Are we there yet?

Är jag frisk nu? Är jag det? Va? Va? Va? 


Hur mycket bättre jag än mår, jämfört med tidigare, är jag inte frisk. Jag skulle inte kalla det för frisk. Inte när allt fortfarande är så ömtåligt och känsligt att den minsta lilla sten får bron att rasa. Den bro av tillfrisknande jag byggt upp sedan allt rasade i december 2015. 

Jag ser mig inte heller som sjuk. Inte helt i alla fall. Inte frisk, men inte sjuk. 

För mig känns det viktigt att då och då revidera den här synen. Jag vill inte fastna i det sjuka i onödan, jag vill inte ha för stor tilltro på friskheten och riskera en ny krasch. 

Det ändrar sig hela tiden. Det är nog så jag försöker se det. 

Som när barnen föddes och världen blev en ny. När en skulle lära sig att ta hand om ett nyfött barn utan att från början kunna något alls. Jag hade aldrig bytt blöja ens. Först var allt en enda röra, minut för minut. Sedan tycktes ett slags mönster kunna urskiljas. Så fort vi trodde oss kunna säga att "så här funkar vårt barn och livet med barnet" ändrades allt. Mat-, och sovtider ändrades helt och vi fick börja om i en annan ände. Så där höll det på. Och gör nog fortfarande. Tonåren är på gång, det lär ju skaka om en hel del. 

Det är föränderligt och även om jag aldrig blir helt återställd eller funkar till 100% igen så kommer jag hitta lösningar som kompenserar för det som inte längre finns. Nya rutiner och nya rutiner igen. Ingen kommer kunna göra det bättre än mig.

Utmattningssyndrom, går det någonsin över? Jag kommer nog alltid ha kvar en rädsla för att hamna där igen. Aldrig ta något för givet, men om jag blir för statisk i mitt huvud och för närkingsk i mina tankar kommer jag tillslut få rätt. Om jag säger "det går aldrig" så kommer det aldrig gå. Men att våga tro på att det faktiskt går kommer kräva mod och envishet. Egenskaper jag inte trodde jag hade för ett par år sedan. 

Bara det är ju en stor förändring. 

Om du tänker efter har säkert mycket förändrats hos dig. Även om allt utanpå ser likadant ut, även om det i teorin inte är någon större skillnad så gissar jag att det finns någonstans där inne. 

Har du hittat det? Är du redo att ändra syn på dig själv om det, plötsligt en dag, känns lite annorlunda? Om så bara djupt där inne. 

Där acceptansen och förståelsen, självmedkänslan och egenkärleken finns. 

Vem ska bestämma var min gräns går för frisk, sjuk eller ett bra liv trots begränsningar? 

Helena

Tror nog att man alltid kommer att känna av det lite grann, just med stresskänslighet,minnet och koncentration, det har jag fortfarande problem med fast det gått ett antal år nu. Men det är något bättre i alla fall :). Man har ju fått lära sig att leva på ett helt annat sätt idag, men det är jag tacksam över :). Ingen som helst stress i livet idag och tänker mer på mig själv och vad jag behöver :), det fanns ju inte ens i tanken tidigare. Idag tar jag vara på dagen och gör oftast det jag vill göra :). Det tog sin tid att acceptera men det kom till slut :). Kram

Svar: Jag tror också att vi kommer känna av det under lång tid. Om inte annat kommer jag alltid bära med mig den där rädslan för att dra det för långt igen. Bara det gör att jag blir mer uppmärksam och försiktig, men det kan ju vara en bra sak om jag gör det på rätt sätt. Att ta hand om sig själv på ett sunt sätt är ju en bra sak :) Kram
bylittlenea.blogg.se

Annica

Vilken klokt och tänkvärt inlägg du skrev idag Linnea!
Ja vad är friskt eller sjukt? När är man frisk och återhämtad eller blir man aldrig någonsin helt återställd igen ?
Det är på ett sätt friskt att hamna i ett utmattningssyndrom då t.ex. krav och förväntningar på medarbetare i ett arbetsliv är på tok för höga i förhållande till de resurser som finns för att utföra ett arbete.Liten möjlighet att påverka arbetssituationen och samvetsstress bidrar också till ohälsa.Det är friskt att kroppen till slut säger ifrån när vi pressar våra kroppar och själar in i väggen.
Jag är väldigt tacksam att det inte slutade med en hjärtinfarkt eller stroke för mig.
Jag kommer aldrig att bli som förut.Ser på världen,samhället,arbetslivet och mig själv med helt andra ögon.Känner ibland ett utanförskap inte bara för att jag är sjukskriven och inte kan bidra till laget Sverige utan ett utanförskap för att jag inte är som förut.
Därför är det så skönt att få läsa och ta del av andras berättelser kring utmattning.Fast vi är olika delar vi samma upplevelse.Det händer något med oss som drabbas.Det gör ont och är en jobbig resa ,bitvis rent plågsam men jag utvecklas i en positiv riktning som människa .Börjar så sakta hitta tillbaka till mig själv.Känner stundtals en enorm sorg över att jag inte har behandlat mig själv med större självrespekt i ett arbetsliv där jag inte satte mina gränser.
Först nu har jag börjat acceptera att det är som det är efter drygt ett års sjukskrivning.Denna balansgång på en tunn is som jag aldrig vet om den håller eller brister.
Rädslan så stor att inte få en framtid som jag kan välja för att mina begränsningar kanske kommer att kvarstå.
Det är det allra svårare i det här att längta efter energi som inte finns.längta efter livet där ute som jag inte orkar med,längta efter att vara fri och obegränsad.
Jag hoppas att livet i en framtid blir bra ,att jag kan förhålla mig till ett kanske mer begränsat jag men att livet kan kännas meningsfullt och bra ändå.
Tack för att du delar med dig! :)
Kram från
Annica

Svar: Åh tack för din fina kommentar! Det är så intressant att höra era tankar kring det jag skriver och om utmattningen. Det är, som du skriver, både lika och olika. Jag har svårt för att acceptera att orken och energin inte räcker som jag vill, men jag jobbar på att lära mig tycka det är ok. Jag kan många gånger tänka att det sundaste jag någonsin gjort i det hela är att be om hjälp. Att när jag väl ringde vårdcentralen så gjorde jag det snällaste jag någonsin gjort mot mig själv i hela mitt liv. Det var en vändpunkt även om det hann bli värre innan det blev bättre. För utmattningen är ju ett sätt för kroppen och hjärnan att överleva. När inte fly eller fäkta funkar längre så tar den till "spela död" och om vi inte lyssnar då finns nog inga fler alternativ kvar... Tack för att du följer och för dina kommentarer. Jag uppskattar verkligen att du tar dig tid :) Kram
bylittlenea.blogg.se

Wilda

Spännande att läsa dina tankar. Jag tror inte att "vara frisk" är samma sak idag för mig som innan utmattningen. Frisk då innebar ju att kroppen verkade orka vad som helst och att jag inte behövde känna efter. Att jag var odödlig. Så vill jag aldrig ha det igen. Det var det som tog mig hit. Jag kan leva ett friskt liv, med en trött kropp. Ett medvetet liv, med ett helt jag. Att vara frisk är så individuellt tänker jag. Jag fick en fråga i en enkät om jag anser mig ha god hälsa. Jag satte toppbetyg på det eftersom jag i det liv jag lever idag klarar av det jag behöver och fortfarande mår bra. Men enligt en läkare är jag ju sjuk för att jag inte kan arbeta heltid.

Svar: Precis! Det är exakt det här jag menar. Jag vill inte ha samma bild av frisk som jag hade förut, för den var inte frisk. Jag kände mig frisk när jag valde att be om hjälp, just för att jag bad om hjälp och insåg att jag inte kunde lösa det hela själv. Det trots att jag mådde fruktansvärt dåligt just då. Idag är min bild av frisk och sjuk ändrad, precis som du skriver. Jag har fortfarande dåliga dagar och begränsningar även på de bästa av dagar, men inuti mår jag överlag mycket bättre än på många långa år. Mitt välmående är högre även om jag inte har kroppen och hjärnan helt med mig. Kram <3
bylittlenea.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress