Mamma, vad heter den där sjukdomen du har?
Det frågade min 8-åring idag. 
"Utmattningssyndrom. Ett långt ord" svarade jag. 
"aha" var svaret från barnet. Inget mer. 
 
I en bättre värld skulle mina barn inte behöva bry sig om det ordet. I en bättre värld skulle vi alla slippa bli sjuka av stress. Nedbrutna, trasiga, sargade och vingklippta. 
 
Men det här är inte den typen av värld. Jag har drabbats av det Stora Tvivlet och den Stora Osäkerheten. 
 
....
 
Kommer det någonsin bli bättre? För just nu känns det inte som det. Jag borde inte ha åkt till jobbet idag. Kunde inte ens hålla upp mina egna armar från skrivbordet. Använde dem som stöd för att hålla uppe kroppen. Det här är inte jag... Jag fick lov att åka hem tidigare och gjorde det trots att jag var livrädd. Jag körde inte ihjäl någon i alla fall. 
 
Fuck utmattningssyndrom! Det önskar jag att fler gick runt och skrek. Pärlade armband och tryckte upp tröjor. Arbetade aktivt för att förhindra utmattningssyndrom från att förekomma i samhället. Intet ont om kampen mot cancer, för det är jävligt det med. Men visst görs det skillnad på sjukdom och sjukdom? Vissa sjukdomar drabbas en av, andra har en orsakat själv och ska dessutom skämmas för. Vissa sjukdomar är en stark om en överlever, andra påverkar ens karriärmöjligheter negativt... Vem vill ha någon som brunnit ut?  
 
 
 
Jag har telefontid med läkaren om ett par veckor....men jag vet inte om jag fixar allt fram tills dess. Det här vänder inte. Den tuffa perioden har inte gått över. Det handlar inte bara om tillvänjning av längre arbetsdagar. Enligt planen ska jag börja jobba 75% redan 15 november. Det är bara tre veckor bort. 
 
Ha. Ha. Ha..... 
 
Om jag inte är uppe i minst 80% (=friskförklarad) till 2 december eller så kommer jag hamna i någon form av rehabilitering om jag förstått det hela rätt. Minns inte riktigt och får inte tag på min handledare alls. Har fortfarande inte fått någon sammanfattning från mötet i april så hur ska jag kunna hålla koll på vad vi pratade om då. Varje dag möts jag av  budskapet om "Laget Sverige" i olika sammanhang och känner mig så jävla misslyckad och ensam. Trots alla er. Trots mina nära och trots alla nya jag funnit på instagram. Alla <3 och kramar jag fick när jag skrev öppet om det på min privata facebook för några dagar sedan. För det är fortfarande jag som står här med skit upp till armhålorna. Det är jag som måste ta mig loss på egen hand. 
 
Det bara går inte. Jag trodde verkligen att jag hade det tyngsta bakom mig redan, men jag kommer inte vidare just nu. Det är rätt så tungt att inse... För jag vill framåt, jag vill få det att funka och jag vill inte längre vara så här trött, sliten, trasig och körd i botten. Det suger! Det här är inte jag! 
 
Tankaromutmattning

Kämpa inte emot när du känner så djupt att det inte går. Sjukskriv dig om det känns så här illa. Allt det praktiska med papper och sånt löser sig alltid. Bara sjukanmäl dig och ta hand om dig. Du behöver inte krascha igen för att få stanna hemma. ❤️

Svar: ❤️❤️
Linnéa

Christine hjarnslapp

Hemma hos oss säger vi att mamma har drabbats av stressjukan. Vi pratar mycket om (små barn) att deras dagiskompisar har allergier mot ägg och mjölk. Mamma är allergiskt mot stress. Och ja jag håller så med dig i allt du skriver. Tusen kramar och styrka men man är ändå ensam i skiten med ett liv som snurrar på. Tycker på någotvis att det är befriande att du satte ord på det. Att allt pårop betyder SÅ mycket (särskilt från andra som verkligen vet hur det är) men samtidigt faller platt i det hela. För så är livet, både och. Friskt/sjukt starkt/svagt ensamt/gemensamt allt i en härlig röra.

Svar: Ja, stressjukan kan vi också kalla det ibland här hemma :) Tack snälla för dina ord. Det är så fint att det jag skriver kan betyda något för fler och det är ju en stor anledning till att jag skriver här. För att det får mig och andra att känna sig mindre ensamma i det stora hela även om vi själva utkämpar våra egna strider i verkliga livet. Tack 💗 Kram
Linnéa

Alldamnstories

Du behöver inte gå på knäna för att sjukskriva dig igen gumman! Nu vet du hur jävlig kroppen är om man inte visar den respekt och om du nu inte lyssnar och respekterar att den skriker NEEEEEJ - hur ska ni då kunna bygga tillliten igen? Ta kroppen på allvar och säg ifrån. Skit i alla duktiga flicka grejer och strategiskt smarta drag - gör bara det kroppen säger till dig att göra. Och även om du tror att du inte kommer bli bra, att det inte kommer vända, så kommer det bli bra. Du kommer må bättre!! Bara en jävla skit just nu. All kärlek ❤️❤️❤️

Svar: Åh jag vet ju egentligen, men ibland är det så svårt att höra vad kroppen vill. Speciellt när den inte vill vad planen säger att den ska göra, eller om jag vill något annat. Då blir det rörigt och svårt att avgöra vad jag ska göra. Men jag försöker, sjukskriver mig när det blir kaos och försöker igen... har hört av mig till vårdcentralen och väntar på att läkaren förhoppningsvis återkommer.... kanske kan jag få lite hjälp med läget jag är i nu. Kärlek tillbaka finnig <3 <3 <3 Kram
Linnéa

Eva Svärdd

Fina du! Låt tanken gå tillbaka när du var sjukare än idag, låt tanken hjälpa dig att se resan du faktiskt gjort. Titta där i backspegeln, vad gjorde du när du var sjukare än idag? Vilade? Överlät ansvar till andra? Kontaktade läkaren?
Lyssna på kroppen så som du kan och följ den! Svara kroppen på vad den ber om! KRAMAR i massor <3

Svar: Tack! Det är bra att sätta saker i perspektiv ibland och du har så rätt. Jag har ju kommit väldigt långt. Jag tittade väl mest tillbaka på min bra period precis innan det blev tuffare igen. Tack och kram <3
Linnéa

Helena

Älskade vän, ta hand om dig ♥,kram

Svar: ❤️❤️❤️❤️
Linnéa

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress