personlighet. 

Under den tiden var jag inte mig själv. Jag reagerade inte som mig själv, jag var sjuk. Att inte må som eller reagera som mig själv är skrämmande. Många missförstånd och felaktigheter kom av det här, men jag lärde mig även att bli tydligare. Mot mig själv och mot andra. Men framförallt: den perioden gick över. 

Jag tål mycket mer nu. Ett bakslag nu innebär inte att jag ligger i en hög och gråter. Det innebär att jag har fysiska och kognitiva symtom på för mycket stress. Skulle jag behöva gråta så gör jag det, men det är inte hela världen. Alla kan behöva skölja ögonen ibland. När jag blir väldigt trött blir jag lättare gråtig, precis som små barn som går på ångorna. Det behöver inte kännas ledsamt eller sorgset...det är mer "oooooorkar inte mer, buhuhu". 

På det stora hela är jag mig själv, en vanlig person, med större respekt för mina känslor och kroppens signaler än tidigare. 

Ibland undrar jag om det finns människor runt mig som är rädda för att jag när som helst ska bryta samman. Som om jag vore en skör utrotningshotad växt. Redo att knäckas av minsta lilla felbetoning. Det känns så ibland.

Välmenande människor. Som tycker synd om mig. 


Tyck inte synd om mig! 


Gör något vettigt istället. Som att lära dig mer om utmattningssyndrom. Försök förstå sjukdomen. Bli upprörd över att detta samhällsproblem växer som det gör. Kom på hur ni kan förebygga utmattningssyndrom på din arbetsplats/familj/vänkrets. Ställ frågor och lyssna på svaren. Sprid kunskap. Bidra till ett mer öppet och kunnigt samtalsklimat kring utmattning och psykisk ohälsa. Påverka arbetsgivare, samhällsnormer och politiker. Agera! 

Bli inte tyst. Var gärna snäll och omtänksam, men inte förminskande för att ni tror att vi kommer gå itu. Och snälla, tyck inte synd om oss. Känn med oss, men klappa oss inte på huvudet för att sedan backa långsamt ut från rummet. 

Om vi inte ber om just det såklart, men då säger vi till först. 

A-C

Kan man förstå? Jag har funderat mycket på det. Jag kunde inte. Jag försökte, men inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig känslan som uppstår när det verkligen tar stopp. Inte hur det blir sen heller. Jag funderar också på det där med att förebygga och stoppa. Vissa saker är ju uppenbara och självklara, men jag vet inte om jag hade kunnat bli stoppad. Jag förstod ju att det inte kunde sluta bra om jag fortsatte, men det var som att se en olycka hålla på att hända. Jag hade så hög fart att jag inte kunde stanna och sedan tog det ju tvärstopp istället... Givetvis kan man inte sluta arbeta för att samhället ska förstå och förbättra förutsättningarna, jag är bara fundersam på hur man på bästa sätt gör utan att de som förstår har upplevt det själva, den hårda vägen.

Svar: Jag förstår precis hur du menar här och jag har också tänkt på det. Dels att jag ju inte kunde stoppa det hela själv och att det inte alls var som jag föreställt mig när det var stopp, det var värre. Ändå tror jag att vi vinner på att prata om det. Att prata om hur vi mår, vare sig vi gått in i någon vägg eller inte ens är nära. För jag tror att vi är många som inte vet hur saker ska kännas eftersom vi inte känner efter. Jag hade jättemycket teoretisk kunskap innan, men ansåg inte att jag behövde stresshantera något. Jag var stressad, men mina problem var väl inte värda att ta på allvar? Andra har det värre osv. När vänner och bekanta pratar med mig nu uppmanar jag dem att ta oro, funderingar, känslor och symtom på allvar, att inte skjuta det åt sidan eller till senare. På så vis kanske vi kan få lättare att se om någon eller vi själva är på väg åt fel håll. Långt innan det blir för mycket. Har några exempel som jag vill ta upp framöver, som trötthet. Att inte ta trötthet på allvar samt att kunna förstå att det finns olika slags trötthet som behöver olika slags åtgärder. Och vad som är normal trötthet och inte. Men främst vill jag att människor reagerar med att lära sig, leta lösningar istället för att bara tycka synd om. Jag tror att vi kan hitta bättre sätt att hantera stress och utmattning än vi har idag :)
bylittlenea.blogg.se

A-C

Ja, det är ju såklart sant allt du skriver! Jag borde personligen bli bättre på att berätta för omgivningen och inte skämmas för att jag blivit såhär. Har först nyligen börjat berätta för de som inte är i min omedelbara närhet där det liksom är uppenbart och de jag måste prata med inom sjukvården, försäkringskassan etc. Det känns ju lite pinsamt att vara den som inte klarar det alla andra gör (även om det ju naturligtvis inte är så egentligen, men hjärnspökena säger det).

Jag försökte nog beklaga mig lite i början, men fick hela tiden till svar att "jamen så är det att ha småbarn!", "sådär har alla det" etc och då tänkte jag att då är det väl jag som borde bita ihop och lägga i en växel till - det är så jag hanterat saker innan och det funkade ju till en viss gräns innan det gick helt åt skogen.

Dock har jag blivit bättre på att uppmärksamma tecken hos andra och framförallt har jag blivit otroligt mycket mer ödmjuk inför att allt inte är som det verkar och att vi alla har svårigheter som kanske inte syns på ytan, men kan vara nog så begränsande ändå. Jag har ju alltid vetat det i teorin, men först nu inser jag hur svårt det är att förhålla sig till det när man är i den här situationen och hur det känns att vara utlämnad åt andras beslut. Det är ju inte bara jag som bestämmer om jag får tid och förutsättningar att bli frisk nu.

Svar: Jag känner verkligen igen mig i det du skriver här, om att ens oro och "beklagan" viftats bort av andra. Att "alla är trötta nu" och liknande gör det svårare att ta sig själv på allvar. Det är synd. Jag tror att vi kan hjälpa varandra mycket genom att bara svara någon som är trött, känner sig hängig eller liknande att med att lyssna på dem, att ta in det de säger. Istället för att genast vifta bort eller komma med en lösning. Som om det är något enkelt, handlar om inställning eller liknande.
Jag håller verkligen med om att det är lättare att se på andra hur de egentligen har det. Och att en lättare ser igenom fasaderna som många har. Jag hör det där som ligger under på ett annat vis än förut. Antagligen fanns det där, men jag var så inställd på att alla andra klarade saker bättre än mig att det inte gick att lyssna.

Gissar att många känner både skuld och skam. Jag gjorde det först, men att prata om det och att skriva om det har även hjälpt mig....men jag förstår att det inte är lika enkelt för alla. Det blir ju lätt att många bara vill prata om utmattning med mig, och jag är ju mer än bara utmattad. Det är vi alla, men det är lätt att glömma. Tack snälla för dina kommentarer och frågor <3 Kram
bylittlenea.blogg.se

Tankar om utmattning

Hur är det med dig? Den lilla frågan, fast med huvudet lite medlidsamt på sned. Som värsta kuratorsimitationen. Fast jag har aldrig träffat en kurator som beter sig så! Då vet man att det är utmattning de vill prata om... Gah! Det är som det är, brukar jag svara då. Och sen försöka prata om annat. För jag är ju så mycket mer än min sjukdom. Men det är det väldigt få som fattat! ;)

(PS på tal om nåt helt annat, men kan du göra svaret på kommentarerna i en starkare färg? Känner mig som en tant, men tycker det är lite svårt att läsa den ljusgrå mot vit... <3)

Svar: Ja, precis! Vi är mer än bara sjukdomen. Även när den dominerar våra dagar och våra liv så finns vi där inne. Jag förstår att det är svårt att veta hur en ska bete sig och alldeles i början av sjukdomen så behövde jag nog silkesvantar (men inte heller då tycka-synd-om) eftersom jag var så full av oro och ångest. Nu är det mer frustration över att jag inte har hela kontrollen och inte orkar allt jag vill. Men det är inte något som jag behöver specialbehandlas för.
Du, väldigt bra fråga! Jag ska titta på det. Kanske behöver jag byta mall (vilket jag inte är främmande för) igen. Den här var inte så flexibel som jag skulle önska. Tack för att du tog upp det! <3 Kram
bylittlenea.blogg.se

Evahle - en blogg om psykisk hälsa

Vilket bra inlägg! Utmattningssyndrom är hemskt och jag önskar att folk kunde lära sig lite mer om psykisk ohälsa och faktiskt engagera sig mer, men vi är nog på rätt väg. :)

Svar: Tack! Ja, vi är på rätt väg och kunskapen ökar verkligen. Många drabbas fortfarande och jag känner att vi har mer att göra, men definitivt på rätt väg :))
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress